Andra Kungaboken
6 Profetsönerna+ sa till Elisa: ”Det är för trångt där vi bor tillsammans med dig. 2 Låt oss få gå till Jordan och hämta var sin stock och bygga ett hus där vi kan bo.” Då sa han: ”Ja, gör det!” 3 En av dem sa: ”Du kan väl följa med oss?” Han svarade: ”Jag följer med.” 4 Han följde alltså med dem, och de kom till Jordan och började fälla träd. 5 När en av dem höll på att hugga ner ett träd föll yxhuvudet i vattnet, och han ropade: ”Åh nej, min herre, jag hade ju lånat det!” 6 ”Var föll det i?” frågade den sanne Gudens man. Han visade honom stället, och Elisa högg av en träbit och kastade den där. Då började yxhuvudet flyta. 7 Han sa: ”Ta upp det!” Då sträckte han ut handen och tog det.
8 Arams kung låg nu i krig med Israel.+ Han överlade med sina män och sa: ”På den här platsen ska vi slå läger.” 9 Då sände den sanne Gudens man+ bud till Israels kung med varningen: ”Se till att inte dra förbi den här platsen, för där håller araméerna till.” 10 Då sände Israels kung bud till sina män som befann sig på den plats som den sanne Gudens man hade varnat för. Även i fortsättningen varnade Elisa honom, så att han vid ett flertal tillfällen* kunde undvika sådana platser.+
11 Det här gjorde Arams kung* rasande, så han kallade samman sina män och sa: ”Berätta! Vem av oss är på Israels kungs sida?” 12 En av hans män sa: ”Det är ingen av oss, min herre och kung! Det är nämligen Elisa, profeten i Israel, som berättar för Israels kung vad du säger i ditt sovrum.”+ 13 Han sa: ”Gå och ta reda på var han är, så att jag kan skicka män och gripa honom.” Efter ett tag blev det rapporterat till honom: ”Han är i Dotan.”+ 14 Omedelbart skickade han dit hästar, stridsvagnar och en väldig armé, och de kom om natten och omringade staden.
15 När medhjälparen till den sanne Gudens man steg upp tidigt morgonen därpå och gick ut, såg han en armé med hästar och stridsvagnar omringa staden. Då sa medhjälparen till honom: ”Vad ska vi ta oss till, min herre?” 16 Men han sa: ”Var inte rädd,+ för det är fler med oss än med dem.”+ 17 Och Elisa bad: ”Jehova, jag ber dig, öppna hans ögon så att han ser.”+ Genast öppnade Jehova medhjälparens ögon, och då såg han att bergsområdet runt omkring Elisa var fullt av hästar och stridsvagnar av eld.+
18 När araméerna ryckte fram mot Elisa bad han till Jehova: ”Jag ber dig, slå detta folk med blindhet.”+ Då slog han dem med blindhet, precis som Elisa hade bett om. 19 Elisa sa nu till dem: ”Det här är fel väg, och det här är fel stad. Följ mig, så ska jag föra er till mannen ni letar efter.” Men han förde dem till Samaria.+
20 När de kom till Samaria sa Elisa: ”Jehova, öppna deras ögon så att de ser.” Då öppnade Jehova deras ögon, och de såg att de var mitt i Samaria. 21 Så fort Israels kung fick syn på dem sa han till Elisa: ”Ska jag slå ihjäl dem, min far, ska jag slå ihjäl dem?” 22 Men han sa: ”Nej, du ska inte slå ihjäl dem. Brukar du slå ihjäl dem som du har tagit till fånga med svärd och båge? Ge dem bröd och vatten, så att de kan äta och dricka+ och sedan återvända till sin herre.” 23 Så han ordnade en stor festmåltid för dem, och de åt och drack. Sedan skickade han i väg dem, och de återvände till sin herre. Och aldrig mer kom plundrare från Aram+ in i Israels land.
24 Därefter samlade Ben-Hadad, Arams kung, hela sin armé* och drog upp och belägrade Samaria.+ 25 Svälten blev svår+ i Samaria, och belägringen pågick så länge att man till slut fick betala 80 silverstycken för ett åsnehuvud+ och fem silverstycken för en fjärdedels kab* duvspillning. 26 En dag när Israels kung gick uppe på muren skrek en kvinna till honom: ”Hjälp oss, min herre och kung!” 27 Då sa han: ”Varifrån ska jag skaffa hjälp, om inte Jehova hjälper dig? Från tröskplatsen? Eller från vin- eller oljepressen?” 28 Kungen fortsatte: ”Berätta om ditt problem.” Då sa hon: ”Den här kvinnan sa till mig: ’Ta hit din son. Vi äter honom i dag, och så äter vi min son i morgon.’+ 29 Så vi kokade min son och åt honom.+ Nästa dag sa jag till henne: ’Ta hit din son, så äter vi honom.’ Men då gömde hon sin son.”
30 När kungen hörde kvinnans ord rev han sönder sina kläder.+ Sedan, när han gick förbi på muren, såg folket att han bar säckväv under kläderna.* 31 Och han sa: ”Må Gud straffa mig hårt om Elisa, Safats son, får behålla huvudet till kvällen!”+
32 Elisa var i sitt hus, och de äldste satt hos honom. Kungen skickade en budbärare före sig, men innan han hade hunnit fram sa Elisa till de äldste: ”Den här sonen till en mördare+ har skickat hit en man för att hugga huvudet av mig. Håll utkik efter budbäraren, stäng dörren och se till att hålla den stängd för honom. Hör ni inte hans herres fotsteg bakom honom?” 33 Medan han ännu talade med dem kom budbäraren och framförde kungens ord: ”Den här olyckan är från Jehova. Varför skulle jag vänta ännu längre på Jehova?”