Job
2 ”Orkar du lyssna på vad jag har att säga?
För vem kan låta bli att säga något nu?
3 Du har själv gett råd åt många,
och du har stärkt svaga händer.
4 Dina ord reste upp dem som snavade,
och ostadiga knän gjorde du starka.
6 Ger inte din gudsfruktan dig trygghet?
Ger inte ditt klanderfria+ liv dig hopp?
7 Tänk efter: Har en oskyldig någonsin förgåtts?
Har en rättfärdig någonsin utplånats?
9 En utandning från Gud, och de förgås,
ett utbrott av hans vrede, och det är slut med dem.
10 Ett lejon kan ryta och ett ungt lejon kan morra,
men även det starkaste lejon förlorar sina tänder.
11 Utan byte går lejonet under
och lejonungarna skingras.
12 Det kom ett ord till mig i hemlighet,
en viskning nådde mitt öra.
13 Oroande tankar kom över mig i syner om natten,
när människor sov som djupast.
15 En ande strök förbi mitt ansikte,
håret på min kropp reste sig.
16 Sedan stannade den upp.
Jag kunde inte urskilja hur den såg ut,
men det var en gestalt framför mig.
Allt var tyst. Sedan hördes en röst:
17 ’Kan en dödlig människa vara rättfärdigare än Gud?
Kan en människa vara renare än sin skapare?’
De krossas lika lätt som en mal!
20 De finns där på morgonen men är krossade innan kvällen;
de är borta för alltid, och ingen saknar dem.
21 De är som tält vars tältpluggar har ryckts upp,
de dör utan vishet.