17 Mitt livsmod är brutet, mina dagar slocknar,
graven väntar mig.+
2 Jag är omgiven av hånfulla människor,+
jag tvingas se deras upproriska handlande.
3 Ta emot min pant och förvara den hos dig.
Vem annars skulle med ett handslag gå i borgen för mig?+
4 Du har dolt förståndet för dem.+
Låt dem därför inte triumfera.
5 Han delar med sig till sina vänner,
samtidigt som hans egna barn blir försummade.
6 Gud har gjort mig till en som man hånskrattar åt,+
jag har blivit en som man spottar i ansiktet.+
7 Mina ögon fördunklas av sorg,+
jag är bara en skugga av mitt forna jag.
8 De rättrådiga stirrar förvånat på detta,
och den oskyldige blir upprörd över de gudlösa.
9 Den rättfärdige håller fast vid sin väg,+
och den oskyldige blir starkare och starkare.+
10 Men kom ni och fortsätt argumentera,
för hittills har ingen av er sagt något vist.+
11 Mina dagar är räknade;+
mina planer, mitt hjärtas önskningar, har krossats.+
12 De gör natt till dag och säger:
’Eftersom det är mörkt är ljuset nära.’
13 Om jag väntar lite till blir graven mitt hem,+
i mörkret+ ska jag bädda min säng.
14 Till graven+ ska jag ropa: ’Du är min far!’,
till larverna: ’Min mor och min syster!’
15 Var är då mitt hopp?+
Vem kan se något hopp för mig?
16 Det försvinner bakom gravens låsta portar,
när vi tillsammans stiger ner i stoftet.”+