Hesekiel

20 I det sjunde året, på tionde dagen i femte månaden, kom några av Israels äldste och satte sig framför mig för att rådfråga Jehova. 2 Då kom Jehovas ord till mig: 3 ”Människoson, säg till Israels äldste: ’Så här säger den suveräne Herren Jehova: ”Kommer ni för att rådfråga mig? ’Så sant jag lever, jag ska inte svara er’,+ säger den suveräne Herren Jehova.”’

4 Är du beredd att döma dem?* Är du beredd att döma dem, människoson? Tala om för dem vilka avskyvärda saker som deras förfäder har gjort.+ 5 Säg till dem: ’Så här säger den suveräne Herren Jehova: ”Den dag jag utvalde Israel+ svor jag en ed* inför Jakobs avkomlingar, och i Egypten+ visade jag dem vem jag är. Ja, jag svor dem en ed och sa: ’Jag är Jehova, er Gud.’ 6 Den dagen lovade jag att föra dem ut ur Egypten till ett land som jag hade utsett* åt dem, ett land som flödade av mjölk och honung.+ Det var det vackraste av* alla länder. 7 Sedan sa jag till dem: ’Ni måste kasta bort allt det vidriga som ni dras till, och sluta orena er med Egyptens avskyvärda avgudar.*+ Jag är Jehova, er Gud.’+

8 Men de var upproriska och vägrade lyssna på mig. De kastade inte bort allt det vidriga de drogs till, och de vägrade överge Egyptens avskyvärda avgudar.+ Så jag bestämde mig för att ösa ut mitt raseri och släppa lös all min vrede mot mitt folk i Egypten. 9 Men jag ingrep för mitt namns skull, för att mitt namn inte skulle bli vanärat bland folken där de bodde.+ Så inför dessa folk visade jag dem* vem jag var när jag förde dem ut ur Egypten.+ 10 Och jag förde dem ut ur Egypten och ledde dem in i vildmarken.+

11 Jag gav dem sedan mina bud och gjorde mina lagar* kända för dem,+ så att de kunde få liv genom att följa dem.+ 12 Jag gav dem också mina sabbater+ som ett tecken mellan mig och dem,+ för att de skulle inse att det är jag, Jehova, som gör dem heliga.

13 Men Israels folk gjorde uppror mot mig i vildmarken.+ De följde inte mina bud, utan de förkastade mina lagar, som ger liv om man följer dem. De vanhelgade mina sabbater grovt. Så jag bestämde mig för att ösa ut min vrede över dem i vildmarken och utplåna dem.+ 14 Men jag gjorde det för mitt namns skull, för att mitt namn inte skulle bli vanärat bland de folk som såg på när jag förde ut dem.*+ 15 I vildmarken svor jag en ed på att jag inte skulle föra dem in i det land som jag hade gett dem,+ ett land som flödade av mjölk och honung,+ det vackraste av* alla länder. 16 För de förkastade mina lagar och följde inte mina bud. De vanhelgade mina sabbater, och i sina hjärtan höll de fast vid sina avskyvärda avgudar.+

17 Men jag* tyckte synd om dem, så jag utplånade dem inte. Jag lät dem inte gå under i vildmarken. 18 Jag sa till deras söner i vildmarken:+ ’Följ inte era förfäders seder och bruk,+ och lev inte efter deras normer. Orena er inte med deras avskyvärda avgudar. 19 Jag är Jehova, er Gud. Följ mina bud, håll mina lagar och lev efter dem.+ 20 Och håll mina sabbater heliga.+ De ska vara ett tecken mellan mig och er, för att ni ska inse att jag är Jehova, er Gud.’+

21 Men deras söner gjorde uppror mot mig.+ De följde inte mina bud och höll inte mina lagar, som ger liv om man följer dem. De vanhelgade mina sabbater. Så jag bestämde mig för att ösa ut mitt raseri över dem och släppa lös all min vrede mot dem i vildmarken.+ 22 Men jag hejdade mig,+ och för mitt namns skull+ handlade jag som jag gjorde, så att mitt namn inte skulle bli vanärat bland de folk som såg på när jag förde ut dem.* 23 I vildmarken svor jag dessutom en ed på att skingra dem bland nationerna och sprida ut dem i andra länder.+ 24 För de levde inte efter mina lagar,* och de förkastade mina bud.+ De vanhelgade mina sabbater och höll fast vid* sina förfäders avskyvärda avgudar.+ 25 Jag lät dem följa seder och bruk som inte kunde hjälpa dem och lagar som inte kunde ge dem liv.+ 26 Jag lät dem orena sig själva genom sina offer, när de brände upp sina förstfödda barn i eld.+ Jag ville att de skulle bli förtvivlade och inse att jag är Jehova.”’

27 Människoson, säg till Israels folk: ’Så här säger den suveräne Herren Jehova: ”Era förfäder hånade och svek mig på samma sätt. 28 Jag förde in dem i det land som jag hade lovat att ge dem.+ När de såg alla höga kullar och grönskande träd+ började de offra och frambära sina kränkande offergåvor. De lät den välbehagliga* doften från offren stiga upp där, och de offrade dryckesoffer. 29 Så jag frågade dem: ’Varför går ni till offerhöjden?’”’ (Än i dag säger man ”offerhöjd”.)+

30 Säg till Israels folk: ’Så här säger den suveräne Herren Jehova: ”Orenar ni er själva precis som era förfäder och vänder er till samma avskyvärda avgudar och är otrogna mot mig?*+ 31 Orenar ni er fortfarande genom att offra till era avskyvärda avgudar och bränna upp era barn i eld?+ Menar ni verkligen att jag samtidigt skulle svara er när ni rådfrågar mig, ni Israels folk?”’+

’Så sant jag lever’, säger den suveräne Herren Jehova, ’jag ska inte svara er!+ 32 Ni säger: ”Vi vill bli som andra nationer, som släkterna i andra länder, och tillbe* trä och sten.”+ Men det ni tänker er kommer aldrig att inträffa.’”

33 ”’Så sant jag lever’, säger den suveräne Herren Jehova, ’jag ska härska som kung över er med stark hand, uträckt arm och stor vrede.+ 34 Jag ska hämta er från folken och samla ihop er från de länder där ni har blivit utspridda, och jag ska göra det med stark hand, uträckt arm och stor vrede.+ 35 Jag ska föra er till folkens vildmark, och där ska jag ställa er till svars, ansikte mot ansikte.+

36 Precis som jag ställde era förfäder till svars i Egyptens vildmark ska jag ställa er till svars’, säger den suveräne Herren Jehova. 37 ’Jag ska låta er passera under herdestaven+ och förplikta er att hålla mitt förbund.* 38 Jag ska skilja ut de upproriska och dem som syndar mot mig+ och föra dem ut ur landet där de bor som utlänningar, men de ska inte få komma in i Israel.+ Då ska ni inse att jag är Jehova.’

39 Israels folk, så här säger den suveräne Herren Jehova: ’Gå och tillbe* era avskyvärda avgudar.+ Men om ni sedan inte lyssnar till mig ska jag överge er. Då kan ni inte längre vanära mitt heliga namn med era offer och era avskyvärda avgudar.’+

40 Den suveräne Herren Jehova säger: ’På mitt heliga berg, på ett högt berg i Israel,+ ska hela Israels folk, ja alla i landet, tjäna mig.+ Där ska jag glädjas över er, och jag ska begära att ni ger mig era bidrag och det bästa av era offergåvor,* allt heligt ni har.+ 41 På grund av offrens välbehagliga doft ska jag glädjas över er när jag hämtar er från folken och samlar ihop er från länderna där ni har blivit utspridda.+ Och jag ska visa min helighet inför nationerna genom er.’+

42 ’Och ni ska inse att jag är Jehova+ när jag för er till Israel,+ det land som jag lovade att ge era förfäder. 43 Där ska ni påminna er hur ni gjorde er själva orena genom ert uppförande och handlingssätt,+ och ni kommer att förakta er själva på grund av allt det onda ni har gjort.+ 44 Israels folk, då ska ni inse att jag är Jehova, för jag kommer för mitt namns skull+ inte att behandla er som ni förtjänar, enligt ert onda uppförande och svekfulla handlingssätt’, säger den suveräne Herren Jehova.”

45 Jehovas ord kom till mig igen: 46 ”Människoson, vänd dig söderut, predika mot området i söder och profetera för skogen i söder. 47 Säg till skogen i söder: ’Hör Jehovas ord. Så här säger den suveräne Herren Jehova: ”Jag sätter dig i brand,+ och både de grönskande och de torra träden i dig ska brinna upp. Den flammande lågan ska inte släckas,+ och alla ansikten från söder till norr ska bli svedda av elden. 48 Då ska alla människor se att det är jag, Jehova, som har tänt den, och den ska inte släckas.”’”+

49 Jag sa: ”Suveräne Herre Jehova! De säger att jag bara talar i gåtor.”*