Första Kungaboken
21 En tid senare inträffade följande: Jisreeliten Nabot hade en vingård i Jịsreel+ bredvid palatset som tillhörde Ahab, kungen i Samaria. 2 Ahab sa till Nabot: ”Ge mig din vingård, så att jag kan ha den som köksträdgård, för den ligger precis bredvid mitt hus. Du ska få en bättre vingård i utbyte. Men vill du hellre ha pengar, så ska jag ge dig vad den är värd.” 3 Nabot svarade: ”Av respekt för Jehova är det helt otänkbart! Jag kan inte ge dig egendomen* som tillhör min släkt.”+ 4 Så Ahab gick hem igen, sur och missmodig över att jisreeliten Nabot inte ville ge honom sin släkts egendom. Sedan lade han sig på sängen med ansiktet mot väggen och vägrade äta.
5 Hans hustru Isẹbel+ kom in till honom och frågade: ”Varför är du* så dyster att du vägrar äta?” 6 Då sa han: ”Jag pratade med jisreeliten Nabot och bad att få köpa hans vingård. Eller om han hellre ville det, så skulle han få en annan vingård i utbyte. Men han sa bara: ’Jag tänker inte ge dig min vingård.’” 7 Då sa Isẹbel: ”Är det inte du som är Israels kung? Stig upp och ät och var glad, för jag ska ge dig jisreeliten Nabots vingård.”+ 8 Sedan skrev hon brev i Ahabs namn och förseglade dem med hans sigill+ och skickade breven till de äldste+ och de förnämsta männen i Nabots stad. 9 I breven skrev hon: ”Utropa en fasta, och låt Nabot sitta framför folket. 10 Låt två samvetslösa män sitta mitt emot honom och vittna mot honom+ och säga: ’Du har förbannat Gud och kungen!’+ Sedan ska ni föra ut honom och stena honom till döds.”+
11 Så de äldste och de förnämsta männen i hans stad gjorde som Isẹbel hade befallt i breven till dem. 12 De utropade en fasta och lät Nabot sitta framför folket. 13 De två samvetslösa männen kom in och satte sig mitt emot Nabot och började vittna mot honom inför folket. De sa: ”Nabot har förbannat Gud och kungen!”+ Sedan tog man honom till utkanten av staden och stenade honom.+ 14 Man sände bud till Isẹbel och meddelade: ”Nabot har stenats till döds.”+
15 Så fort Isẹbel hörde att Nabot hade blivit stenad sa hon till Ahab: ”Nu kan du gå och ta över jisreeliten Nabots vingård,+ den som han vägrade sälja till dig, för Nabot lever inte längre. Han är död.” 16 När Ahab hörde att jisreeliten Nabot var död gick han genast i väg till hans vingård för att ta över den.
17 Men Jehovas ord kom till Elia+ från Tisbe: 18 ”Gå i väg till Samaria+ och sök upp Ahab, Israels kung. Han är i Nabots vingård. Han har nämligen gått dit för att ta över den. 19 Du ska säga till honom: ’Så här säger Jehova: ”Har du både mördat en man+ och tagit hans egendom?”’+ Sedan ska du säga: ’Så här säger Jehova: ”På samma plats som hundarna slickade upp Nabots blod ska hundarna slicka upp ditt blod.”’”+
20 Ahab sa till Elia: ”Så du har hittat mig, du min fiende!”+ Han sa: ”Ja, jag har hittat dig. Gud säger: ’Eftersom du har bestämt dig för* att göra det som är ont i Jehovas ögon,+ 21 ska jag låta olycka komma över dig, och jag ska sopa rent efter dig och utplåna alla män* i Ahabs släkt,+ även de minst ansedda i Israel.+ 22 Och jag ska göra likadant med ditt hus som jag gjorde med Jerọbeams,+ Nebats sons, hus och Basas,+ Ahịas sons, hus, för du har väckt min vrede och har fått Israel att synda.’ 23 När det gäller Isẹbel har Jehova sagt: ’Hundarna ska äta upp Isẹbel på Jịsreels mark.+ 24 Den av Ahabs släkt som dör inne i staden ska hundarna äta upp, och den som dör ute på fälten ska fåglarna äta upp.+ 25 Det har faktiskt inte funnits någon som Ahab,+ som har varit så besluten* att göra det som är ont i Jehovas ögon, pådriven av sin hustru Isẹbel.+ 26 Han har betett sig mycket motbjudande och följt de avskyvärda avgudarna,* precis som amoréerna gjorde innan Jehova drev undan dem inför israeliterna.’”+
27 När Ahab hörde detta rev han sönder sina kläder och svepte säckväv om sig. Han fastade, sov i säckväv och gick dystert omkring. 28 Jehovas ord kom sedan till Elia från Tisbe: 29 ”Har du sett hur Ahab ödmjukade sig när han hörde mitt ord?+ Eftersom han har ödmjukat sig ska olyckan inte komma under hans livstid. I stället ska jag låta olyckan komma över hans släkt under hans sons tid.”+