Job

 3 ”Må den dag då jag föddes utplånas,+

natten då man sa: ’En pojke har fötts!’

Må himlens Gud bortse från den,

låt inget ljus lysa på den.

Må regntunga moln sänka sig över den,

skrämmande mörker jaga bort den.

 6 Den natten – må den slukas av dunklet,+

låt den inte glädja sig bland årets alla dagar

eller ha någon plats bland årets månader.

 7 Nej, ingen borde ha fötts den natten,

inget glädjerop borde ha ljudit.

 8 Må de som förbannar dagen, de som kan väcka Leviạtan,*+

uttala en förbannelse över den.

 9 Må dess morgonstjärnor slockna,

låt den vänta förgäves på dagsljuset

och aldrig se gryningsljusets strålar,

10 för den hindrade inte min mor från att föda+

och skonade inte mina ögon från elände.

12 Varför fanns det en famn* som tog emot mig

och bröst som ammade mig?

13 Jag kunde fått ligga ner och vila,+

jag kunde sovit i lugn och ro+

14 tillsammans med kungar och deras rådgivare,

de som reste byggnader som nu ligger i ruiner,*

15 eller tillsammans med furstar som ägde guld,

vars hus var fyllda med silver.

16 Eller varför var jag inte som ett dödfött barn,

ett barn som aldrig fick se dagens ljus?

17 I graven får till och med de onda ro,

där får de trötta vila.+

18 Där får alla fångar vara i fred,

de slipper höra förmannen ryta.

19 Hög som låg är där lika,+

slaven är fri från sin herre.

20 Varför ger Gud ljus åt den som lider

och liv åt dem som är djupt förtvivlade?+

De söker ivrigare efter den än efter gömda skatter,

22 de jublar av glädje,

de är lyckliga när de finner sin grav.

23 Varför ger han ljus åt en man som har gått vilse,

en man som Gud har stängt in?+

24 Min mat har ersatts av suckande,+

som vatten väller min klagan+ fram.

25 Det jag fruktade för har drabbat mig,

det jag fasade för har hänt mig.

26 För mig finns ingen frid, ingen ro, ingen vila,

bara sorg och lidande.”