Job
32 Då sa de tre männen inget mer till Job, eftersom han var så övertygad om sin egen rättfärdighet.*+ 2 Men Ẹlihu, busiten+ Bạrakels son, av Rams släkt, hade blivit mycket upprörd. Han var arg på Job för att han försökte bevisa sin egen rättfärdighet i stället för Guds.+ 3 Han var också mycket upprörd på Jobs tre vänner för att de inte hade gett något bra svar, utan hade beskyllt Gud för att vara ond.+ 4 Ẹlihu hade väntat med att svara Job därför att de andra var äldre än han.+ 5 Men när Ẹlihu märkte att de tre männen inte hade mer att säga kunde han inte hålla tillbaka sin vrede. 6 Så Ẹlihu, busiten Bạrakels son, tog till orda:
Så av respekt höll jag mig tillbaka+
och vågade inte lägga fram det jag vet.
10 Därför säger jag: ’Lyssna nu på mig,
så ska jag tala om för er vad jag vet.’
11 Jag väntade på vad ni hade att säga,
jag lyssnade till ert resonemang,+
när ni sökte efter de rätta orden.+
13 Säg inte: ’Vi har kommit till klarhet.
Det är Gud, inte människor, som sätter honom på plats.’
14 Nu riktade ju inte Job sina ord till mig,
och jag tänker inte svara honom som ni.
15 De här männen är uppgivna, de är svarslösa,
de har inget mer att komma med.
16 Jag har väntat, men de är helt tysta,
de står bara där, utan något att säga.
17 Nu ska jag komma med ett svar,
jag ska berätta vad jag vet.
18 För jag har så mycket att säga,
anden i mitt inre tvingar mig.
20 Låt mig tala så att jag får lättnad!
Jag måste få öppna munnen och svara.
22 Nej, jag är inte inställsam,
vore jag det skulle min skapare snabbt ta bort mig.