Josua

22 Sedan kallade Josua till sig rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam 2 och sa till dem: ”Ni har gjort allt som Jehovas tjänare Mose befallde er,+ och ni har lytt min röst i allt som jag har befallt er.+ 3 Under hela den här perioden, ända till i dag,+ har ni inte övergett era bröder utan fullgjort er förpliktelse och hållit Jehovas, er Guds, bud.+ 4 Nu har Jehova, er Gud, gett era bröder ro, precis som han lovade dem.+ Så nu kan ni återvända till era hem* i det land som Jehovas tjänare Mose gav er som egendom på andra sidan* Jordan.+ 5 Men var mycket noga med att följa det bud och den lag som Jehovas tjänare Mose gav er.+ Ni ska älska Jehova, er Gud,+ vandra på alla hans vägar,+ följa hans bud,+ hålla fast vid honom+ och tjäna honom+ av hela ert hjärta och av hela er själ.”*+

6 Josua välsignade dem och sände i väg dem, och de gick till sina hem.* 7 Och åt halva Manasses stam hade Mose gett ett landområde i Basan,+ och åt andra halvan hade Josua gett mark tillsammans med deras bröder på västra sidan Jordan.+ Och när Josua sände i väg dem till deras hem* välsignade han dem 8 och sa: ”Vänd tillbaka till era hem* med stora rikedomar och mycket boskap, med silver och guld, koppar och järn och stora mängder kläder.+ Ni ska dela bytet+ från fienden med era bröder.”

9 Rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam skildes då från de övriga israeliterna. De lämnade Silo i Kanaans land och återvände till Gileads+ land, det område som de hade bosatt sig i på Jehovas befallning genom Mose.+ 10 När rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam kom till Jordanområdet i Kanaans land byggde de ett altare där vid Jordan, ett stort och imponerande altare. 11 Senare fick de andra israeliterna höra det,+ och de sa: ”Se! Rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam har byggt ett altare på gränsen till Kanaans land, i Jordanområdet på den sida som tillhör oss.” 12 När de fick höra det samlades hela folket i Silo+ för att dra ut i krig mot dem.

13 Då sände israeliterna Pịnehas,+ prästen Eleạsars son, till rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam i Gileads land, 14 och tio hövdingar följde med honom, en hövding från varje stam i Israel, var och en ett överhuvud för sin släkt bland Israels klaner.*+ 15 När de kom till rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam i Gileads land sa de till dem:

16 ”Så här säger hela Jehovas folk: ’Varför har ni svikit+ Israels Gud? Ni har vänt er bort från Jehova genom att bygga ett altare och göra uppror mot Jehova.+ 17 Var det inte nog med synden vid Peor? Den har vi fortfarande inte renat oss från, fastän det kom en plåga över Jehovas församling.+ 18 Ändå är ni på väg att vända er bort från Jehova! Om ni gör uppror mot Jehova i dag kommer han i morgon att låta sin vrede drabba hela Israels församling.+ 19 Om orsaken är att det land som tillhör er är orent, så kom över till det land som tillhör Jehova,+ där Jehovas tälthelgedom finns,+ och bo bland oss. Men gör inte uppror mot Jehova och blanda inte in oss genom att bygga ett altare. Vi har redan Jehovas, vår Guds, altare.+ 20 När Akan,+ Seras son, handlade svekfullt med det som skulle förstöras* drabbades ju hela Israels församling av Guds vrede.+ Det var inte bara han som miste livet för synden han hade begått.’”+

21 Rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam svarade då överhuvudena för Israels klaner:*+ 22 ”Gudarnas Gud, Jehova!* Gudarnas Gud, Jehova!+ Han vet redan sanningen, och Israel ska också få veta. Jehova, om vi har varit upproriska och svikit dig, skona oss inte nu. 23 Om vi byggde ett altare för att vända oss bort från Jehova och för att offra brännoffer, sädesoffer och gemenskapsoffer på det, kommer Jehova att straffa oss.+ 24 Nej, det var för att vi var rädda att era söner i framtiden skulle säga till våra söner: ’Vilken rätt har ni att tillbe Jehova, Israels Gud, tillsammans med oss?* 25 Jehova har satt Jordan som gräns mellan oss och er rubeniter och gaditer. Ni har inget med Jehova att göra.’ Då skulle era söner kunna hindra våra söner från att tillbe* Jehova.

26 Därför sa vi: ’Vi måste göra något. Vi bygger ett altare, men inte för brännoffer eller slaktoffer, 27 utan det ska vara ett vittne mellan oss och er+ och mellan våra avkomlingar* om att vi ska tjäna Jehova och offra brännoffer och slaktoffer och gemenskapsoffer inför honom.+ Då kan era söner i framtiden inte säga till våra söner: ”Ni har inget med Jehova att göra.”’ 28 Därför sa vi: ’Om de en dag i framtiden skulle säga så till oss och våra avkomlingar,* då ska vi säga: ”Se på kopian av Jehovas altare som våra förfäder gjorde, inte för brännoffer eller slaktoffer, utan som ett vittne mellan oss och er.”’ 29 Det är otänkbart för oss att göra uppror mot Jehova! Vi skulle aldrig vända oss bort från Jehova+ genom att bygga ett altare för brännoffer, sädesoffer och slaktoffer, ett annat altare än Jehovas, vår Guds, som står framför hans tälthelgedom.”+

30 När prästen Pịnehas och folkets hövdingar, överhuvudena för Israels klaner* som var med honom, hörde vad Rubens, Gads och Manasses avkomlingar sa, var de nöjda.+ 31 Pịnehas, prästen Eleạsars son, sa då till Rubens, Gads och Manasses avkomlingar: ”Nu vet vi att Jehova är med oss, för ni har inte svikit Jehova. Ni har räddat israeliterna ur Jehovas hand.”

32 Pịnehas, prästen Eleạsars son, och hövdingarna lämnade då rubeniterna och gaditerna i Gileads land, och de återvände till Kanaans land och berättade vad som hade hänt för de andra israeliterna. 33 Och israeliterna var nöjda med beskedet. De prisade Gud, och det var inte längre tal om att dra ut i krig mot rubeniterna och gaditerna för att förstöra deras land.

34 Rubeniterna och gaditerna gav så altaret ett namn,* för ”det är ett vittne mellan oss om att Jehova är den sanne Guden”.