Första Moseboken
44 Senare befallde Josef föreståndaren för sitt hus: ”Fyll männens säckar till brädden med spannmål, och lägg deras pengar överst i säckarna.+ 2 Men i den yngstes säck ska du lägga ner min bägare, silverbägaren, förutom pengarna för hans spannmål.” Och han gjorde som Josef hade sagt.
3 När det hade blivit ljust på morgonen sändes männen i väg med sina åsnor. 4 De hade inte hunnit långt från staden när Josef sa till föreståndaren för sitt hus: ”Sätt efter männen, och när du hinner upp dem ska du säga: ’Varför har ni lönat gott med ont? 5 Varför har ni tagit bägaren som min herre brukar dricka ur och som han använder när han spår? Ni har gjort något mycket ont.’”
6 Föreståndaren hann upp dem och sa precis som Josef hade sagt. 7 Men de sa till honom: ”Herre, hur kan du säga så till oss? Det skulle aldrig falla oss in att göra något sådant. 8 De pengar vi hittade i våra säckar tog vi ju med oss från Kanaan och lämnade tillbaka.+ Varför skulle vi då stjäla silver eller guld från din herres hus? 9 Om du hittar den hos någon av oss ska han dö, och vi andra ska bli slavar åt min herre.” 10 Då sa han: ”Låt det bli som ni har sagt. Men bara den som har bägaren ska bli slav, och ni andra ska vara utan skuld.” 11 Då lyfte de snabbt ner sina säckar på marken och öppnade dem. 12 Föreståndaren sökte noga igenom säckarna. Han började hos den äldste och slutade hos den yngste, och till sist hittade han bägaren i Benjamins säck.+
13 Då rev de sönder sina kläder. Sedan lastade de åsnorna igen och återvände till staden. 14 När Juda+ och hans bröder kom in i Josefs hus var han fortfarande kvar där, och de kastade sig ner inför honom.+ 15 Josef sa till dem: ”Vad är det ni har gjort? Förstod ni inte att en sådan som jag kan spå och få reda på allt?”+ 16 Då sa Juda: ”Vad ska vi svara min herre? Vad kan vi säga? Och hur kan vi bevisa att vi är oskyldiga? Den sanne Guden går nu till rätta med det som dina slavar har gjort i det förgångna.+ Vi är dina slavar, min herre, både vi och den som bägaren fanns hos.” 17 Men Josef sa: ”Så skulle jag aldrig göra. Den som hade bägaren ska bli min slav.+ Men ni andra kan resa hem till er far i frid.”
18 Juda gick nu fram till honom och sa: ”Jag ber dig, min herre, lyssna på vad din slav har att säga, och bli inte arg på din slav, du som är faraos like.+ 19 Min herre frågade oss: ’Har ni en far? Har ni fler bröder?’ 20 Så vi svarade min herre: ’Vi har en gammal far, och han har en son som han fick på äldre dagar, den yngste.+ Pojkens bror är död,+ så han är ensam kvar efter sin mor,+ och hans far älskar honom.’ 21 Då sa du till dina slavar: ’Ta med honom hit, så att jag får se honom med egna ögon.’+ 22 Vi svarade att pojken inte kunde lämna sin far, för om han gjorde det skulle vår far dö.+ 23 Men då sa du att vi inte fick visa oss här igen om inte vår yngste bror följde med.+
24 Så vi reste hem till vår far, din tjänare, och berättade för honom vad du hade sagt. 25 Längre fram sa vår far: ’Res tillbaka och köp mer mat åt oss.’+ 26 Men vi sa: ’Det kan vi inte göra. I så fall måste vår yngste bror följa med, för vi får inte komma inför mannen utan honom.’+ 27 Då sa vår far, din tjänare, till oss: ’Ni vet ju att min hustru bara fick två söner.+ 28 En av dem försvann, och jag sa: ”Han måste ha blivit dödad av ett djur!”+ Och sedan dess har jag inte sett honom. 29 Om ni tar med er den här sonen och något händer honom så att han dör, sänder ni mina grå hår med smärta+ ner i graven.’*+
30 Vår far, din tjänare, älskar pojken mer än sitt eget liv. Så om jag nu skulle komma hem utan pojken 31 kommer han att falla död ner, och dina slavar kommer att sända vår fars, din tjänares, grå hår med sorg ner i graven.* 32 Jag tog på mig ansvaret för pojken och lovade att föra honom tillbaka till vår far, annars skulle jag stå i evig skuld till honom.+ 33 Därför ber jag dig, herre, låt mig stanna kvar som slav i stället för pojken, så att han kan följa med sina bröder hem. 34 Hur skulle jag kunna komma hem till min far utan att ha pojken med mig? Jag skulle inte klara av att se den smärtan drabba honom.”