Psalmerna
Till musikledaren, på ”Gryningens hind”.* En sång av David.
22 Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?+
Varför räddar du mig inte?
Varför hör du inte mina förtvivlade rop?+
8 ”Han har lagt sitt liv i Jehovas händer. Då kan väl han befria honom!
Han får rädda honom, om han nu tycker så mycket om honom!”+
10 Du har tagit hand om mig* ända sedan jag föddes,
ända sedan jag låg i min mors inre har du varit min Gud.
14 Min styrka rinner bort som vatten,
vartenda ben i kroppen har gått ur led.
15 Mina krafter har torkat som en lerskärva,+
min tunga klibbar fast i gommen,+
i dödens stoft lägger du mig.+
16 Jag är omringad av hundar,+
ett ondskefullt gäng är mig i hälarna,+
som ett lejon anfaller de mina händer och fötter.+
17 Jag kan räkna varje ben i min kropp.+
De* står där och stirrar på mig.
19 Men du, Jehova, håll dig inte på avstånd.+
Du är min styrka, skynda till min hjälp.+
23 Ni som tillber* Jehova, lovprisa honom!
Alla Jakobs ättlingar, ära honom!+
Visa honom vördnad, ni Israels ättlingar.
24 För han blundade inte för den förtrycktes nöd och vände honom inte ryggen,+
han dolde inte sitt ansikte för honom,+
han hörde hans rop på hjälp.+
25 Jag ska lovprisa dig i den stora församlingen,+
mina löften ska jag infria inför dem som respekterar dig.
Må deras hjärtan slå* för evigt.
27 Från jordens alla hörn ska man minnas Jehova och vända sig till honom.
Alla nationernas släkter ska buga sig inför dig.+
29 Alla välbärgade* på jorden ska äta och buga sig,
alla dödliga* ska böja knä för honom,
ingen av dem kan bevara sitt liv.
30 Deras ättlingar ska tjäna honom,
kommande generationer ska få höra om Jehova.
31 De ska komma och berätta om hans rättfärdighet,
de ska berätta för kommande släkten om allt han har gjort.