APOSTLAGÄRNINGARNA
Studienoter – kapitel 14
de: Eller ”deras själar”. (Se Tillägg A2 och Ordförklaringar under ”Själ”.)
Jehova gav dem kraft: Ordagrant ”på Herren”. (Se Tillägg C.) Av sammanhanget förstår man att prepositionen epị (”på”) i Apg 14:3 betecknar orsaken, eller grunden, till att lärjungarna kunde tala frimodigt. Resten av versen visar att Gud bekräftade att det som de predikade verkligen var hans budskap och att han godkände och understödde deras predikande. (Jämför Apg 4:29–31.) Det grekiska uttrycket för ”på Herren” används också i Septuaginta som en återgivning av uttryck där tetragrammet förekommer i den hebreiska grundtexten. (Ps 31:6 [30:7, LXX]; Jer 17:7) Med tanke på det menar en del att uttrycket även förmedlar tanken på att tala ”i tillit till Jehova”. (Se Tillägg C3 introduktion; Apg 14:3.)
under: Eller ”ge förebud”. (Se studienot till Apg 2:19.)
Zeus: Se Ordförklaringar.
Hermes: En grekisk gud som man menade var son till Zeus. Hermes betraktades som gudarnas budbärare. Han ansågs vara heroernas kloke rådgivare och handelns, vältalighetens, idrottens, sömnens och drömmarnas gud. Eftersom Paulus förde ordet trodde invånarna i den romerska staden Lystra att Paulus var guden Hermes. Detta stämmer med deras föreställning om att Hermes var gudarnas budbärare och vältalighetens gud. Faktum är att flera ord som är besläktade med det namnet används i Bibeln i samband med översättning och tolkning. (Några exempel är det grekiska verbet hermēneuō, som har återgetts med ”översätts” i Joh 1:42, och substantivet hermēnịa, som har återgetts med ”översätta” i 1Kor 12:10 och ”tolka” i 1Kor 14:26; se också studienot till Lu 24:27.) I närheten av det forntida Lystra har arkeologer bland annat funnit en staty av guden Hermes och ett altare tillägnat Zeus och Hermes. I romersk mytologi motsvaras Hermes av Mercurius, handelns gud.
blomsterkransar: Prästen i Zeustemplet kan ha tänkt sätta dessa kransar på Paulus och Barnabas huvuden, som man ibland gjorde med avgudabilder, eller så kan folket ha tänkt sätta dem på sig själva och offerdjuren. Sådana kransar gjordes vanligtvis av kvistar och blommor, men man gjorde även kransar av ull.
lärjungarna: Eller ”lärjungarnas själar”. (Se Tillägg A2 och Ordförklaringar under ”Själ”.)
tillsatte: Här visar Bibeln att det var resande tillsyningsmän, i det här fallet Paulus och Barnabas, som tillsatte äldste. De gjorde det efter att ha bett och fastat, vilket visar hur allvarligt de tog på uppgiften. Även Titus och tydligtvis också Timoteus tillsatte äldste i församlingarna. (1Ti 5:22; Tit 1:5) Det grekiska ord som används här för ”tillsatte”, cheirotonẹō, betyder ordagrant ”räcka upp (sträcka ut, lyfta upp) handen”. Med tanke på detta menar en del att församlingen valde äldste genom handuppräckning. Men det här grekiska ordet används också mer generellt, utan att ange hur själva förordnandet gick till. Den judiske historikern Josefus, som levde under det första århundradet v.t., använder ordet på det sättet i sin bok Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], bok 6, kap. 4 och 13 (Loeb 6:54 och 6:312). Han använder samma grekiska verb för att beskriva att Gud utnämnde Saul till kung. Vid det tillfället valdes inte Saul till kung genom handuppräckning i Israel. Bibeln säger i stället att profeten Samuel hällde olja över Sauls huvud och sa: ”Jehova har smort dig till ledare.” Detta visade att det var Jehova som förordnade Saul till kung. (1Sa 10:1) Den grammatiska konstruktionen i Apg 14:23 visar att det var Paulus och Barnabas, inte församlingen, som gjorde själva förordnandet (ordagrant ”uträckandet av händerna”). När kvalificerade män förordnades till ansvarsfulla uppgifter i andra situationer, brukade apostlarna och andra män med sådana befogenheter bokstavligen lägga sina händer på dem. Denna gest symboliserade bekräftelse, godkännande eller förordnande. (Jämför studienot till Apg 6:6.)
äldste: Ordagrant ”äldre män”. I Bibeln används det grekiska ordet presbỵteros först och främst om någon som har myndighet och ansvar i ett samhälle eller en nation, men några gånger syftar det på en man som kommit upp i åren. (Se studienot till Mt 16:21.) Precis som att det var mogna män som skötte administrativa uppgifter och ledde folket i den forntida nationen Israel, så var det andligt mogna män som tog ledningen i de kristna församlingarna under det första århundradet v.t. (1Ti 3:1–7; Tit 1:5–9) Även om Paulus och Barnabas ”hade blivit utsända av den heliga anden” bad och fastade de innan de förordnade männen. De ”anförtrodde dessa äldste åt Jehova”. (Apg 13:1–4; 14:23) Det var inte bara Paulus och Barnabas som fick den här uppgiften, utan också Titus och tydligtvis även Timoteus tillsatte ”äldste” i församlingarna. (Tit 1:5; 1Ti 5:22) Det finns inget som tyder på att församlingarna gjorde sådana förordnanden på egen hand. I varje församling under det första århundradet fanns det tydligtvis flera äldste som tillsammans utgjorde en äldstekrets. (Flp 1:1; 1Ti 4:14)
de anförtrodde dessa äldste åt Jehova: Det grekiska verb som har återgetts med ”anförtrodde” kan även översättas med ”överlämnade”. Ordet förekommer också i Apg 20:32, där Paulus säger till de äldste från Efesos: ”Nu överlämnar jag er i Guds händer”, och i Lu 23:46, där det används för att återge Jesus ord: ”Far, i dina händer överlämnar jag min ande.” Detta är ett citat från Ps 31:5, där Septuaginta (30:6, LXX) använder samma grekiska ord för ”överlämna” och där Guds namn förekommer i det omedelbara sammanhanget i den hebreiska grundtexten. Tanken på att överlämna sig åt Jehova och lägga sitt liv i hans händer återkommer flera gånger i de hebreiska skrifterna. (Ps 22:8; 37:5; Ord 16:3; se Tillägg C3 introduktion; Apg 14:23.)
Guds ord: Eller ”ordet”. I de flesta nyare översättningar står det ”ordet” (ton lọgon), en lydelse som har starkt stöd i handskrifterna. Men det finns andra grekiska handskrifter där det står ”Herrens ord” (ton lọgon tou Kyrịou; se Tillägg C och studienot till Apg 8:25) och några få gamla handskrifter där det står ”Guds ord”. Minst två översättningar av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska (benämns J17, 28 i Tillägg C4) använder här Guds namn och har en ordalydelse som kan återges med ”Jehovas ord”.
dem: Dvs. Paulus och Barnabas.
trons dörr: Eller ”dörren till tro”. Jehova öppnade den här bildliga dörren genom att ge folk från andra nationer, alltså icke-judar, möjligheten att få tro. I Bibeln innefattar begreppet tro att man utvecklar en tillit som leder till att man lyder och handlar. (Jak 2:17; se studienot till Joh 3:16.) Paulus använde ordet ”dörr” i bildlig bemärkelse tre gånger i sina brev. (1Kor 16:9; 2Kor 2:12; Kol 4:3)