APOSTLAGÄRNINGARNA
Studienoter – kapitel 16
Timoteus: Det här är första gången Timoteus nämns i Bibeln. Hans grekiska namn betyder ”en som ärar Gud”. Man vet inte exakt när Timoteus blev kristen. Men från det att han var mycket liten undervisade hans troende judiska mor Eunike och förmodligen också hans mormor Lois honom i ”de heliga skrifterna”, de hebreiska skrifterna, så som judarna förstod dem. (2Ti 1:5; 3:15) Det är mycket troligt att Eunike och Lois blev kristna när Paulus besökte Lystra under sin första missionsresa. Timoteus far kallades grek, och det betyder antingen att han hade grekiskt påbrå eller att han tillhörde något annat icke-judiskt folkslag. Han var tydligtvis inte kristen. I slutet av år 49 eller i början av år 50 v.t., under sin andra missionsresa, kom Paulus till Lystra, som tydligtvis var Timoteus hemstad. Då var Timoteus en kristen lärjunge, och ”bröderna i Lystra och Ikonion hade bara gott att säga om Timoteus”. (Apg 16:2) Han kan då ha varit i sena tonåren eller strax över 20, en slutsats som stöds av att Paulus 10 eller 15 år senare skrev: ”Låt aldrig någon se ner på dig för att du är ung.” (1Ti 4:12, skrevs förmodligen mellan år 61 och 64 v.t.) Detta visar att Timoteus vid den tidpunkten fortfarande var relativt ung.
Timoteus blev omskuren: Paulus visste mycket väl att det inte var ett krav för en kristen att bli omskuren. (Apg 15:6–29) Timoteus, som hade en far som inte var troende, hade inte blivit omskuren. Paulus visste att en del av judarna som de skulle träffa på sin predikotur skulle kunna ta anstöt av det. I stället för att låta detta bli ett hinder för deras arbete bad Paulus Timoteus att genomgå detta smärtsamma ingrepp. Båda dessa män var goda exempel när det gäller att leva efter det som Paulus senare skrev till korinthierna: ”För judarna har jag blivit som en jude för att kunna vinna judar.” (1Kor 9:20)
apostlarna och de äldste i Jerusalem: Som det framkommer i studienoten till Apg 15:2 hade vissa äldste i Israel ansvar på nationell nivå. På samma sätt utgjorde dessa äldste i Jerusalem och apostlarna en styrande krets för alla kristna församlingar under det första århundradet v.t. Apostlarna och de äldste behandlade frågan om omskärelse och underrättade sedan församlingarna om sitt beslut, och det beslutet godtogs och betraktades som avgörande.
provinsen Asia: Se Ordförklaringar under ”Asia”.
Jesus ande: Syftar tydligtvis på den heliga ande, eller verksamma kraft, som Jesus använde och hade ”tagit emot ... från Fadern”. (Apg 2:33) Som huvud för den kristna församlingen använde Jesus anden för att leda de första kristnas predikoarbete och visa var de skulle lägga sina krafter. I det här fallet använde Jesus ”den heliga anden” för att hindra Paulus och hans reskamrater från att predika i provinserna Asia och Bithynien. (Apg 16:6–10) De här områdena fick höra de goda nyheterna längre fram. (Apg 18:18–21; 1Pe 1:1, 2)
passerade: Eller ”reste igenom”. Det grekiska verbet parẹrchomai, som här har återgetts med ”passerade”, rymmer tanken på att resa igenom ett område, vilket Paulus och hans reskamrater tydligtvis gjorde. Hamnstaden Troas låg i Mysien, som var ett område i den nordvästra delen av Mindre Asien. De var tvungna att resa igenom Mysien för att komma till Troas, så de ”passerade Mysien” i den bemärkelsen att de reste igenom området utan att stanna där och predika.
Makedonien: Se Ordförklaringar.
vi: Fram till Apg 16:9 är skildringen i Apostlagärningarna skriven uteslutande i tredje person, dvs. skribenten Lukas återger bara vad andra sa och gjorde. Men här i Apg 16:10 ändras stilen och Lukas inkluderar sig själv i det som händer. Från och med denna vers använder han pronomen som ”vi” och ”oss” i delar av boken, då han tydligtvis reste tillsammans med Paulus och hans reskamrater. (Se studienot till Apg 1:1 och ”Introduktion till Apostlagärningarna”.) Lukas följde med Paulus från Troas till Filippi omkring år 50 v.t., men när Paulus lämnade Filippi följde inte Lukas med. (Apg 16:10–17, 40; se studienoter till Apg 20:5; 27:1.)
förkunna de goda nyheterna: Se studienot till Apg 5:42.
Filippi: Filippi hette ursprungligen Krenides. Filip II av Makedonien (Alexander den stores far) erövrade staden från thrakerna i mitten av 300-talet f.v.t. och uppkallade den efter sig själv. Det fanns gruvor rika på guld i området, och guldmynt gavs ut i Filips namn. Omkring 168 f.v.t. blev Perseus, den siste kungen i Makedonien, besegrad av den romerske konsuln Lucius Aemilius Paullus, som erövrade Filippi och det kringliggande området. År 146 f.v.t. gjordes hela Makedonien till en romersk provins. Det slag då Octavianus och Marcus Antonius besegrade Brutus och Gajus Cassius Longinus (som båda hade deltagit i mordet på Julius Caesar) ägde rum på slätten vid Filippi år 42 f.v.t. Till minne av sin stora seger gjorde Octavianus sedan Filippi till romersk koloni. När Octavianus några år senare fick hedersnamnet Augustus av den romerska senaten, kallade han staden Colonia Augusta Iulia Philippensis. (Se Tillägg B13.)
en flod: Många forskare menar att den här floden var Gangites, en flod som ligger 2,4 km väster om Filippi, mer än en sabbatsresa därifrån. En del menar att judarna kanske inte hade lov att samlas för gudsdyrkan inne i staden på grund av att staden hade en militär prägel, och att de därför fick samlas långt därifrån. Andra hävdar att floden var Krenides, ett litet vattendrag som ligger närmare staden och som lokalt kallas Lydias källa. Men där har man hittat romerska gravar, och med tanke på att det var ett område som låg synligt menar en del att det inte är troligt att man använde det som böneställe. Ytterligare andra säger att det rör sig om en numera torrlagd flodbädd utanför Neapolisporten där det byggdes flera kyrkor på 300- eller 400-talet v.t. till minne av Paulus besök i Filippi.
ett böneställe: Judarna fick kanske inte ha en synagoga i Filippi på grund av stadens militära prägel. Eller så kanske det inte fanns tio judiska män i staden, vilket enligt traditionen var minimikravet för att man skulle få ha en synagoga.
Lydia: Lydia nämns vid namn bara två gånger i Bibeln, här och i Apg 16:40. Det finns belägg för att Lydia användes som egennamn, men en del menar att Lydia var ett tillnamn som betydde ”lydisk kvinna”. Lydia och hennes hushåll blev kristna omkring år 50 v.t. i Filippi, så de var bland de första i Europa som blev kristna till följd av att Paulus predikade. Lydia var möjligen ogift eller änka, och på grund av sin generositet fick hon möjlighet att umgås med missionärerna Paulus, Silas och Lukas. (Apg 16:15)
handlade med purpurfärgade tyger: Eller ”handlade med purpurfärg”. Lydia kan ha handlat med purpurfärg eller med purpurfärgade varor av olika slag, till exempel tyger, kläder och gobelänger. Hon var ursprungligen från staden Thyatira, som låg i ett område i västra Mindre Asien som kallades Lydien. Man har hittat en inskrift i Filippi som vittnar om att det fanns en sammanslutning av purpursäljare i staden. Människorna i Lydien och däromkring hade varit kända för sin förmåga att färga med purpur ända sedan Homeros tid, dvs. 800- och 700-talet f.v.t. Eftersom Lydias yrke fordrade ett ansenligt kapital och hennes hus var stort nog för att fyra män – Paulus, Silas, Timoteus och Lukas – skulle kunna övernatta där, var hon med all sannolikhet en framgångsrik och förmögen affärskvinna. Att det talas om hennes ”hushåll” kan tyda på att hon hade släktingar som bodde där eller också att hon hade slavar och tjänare. (Apg 16:15) Och att Paulus och Silas sammanträffade med några bröder i den här gästfria kvinnans hem innan de lämnade staden talar för att hennes hus blev en mötesplats för de första kristna i Filippi. (Apg 16:40)
Jehova öppnade helt hennes hjärta: Lydia var en kvinna som tillbad Gud, ett uttryck som tyder på att hon var en judisk proselyt. (Apg 13:43) På sabbaten hade hon samlats med andra kvinnor vid ett böneställe vid en flod utanför Filippi. (Apg 16:13) Det är möjligt att det inte fanns så många judar i Filippi och kanske inte heller någon synagoga. Kanske hade hon kommit i kontakt med tillbedjan av Jehova i sin hemstad Thyatira, för där fanns det många judar och en judisk mötesplats. Jehova, den Gud hon tillbad, lade märke till att hon lyssnade uppmärksamt. (Se Tillägg C3 introduktion; Apg 16:14.)
tror på Jehova: Eller ”är trogen mot Jehova”. Som det framkommer i studienoten till den föregående versen var Lydia antagligen en judisk proselyt, och därför är det naturligt att hon syftade på Jehova. Paulus hade precis predikat för henne om Jesus Kristus, men hon hade ännu inte visat att hon var trogen mot Jesus. Därför är det logiskt att anta att hon syftade på den Gud som hon redan tillbad, nämligen Jehova. (Se Tillägg C3 introduktion; Apg 16:15.)
en ande, en spådomsdemon: Ordagrant ”en pythons ande”. Python var namnet på den orm eller drake som enligt grekisk mytologi vaktade templet och oraklet i Delfi i Grekland. Det grekiska ordet pỵthōn kom att beteckna en person som kunde förutsäga framtiden och även anden som talade genom den personen. Längre fram började ordet användas om buktalare, men här i Apostlagärningarna syftar det på en demon som gjorde det möjligt för flickan att spå.
genom att spå: I Bibeln nämns flera grupper som påstod att de kunde spå, bland annat magiker, spåmän och astrologer. (3Mo 19:31; 5Mo 18:11) Den enda gången i de kristna grekiska skrifterna där det nämns att demoner förutsäger framtiden är i samband med denna händelse i Filippi. Demonerna motarbetar Gud och dem som gör hans vilja, så det är inte konstigt att Paulus och Silas mötte hårt motstånd efter att ha drivit ut den här spådomsdemonen. (Apg 16:12, 17–24)
torget: Det grekiska ordet agorạ avser här ett öppet område där man köpte och sålde. Det var den centrala platsen för stadens offentliga liv. Sådana torg var vanliga i Främre Orienten och i den grekiska och romerska delen av världen. Av händelsen i Filippi verkar det som att man även behandlade vissa rättsfall på torget. Utgrävningar av ruinerna av Filippi tyder på att Via Egnatia gick mitt igenom staden och att det låg ett ganska stort torg längs med vägen. (Se studienoter till Mt 23:7; Apg 17:17.)
magistratens ledamöter: Pluralformen av det grekiska ordet stratēgọs används här om de högsta ämbetsmännen i den romerska kolonin Filippi. Deras uppgift var att upprätthålla lag och ordning, förvalta ekonomin, pröva rättssaker, döma lagöverträdare och beordra straff.
romerska medborgare: Filippi var en romersk koloni, och invånarna fick många privilegier. Möjligen fick invånarna en form av romerskt medborgarskap som gav dem i stort sett samma rättigheter som romarna själva hade. Invånarna hade därför ett starkare band till Rom än de annars skulle ha haft. (Se studienot till Apg 16:12.)
Jehovas ord: Se studienot till Apg 8:25 och Tillägg C3 introduktion; Apg 16:32.
blev genast döpta: Fångvaktaren och hans familj, eller hushåll, var icke-judar och saknade troligen grundläggande kunskap i Skrifterna. Men efter att Paulus och Silas hade uppmanat dem att ”tro på Herren Jesus” förkunnade de utan tvekan utförligt ”Jehovas ord” för dem. (Apg 16:31, 32) Det påverkade dem starkt, för samma natt blev de enligt Apg 16:34 ”troende” och kunde därför genast bli döpta. När Paulus och Silas lämnade Filippi följde inte Paulus reskamrat Lukas med dem, vilket framgår av Apg 16:40. (Se studienot till Apg 16:10.) Lukas kunde kanske stanna i Filippi en tid för att hjälpa de nya kristna där.
vakterna: Det grekiska ordet rhabdouchos betyder ordagrant ”spöbärare”, och det avser en romersk tjänsteman som hade till uppgift att ledsaga en högre ämbetsman när han visade sig offentligt och att verkställa hans befallningar. Den romerska benämningen var lictor. De romerska vakterna hade vissa polisiära uppgifter, men de skilde sig från nutida poliser så till vida att de mer fungerade som ämbetsmännens livvakter och var förpliktade att ständigt stå till deras tjänst. De stod inte direkt till folkets förfogande utan lydde under ämbetsmännen.
vi är romerska medborgare: Paulus och tydligtvis även Silas var romerska medborgare. Enligt romersk lag hade en medborgare alltid rätt till en ordentlig rättegång och fick aldrig straffas offentligt utan att först ha blivit dömd. Ett romerskt medborgarskap medförde rättigheter och privilegier oavsett var i riket man befann sig. En romersk medborgare var underställd den romerska lagen, inte provinsernas lokala lagar. Han kunde gå med på att bli ställd inför rätta enligt de lokala lagarna, men han behöll ändå rätten att få sitt ärende prövat av en romersk domstol. Ifall han blev dömd till döden kunde han överklaga till kejsaren. Paulus predikade vitt och brett i hela romarriket. Bibeln berättar om tre tillfällen då han utnyttjade sina rättigheter som romersk medborgare. Det första tillfället är här i Filippi när han upplyste magistratens ledamöter om att de hade kränkt hans rättigheter genom att piska honom. (Läs om de andra tillfällena i studienoter till Apg 22:25; 25:11.)