En ekorre lever ett verksamt liv

EKORRAR är flitiga små djur som ständigt tycks vara i farten. Ena ögonblicket ser man dem, och nästa ögonblick är de försvunna. Men det kanske mest kännetecknande för den vanliga trädekorren är den långa, ludna svansen.

Ekorrfamiljens utbredningsområde är mycket stort. Det finns ekorrar i Europa, Asien, Afrika och Nord- och Sydamerika. De vanligaste trädekorrarna är Nordamerikas grå ekorre och den nordiska ekorren, som lever i Europa och Asien.

Ekorrens svans är ett mycket användbart bihang. När djuret med sträckta ben gör sina väldiga hopp från det ena trädet till det andra, hjälper svansen till att bevara jämvikten. När ekorren möter en fiende kan den använda svansen som sköld. Om det blir kallt kan svansen användas som filt. Den kan också fungera som paraply, när det regnar, på så sätt att djuret viker den tillbaka över ryggen.

Ekorrar är enastående skickliga när det gäller att hoppa, och de kan falla från stora höjder utan att skada sig. Ekorren kan hoppa från marken och 90 till 120 centimeter upp på en trädstam och sedan fortsätta uppåt. Ibland händer det att en ekorre landar på en murken gren och störtar till marken, eller också kan den förlora fotfästet och falla. Men svansen verkar som en fallskärm och bromsar nedfärden. Ja, tack vare den långa, ludna svansen kan en ekorre falla mer än trettio meter och sedan kila i väg som en blixt.

Att ekorren kan falla från avsevärda höjder utan att skada sig har också värde när det gäller att fly undan förföljare. Om en ekorre känner sig hårt pressad av en fiende, kan den avsiktligt låta sig falla till marken för att sedan sätta sig i säkerhet i undervegetationen.

Ekorren har också andra sätt att behandla inkräktare. Till att börja med kan den börja gräla högljutt på angriparen. När detta inte hjälper kanske den kvickt förflyttar sig till grenens eller stammens andra sida, så att den har grenen eller stammen mellan sig själv och den ovälkomne besökaren. Om inte heller det räcker, kan ekorren kvickt skutta i väg uppåt till en respektingivande höjd. Skyddsfärgen fungerar också bra. Om en grå ekorre sitter orörlig, kan det se ut som om den vore en del av grenen eller stammen. Om ungarna skulle hotas av en rovfågel, kan ekorrmamman resa sig på bakbenen och puckla på angriparen.

Ekorrar är kända för att samla. En ekorre kan komma skuttande med en nöt i munnen, gräva ett hål i jorden med framfötterna, lägga ner nöten och täcka över den med jord. Enligt en beräkning tar det sju minuter för en grå ekorre att gräva ner tio nötter. En enda ekorre kan gömma omkring 10.000 nötter under tre månader. Många av de nötter som inte längre fram grävs upp och blir uppätna gror i jorden och ger upphov åt träd. Ekorrarna bidrar alltså mycket till att sprida vissa trädarter.

Inte ens när marken är täckt av ett snölager på 30 centimeter eller mer tycks ekorrarna ha någon svårighet att finna nötter som de grävt ner. Hur kan de klara detta? Ett mycket gott luktsinne anses vara den främsta förklaringen.

Hudsonekorren samlar flitigt på tallkottar. En sådan ekorre kan skära ner över hundra tallkottar på en enda timme. Djuret samlar sedan ihop dessa och täcker dem med löv eller gömmer dem i ett ihåligt träd. En Hudsonekorre kan till slut ha samlat mellan en och tre hektoliter tallkottar.

Ekorrarna är vackra att se på, och de är också flitiga arbetare. Nästa gång du ser dessa behagfulla djur skutta omkring, så kom ihåg att de utför en värdefull tjänst som trädplanterare.