Den lycka som kommer av att ge
”DET fanns en tid då jag inte brydde mig om någon annan än mig själv och min familj”, sade en kvinna i 55-årsåldern. ”Jag trodde att det var så man skulle vara.”
Åhöraren, som satt vid ett bord i hennes våning i New York, fann det svårt att tro detta. Han hade lärt känna denna kvinna som en frikostig person, som verkligen visade omsorg om andra människor. När han betraktade hennes strålande ansikte och breda leende, kunde han inte föreställa sig att hon någonsin hade varit en självisk människa. Eftersom han visste att hon nu var lycklig, sade han: ”Du var förmodligen inte lycklig förut.” ”Jag var djupt olycklig”, svarade hon snabbt. ”Jag visste inte om något bättre.” Vad var det som fick henne att ändra sig?
Denna kvinna fick, liksom många andra människor, hjälp att ändra sin inställning genom ett bibelstudium. Hon fick lära sig att nyckeln till lycka är att ge osjälviskt. I dag är hon övertygad om sannfärdigheten i Jesu ord: ”Det är lyckligare att ge än att få.” — Apg. 20:35.
Detta är ett beprövat bud. Jesus Kristus levde själv i överensstämmelse med det och kunde därför framhålla det utan reservationer. Såsom den främste av Guds andesöner i himmelen hade han rikedomar som var långt större än vad någon annan varelse någonsin kunnat åtnjuta. Han hade allt. När han var på jorden levde han emellertid som en fattig man. Ändå var det i den ställningen han upplät stora andliga rikedomar åt mänskligheten och därtill möjligheten att vinna evigt liv. ”Fastän han var rik”, skrev aposteln Paulus till församlingen i Korint, ”blev [han] fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom.” — 2 Kor. 8:9.
Guds Son fann verklig tillfredsställelse i det han gjorde. Beträffande hans inställning hade följande förutsagts: ”Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.” — Ps. 40:9; Hebr. 10:7—9.
Människor som lär känna Jesus Kristus och som följer hans exempel erfar samma glädje eller lycka i att ge av sig själva till förmån för sina medmänniskor. Varför är det så?
Orsaken till detta är att när någon använder sina förmågor, tillgångar och tid till att hjälpa andra, har det en god inverkan på hans eget synsätt. Han är så upptagen med att göra saker och ting för andra människor att han inte grubblar över somligas obetänksamma handlingar. När han ser att andra blir lyckliga genom hans osjälviska givande, ökar hans egen lycka. Vilket slag av ovänlighet och själviskhet som andra än uppvisar, känner han i själva verket medlidande med dem, i stället för att låta sådant ge anledning till klagomål. Han vet att de går miste om den djupa glädje som kommer av att göra andra lyckliga.
Ofta utövar en persons uttryck för frikostighet också ett hälsosamt inflytande på mottagarnas attityd och gör dem medvetna om den lycka som kommer av att ge. Deras hjärtan kan också röras till frikostighet. Jesu Kristi ord belyser detta: ”Ta för vana att ge, och man skall ge åt er. Ett fullgott mått, packat, skakat och överflödande, skall man tömma i ert knä; för med det mått som ni mäter med skall det mätas åt er i gengäld.” — Luk. 6:38.
Den frikostige blir sålunda själv föremål för andras frikostighet. Hans rykte när det gäller frikostighet kommer att vara till gagn för honom, när han själv kommer i nöd. Dessutom kommer man att vara mera benägen att ge honom ett fullt mått. Eftersom innehållet kommer att vara ”packat” och ”skakat”, kommer hans behållare, så att säga, att vara fylld med goda ting i överflöd.
Ja, den som är osjälvisk vinner uppskattande medmänniskors tillgivenhet. Detta beror på att han inte begränsar sig till att göra vad rättvisan kräver. Han önskar hjälpa andra genom att osjälviskt bemöda sig för deras skull. En sådan god människa, säger aposteln Paulus, ”kan någon ha mod att gå i döden för”. — Rom. 5:7, Hedegård.
Något som är synnerligen betydelsefullt är att den som har för vana att ge gläder sig över att veta att Jehova Gud finner behag i hans handlingssätt. Även om människor inte alltid uppskattar det han gör, förbiser inte den Högste detta. ”Gud älskar en glad givare.” (2 Kor. 9:7) Han kommer inte att låta denne gå miste om belöning. Jesus Kristus sade: ”När du ger barmhärtighetsgåvor, låt då inte din vänstra hand veta vad din högra gör, så att dina barmhärtighetsgåvor kan vara i det fördolda; då skall din Fader, som ser på i det fördolda, återgälda dig.” — Matt. 6:3, 4.
När rätt motiv saknas, för emellertid givandet i sig självt inte någon lycka med sig. Detta är orsaken till att givandet vid julen ofta inte framkallar någon glädje. Fastän det finns undantag, ger många människor varandra gåvor endast på grund av pliktkänsla — de känner sig tvingade att göra detta. Det kan vara så att de inte har någon uppriktig önskan att ge i avsikt att göra någon annan lycklig.
Förefaller det inte underligt att en högtidsdag, som är tänkt att vara till ära för Jesus, så ofta inte motsvarar andemeningen i det kristna givandet? Men bör detta verkligen komma som en överraskning? I själva verket är det så att sederna i samband med julfirandet härrör från källor som inte har någon beröring med Guds Son. I Press Register, som utges i Mobile i Alabama, heter det:
”De festligheter som är förbundna med julen har förmodligen sitt ursprung i den romerska fest som kallades saturnalierna och hölls under tiden 17—19 december till ära för Saturnus, frökornets gud. Detta var ett tillfälle då man kände glädje, höll fest och utbytte gåvor. Templen smyckades med löv och blommor. Ingen offentlig affärsverksamhet kunde utföras, domstolarna var stängda, skolorna hade lov, ingen brottsling kunde bli straffad, och man kunde inte förklara krig.”
Det är inte det slags givande som man förknippade med de hedniska saturnalierna, utan osjälviskt givande, som medför rik belöning. Detta är ett skäl som har fått många människor med uppriktiga hjärtan att upphöra med att ge varandra gåvor efter de gamla romarnas mönster. De finner stor glädje i spontana uttryck för frikostighet vid andra tidpunkter än jultiden. Upplever du lyckan som kommer av sådant givande?
Om det inte är så, pröva då sannfärdigheten i Jesu ord när det gäller givande. Sträva efter att odla ett osjälviskt, bestående intresse för andras välfärd och upplev själv att resultatet verkligen kan bli ett rikare och lyckligare liv redan nu.