Vad ligger bakom sedvänjan?

I MÅNGA delar av världen är det brukligt att under begravningsceremonier kasta en eller tre skovlar mull i graven, där kistan har sänkts ned. Vad ligger bakom denna sedvänja?

Ett tyskt verk i tio band som handlar om vidskepelse och övertro, Handwörterbuch des deutschen Aberglaubens, förklarar att man gör detta av olika skäl — ”för att man lättare skall glömma den döde, så att han får vila i frid; för att den avlidne skall slippa att ha så långtråkigt; i Bulgarien tror man att släktingarna genom detta friköper själen. Själen lämnar kroppen när prästen kastar en handfull mull i graven.” (Band 1, sid. 984) Funk & Wagnalls’ Standard Dictionary of Folklore, Mythology and Legend ger synpunkter om vissa nordamerikanska indianers begravningsceremonier. Dessa kastade olika föremål i graven för att blidka den ”avlidnes ande”. Det här verket tillägger sedan: ”Samma idé låg troligen bakom den utbredda sedvänjan att kasta mull, lera, damm eller aska i graven.” — Band 1, sid. 427, 428.

Sedvänjan att kasta mull i graven har ingen skriftenlig grund. Bibeln förklarar angående de döda: ”Både deras kärlek och deras hat och deras avund hava redan nått sin ände, och aldrig någonsin få de mer någon del i vad som händer under solen.” (Pred. 9:6) Ceremonier som går ut på att blidka de dödas andar är därför utan värde. De döda är verkligen döda och väntar på att få uppstå till liv vid Guds bestämda tid. Bibeln försäkrar oss: ”Det skall komma att bli en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga.” — Apg. 24:15.