Historiska fakta om motståndet mot biblisk undervisning

1179 Påven Alexander III förbjöd valdenserna att predika. När de predikade, använde de nämligen en översättning till folkspråk av delar av bibeln.

1184 Vid synoden i Verona i Italien påbjöd påven Lucius III, med stöd av den tysk-romerske kejsaren Fredrik I Barbarossa, att alla bibelälskande ”kättare”, som framhärdade i att predika eller bara tänka i strid med de katolska lärosatserna, skulle bannlysas och överlämnas till de världsliga myndigheterna för att straffas (vanligen brännas).

1199 Påven Innocentius III fördömde översättningen till franska av psalmerna, evangelierna och Paulus’ brev och förbjöd de möten som hölls i biskopsdömet Metz i Frankrike i det ”klandervärda syftet” att studera bibeln. Alla exemplar av dessa översättningar på gemene mans språk som blev funna brändes av cisterciensermunkar.

1211 På order av påven Innocentius III organiserade biskop Bertram av Metz ett korståg mot alla människor som läste bibeln på folkspråket, och alla sådana exemplar av bibeln som blev funna brändes.

1215 Fjärde lateransynoden hölls, och de tre första kyrkliga påbuden var riktade mot kättare som ”dristade sig att predika”. I Dictionnaire de Théologie Catholique medges det att den här åtgärden först och främst gällde valdenserna, som predikade med biblar på gemene mans språk.

1229 Påbud nr 14 vid kyrkomötet i Toulouse i Frankrike framhåller: ”Vi förbjuder lekmännen att äga något exemplar av Gamla eller Nya testamentets böcker, med undantag av Psaltaren och sådana delar av dem som ingår i Breviarium [katolsk bönbok] eller Mariabönerna; och vi förbjuder högst strängeligen också dessa verk på folkspråket.”

1246 Påbud nr 36 vid kyrkomötet i Béziers i Frankrike föreskriver: ”Ni skall se till att alla rättvisa och lagliga medel används för att förhindra att lekmännen har teologiska böcker, också på latin, och att prästerna har dem på folkspråket.”

1559 ”[Påven] Paul IV placerade en hel serie latinska biblar bland Biblia prohibita (förbjudna böcker); han tillade att ingen bibel på folkspråket fick tryckas eller ägas utan inkvisitionens tillåtelse. Detta var detsamma som att förbjuda läsning av bibeln på vilket som helst folkspråk.” — Dictionnaire de Théologie Catholique, band 15, spalt 2738.

1564 Den fjärde regeln i Index librorum prohibitorum (förteckning över förbjudna böcker), publicerad av påven Pius IV, löd: ”Erfarenheten har visat att om bibeln utan urskillning får läsas på folkspråket, medför detta på grund av människors oförnuft större skada än nytta.”

1590 Påven Sixtus V bestämde att ingen fick läsa bibeln på ett folkspråk utan ”påvestolens särskilda tillstånd”.

1664 Påven Alexander VII tog med alla biblar på folkspråk i Index eller förteckningen över förbjudna böcker.

1836 Påven Gregorius XVI utfärdade ett meddelande till alla katoliker om att den fjärde regeln i Index, den regel som fastställdes år 1564 av Pius IV, fortfarande gällde.

1897 I sin apostoliska konstitution Officiorum utfärdade påven Leo XIII följande restriktioner med avseende på bruket av biblar på gemene mans språk: ”Alla översättningar på modersmål, också de som är utgivna av katoliker, är absolut förbjudna, om de inte har blivit godkända av påvestolen eller redigerade under biskopars överinseende med förklarande kommentarer från kyrkofäderna och lärda katolska skribenter. ... Alla översättningar av de heliga böckerna gjorda av vilken som helst icke-katolsk skribent och på vilket som helst folkspråk är förbjudna, speciellt de som är utgivna av bibelsällskap, vilka vid ett flertal tillfällen har blivit fördömda av påven i Rom.”

1955 Som en sammanfattning av skälen till katolska kyrkans motstånd mot biblisk undervisning skrev den franske katolske författaren Daniel-Rops med ”nihil obstat” och ”imprimatur” eller tryckningstillstånd från de kyrkliga myndigheterna: ”Genom att återge boken [bibeln] dess överhöghet och anseende begick Luther och de andra ’reformatorerna’ den oförsonliga synden att skilja den från Traditionen som hade skyddat dess text och bidragit så mycket till dess förståelse. När bibeln blev människans enda källa till tro och andligt liv, öppnade den möjligheten att handla utan kyrkan. ... Katolska kyrkans ... reaktion blev de skyddsåtgärder som vidtogs av Tridentinska mötet [1545—1563], vilket bland annat förbjöd de trogna att läsa översättningar av den Heliga skrift på folkspråken, om de inte hade blivit godkända av kyrkan och innehöll kommentarer i överensstämmelse med katolsk tradition. ... Det blev vanligt att man hörde människor säga att ’en katolik bör inte läsa bibeln’.” — Qu’est-ce que la Bible? (Vad är bibeln?)