Sydafrikas religiösa dilemma

Från Vakna!:s korrespondent i Sydafrika

SYDAFRIKA är ett i högsta grad religiöst land. Kyrksamheten är hög. Bibeln finns tillgänglig på alla de större sydafrikanska språken och läses i många hem. Ändå har landet blivit skådeplats för rasmotsättningar och våld. Du kanske undrar: ”Varför har kyrkorna inte kunnat uppamma kristen kärlek och endräkt?”

Dilemmat antar ännu större proportioner om man granskar händelseutvecklingen under senare år. Det står nämligen pinsamt klart att religionen i själva verket bär en stor del av ansvaret för stridigheterna i landet. För att förstå varför skall vi nu undersöka hur den religiösa situationen i Sydafrika har uppkommit.

År 1652 upprättade holländska protestanter för första gången en permanent bosättning på Afrikas sydspets. Deras avkomlingar i våra dagar talar afrikaans, ett språk som utvecklats från holländskan. Med tiden splittrades den holländska kyrkan i ett antal reformerta kyrkosamfund, av vilka det största är Nederduitse Gereformeerde Kerk, dvs. Holländska reformerta kyrkan. Över en tredjedel av landets vita befolkning tillhör denna kyrka.

Engelska nybyggare började också strömma till Sydafrika. Många av dessa tillhörde anglikanska kyrkan, och de splittrades senare i högkyrkliga och lågkyrkliga. Andra var metodister, presbyterianer och kongregationalister. Den evangelisk-lutherska kyrkan introducerades av tyska nybyggare. Sydafrika blev således en protestantisk högborg, vilket medförde att miljoner svarta omvändes. I dag är 77 procent av Sydafrikas invånare till bekännelsen kristna — och mindre än 10 procent av dem är katoliker.

Protestantismen i Sydafrika fortsätter emellertid att splittras. Många vita har lämnat de större kyrkosamfunden och anslutit sig till olika väckelserörelser. Många svarta har likaså upprättat ”kristna” samfund av afrikansk tappning. ”Det kan finnas så många som 4.000 sådana frikyrkosamfund enbart i Sydafrika”, sägs det i tidskriften Leadership.

De traditionella protestantiska kyrkosamfunden står också inför ett annat dilemma. När deras hjordar krymper, så krymper också det ekonomiska stödet. Något som ytterligare förvärrar situationen är att de som är kvar är djupt oeniga när det gäller kyrkans engagemang i rasfrågor. Medan somliga medlemmar vill att deras kyrka skall främja radikala åtgärder för att göra slut på apartheid, kräver andra att deras kyrka skall stödja apartheid. Mellan dessa två ytterligheter finns det många medlemmar som är splittrade i fråga om hur långt kyrkan bör gå i sina försök att främja rasmässig integration och jämlikhet.

”Jag tycker inte alls om att behöva gå och hålla människor i hand som jag inte känner och låtsas att jag hyser broderlig kärlek till människor som är av annat slag än jag”, sade en medlem av anglikanska kyrkan angående en gemensam gudstjänst för olika raser. Många vita anglikaner ogillar också den politiska inblandning som deras svarte ärkebiskop, Desmond Tutu, ägnar sig åt.

I en rapport från Humanistiska forskningsrådet i Sydafrika varnade man således för att religionen ”ofta spelar en splittrande och destruktiv roll” med ”det ofattbara framtidsperspektivet att medlemmar av samma religion kan komma att tillhöra olika läger vid en konfrontation”. Ja, som vi kommer att se har den sydafrikanska protestantismen spelat en avgörande roll vid uppkomsten av rasmotsättningar.