”Ätandestörningar” — reaktioner från våra läsare
ARTIKLARNA i Vakna! med temat ”Ätandestörningar — Vad kan göras?” (22 december 1990) gav upphov till en stor mängd brev. Läsare från hela världen skrev till oss för att tacka för att vi tog upp detta känsliga och ofta plågsamma ämne. Artiklarna berörde många som länge kämpat med ätandestörningar.
En kvinna skrev till exempel: ”Sällskapet Vakttornet är förtjänt av mycket beröm för artiklarna om ätandestörningar. Jag fick diagnosen anorexia när jag var 9 år och har kämpat med den i 34 år. Eftersom jag har läst så gott som all tillgänglig litteratur om ätandestörningar och har genomgått en mängd olika behandlingar, kan jag sanningsenligt säga att jag funnit framställningen i Vakna! vara den bästa. Varken någon litteratur eller någon rådgivare har framfört att det finns en andlig sida av saken, vilket artikeln i Vakna! gjorde. För första gången ser jag anorexia ur Guds synvinkel.”
Många tillämpar redan artiklarnas råd. En kvinna skriver: ”När jag läste artikeln ’Vilka drabbas av ätandestörningar?’ blev jag förvånad över att läsa en beskrivning av min personlighet. Allt som nämndes i artikeln ’Du kan vinna kampen!’ har hjälpt mig mycket. Jag har rättat till min inställning. Det kändes som en befrielse att få veta att andra, även kristna, har samma problem. Jag trodde att jag kanske var den enda.”
En 25-årig kvinna skrev: ”Jag har lidit av bulimi sedan jag var 13 år. Jag befann mig under hela 1989 och delar av 1988 i en djup, nedbrytande depression. Jag har två gånger försökt begå självmord. Det är lätt för mig att identifiera mig med dessa verkligt gripande artiklar, och jag har redan tillämpat några av de förslag och sunda råd som gavs. Artiklarna har gett mig något att inrikta mig på och få vägledning av. Detta är utan tvekan ett nummer som jag verkligen UPPSKATTAR och kommer att vända mig till ofta!”
”Jag läser och läser om tidskriften”, skriver en ung kvinna som har kämpat med ätandestörningar i tio år. ”Först nu har jag börjat erkänna att jag har problem. Det är verkligen trösterikt att veta att Jehova vill hjälpa en och inte ger upp hoppet om oss när vi misslyckas och handlar fel.”
”Det kändes som om det var mina egna känslor jag läste om!” skrev en ung flicka. ”Denna artikel hjälpte mig att öppna mig och tala med min mamma, och det är lättare nu att handskas med de känslor jag har för mig själv.” En 16-årig flicka skriver: ”Jag håller på att tillfriskna från anorexia nervosa. Jag har bett till Jehova om att någon skulle förstå min sjukdom. Vakna! visade att jag redan har dessa människor omkring mig. Jag har min familj, alla vännerna bland Jehovas vittnen, och framför allt har jag Jehova. Jag hoppas att Vakna! för 22 december kommer att hjälpa andra lika mycket som den har hjälpt mig och min familj.”
En 20-årig kvinna i heltidstjänsten skriver: ”I det längsta försökte jag att själv behandla min ätandestörning. Det hände att jag tyckte att det var fånigt att be om det. Jag fick tårar i ögonen av glädje över att veta att Jehova utan tvivel betraktar detta som viktigt.”
”Det var fantastiskt! Jag menar det verkligen!” skrev en annan kvinna. Hon fortsätter: ”Jag har överlevt många svåra upplevelser i barndomen. De två svåraste var sexuella övergrepp och övergrepp i samband med satanism. De två första paragraferna under underrubriken ’En känsla av otillräcklighet’ slog huvudet på spiken. Det är verkligen en fråga om att omforma sinnet till att tycka om sig själv, och det kan man inte göra ensam, vilket framhölls tydligt.”
Många kände det som om artiklarna kom som ett svar på deras böner. ”Dessa artiklar skrevs inte av en tillfällighet, för Jehova besvarar böner!” fastslog en läsare. Hon tillägger: ”Även om jag det mesta av mitt liv fört en kamp med kilona, så var det först sedan jag läst artikeln som jag förstod att jag hade en allvarlig ätandestörning (bulimi).” En 19-åring som kämpat med bulimi i sex år sade: ”Jag tänkte just i början av denna månad skriva till er för att fråga om ni kunde trycka en välskriven artikel om detta ämne. Jag är så glad att ni behandlade ämnet i detalj och inte försökte sopa problemet under mattan som de flesta människor gör.”
I ett brev stod det rätt och slätt: ”Jag har bett och väntat tålmodigt på artiklarna om ätandestörningar. Jag skulle ha bett om upplysningar om jag inte hade varit så generad över problemet. Den medkänsla ni i artiklarna visade mot mig som individ stärkte min tillförsikt att övervinna problemet en gång för alla.” En flicka i gymnasiet skriver: ”Jag utvecklade anorexia nervosa och bulimi och led därför både mentalt och fysiskt. Jag bad till Jehova om hjälp, och då kom dessa artiklar. Jag kunde inte låta bli att gråta av glädje.”
Många som läste artiklarna blev känslomässigt påverkade. ”Så fort jag tog bort tidskriftens omslag”, skriver en ung kvinna, ”kände jag mig träffad av dess framsida. Jag vågade nästan inte ta i den. Jag lade den på sängen bredvid mig och bara tittade på den i några minuter. Allt jag kunde göra var att tacka Jehova för artiklarna. Jag inser verkligen att Jehova älskar mig. Artiklarna hjälpte mig att på nytt värdera min kropp som en dyrbar gåva och inse att jag skall behandla den som en sådan.”
”När jag läser artiklarna”, skriver en kvinna, ”och också nu när jag skriver detta brev, kan jag inte hindra att tårarna trillar nerför kinderna. Jag har tillfrisknat från bulimi och har längtat efter en artikel från Sällskapet om detta ämne. En av de svåraste saker jag någonsin behövt göra är att lära mig acceptera mig själv — tro på att jag har värde i Jehovas ögon och inte låta andra människors sätt att tänka påverka min inställning till mig själv. Ibland är det lätt och ibland är det svårt, men jag arbetar fortfarande på det.”
”Det var med tårfyllda ögon jag tog tidskriftens innehåll till hjärtat”, skriver en 21-årig kvinna. ”I nästan nio år har jag kämpat med alla de tre ätandestörningar som nämndes. Jag var ständigt alltför rädd för att tala med någon. Som ett resultat av de praktiska råd som gavs känner jag nu att jag kan ta itu med detta problem med Guds hjälp. Detta är precis vad jag har bett om.”
En kristen äldste skriver till sist: ”Jag har funnit dessa artiklar vara till oerhörd hjälp. Det är nödvändigt för oss äldste att noggrant studera och ta till oss av dessa upplysningar, så att vi kan hjälpa andra, både inom och utanför församlingen!”
Dessa citat är tagna ur bara några av de brev av uppskattning som vi har fått. Det är vår innerliga förhoppning och bön att artiklarna skall fortsätta att hjälpa människor över hela världen att komma till rätta med dessa plågsamma störningar.