Det kommersiella systemets uppgång och fall
Del 1c - Roten till ekonomiska problem
VISSA religiösa och politiska element i det mänskliga samhället kan spåras tillbaka ända till den tid då Nimrod grundade Babylon för tusentals år sedan. Detta gäller också, även om det kanske inte är lika allmänt känt, vissa element i det ekonomiska systemet. — 1 Moseboken 10:8—12.
Människans Skapare, som med rätta fastställer normerna för vad som är gott och ont, skulle med lätthet ha kunnat skapa ett ekonomiskt system som på ett rättvist sätt hade tillgodosett den växande mänskliga familjens alla behov. Men när det första människoparet hade förkastat Guds vägledning och drivits ut ur paradiset, gick människorna sina egna vägar. (1 Moseboken 3:1—24) Oberoende av Gud och hans vägledning utvecklade människor så småningom sin egen form av religion och sin egen typ av styre. Och så snart det stod klart att någon form av planmässig hushållning var nödvändig för att tillgodose det växande människosläktets materiella behov, började de bygga upp vad vi skulle kunna kalla ett ekonomiskt system — även detta oberoende av Guds vägledning.
På Nimrods tid (o. 2270 f.v.t.) var tydligtvis grunden till ett sådant system i stort sett lagd. The Collins Atlas of World History förklarar: ”Från och med 2000-talet uppstod i Mesopotamien [Babylon] mäktiga sammanslutningar av affärsmän. De lagerförde olika varor, spekulerade, använde olika typer av varor som betalningsmedel och använde även metallstycken, speciellt av silver, som skurits ut i olika vikter och storlekar och som ibland bar äkthetsstämplar.” The Encyclopedia Americana påpekar att de forntida invånarna i Sinear — det ursprungliga namnet på det landområde som sedan kom att kallas Babylonien — hade ”ett förvånansvärt komplicerat system för utlåning, inlåning, deposition av pengar och utfärdande av kreditiv”.
Ett bruk som tycks ha varit unikt för Mesopotamien var att använda kapital som en handelsvara och utkräva ränta för nyttjandet. Pengar blev på så sätt ett medel att utöva ekonomiska påtryckningar. Dokument som grävts fram i ruinerna av det forntida Babylon visar att affärstransaktioner, där man utnyttjade somliga invånares olyckliga omständigheter, var vanligt förekommande. Redan då var det populärt att skaffa sig självisk vinning på andras bekostnad. Inte underligt att köpmännen i Babylon och Nineve ofta betraktades med hat och förakt.
Den kommersiella verksamhet som bedrevs på Nimrods tid omnämns inte direkt i Bibeln, men vissa uttryck som påträffas i dess första bok, till exempel ”köpa”, ”sälja” och ”driva handel”, visar att affärstransaktioner, åtminstone några hundra år senare, var vardagliga företeelser. — Se 1 Moseboken 25:31; 34:10, 21; 39:1; 41:56, 57; NW.
Under en lång period har inte heller kilskriftstexterna något att säga beträffande affärsverksamheten i det babyloniska samhället. Boken Ancient Mesopotamia (Det forntida Mesopotamien) medger att detta är svårt att förklara men konstaterar likväl: ”Man kan inte förutsätta att handeln upphörde under detta årtusende, i synnerhet som man vet att den i hög grad blomstrade under påföljande period.” Detta verk hävdar att handeln vid den tiden kan ha legat huvudsakligen i araméernas händer och att papyrus och läder använts som skrivmaterial.
Både Mesopotamien och Egypten var kända för sin karavanhandel. Längre fram kom fenicierna i stor utsträckning att ersätta handeln till lands med sjötransporter. Hamnstäderna Kartago, Tyrus och Sidon blev kända kommersiella centra. Handeln skedde genom varuutbyte ända fram till 700-talet f.v.t., då grekerna började använda mynt som betalningsmedel. Och enligt The Collins Atlas of World History var århundradena efter år 500 f.v.t. ”så präglade av utvecklingen inom handelns, penningväsendets, bankväsendets och transportväsendets områden att flera historiker har jämfört dem med den kapitalistiska eran, en förståelig om än överdriven uppfattning”.
De ekonomiska systemen har i själva verket varit grundade på pengar. Ett tillbörligt bruk av pengar har visserligen Guds godkännande, men inte ett orättmätigt. (Predikaren 7:13; Lukas 16:1—9) Ett överdrivet begär efter pengar har fått människor att förvränga rättvisan, förråda sina vänner, förvanska sanningen och till och med begå mord. Det bör emellertid framhållas att det inte är pengarna det är fel på, utan den giriga inställningen hos de människor som eftertraktar dem. Det är i alla händelser knappast någon överdrift att säga att det är ”penningen som regerar världen” och att den har gjort detta på ett eller annat sätt i tusentals år. — Se rutan på sidan 7.
Redan under förkristen tid lades således grunden till många av de kommersiella och ekonomiska särdrag som vi känner till i våra dagar. Trots sin långa historia har emellertid den kommersiella världen inte lyckats komma på något säkert ekonomiskt system som kan förhindra penningbekymmer. Men vi behöver inte ge upp hoppet. Slutet på ekonomiska problem är nu nära. I fem följande nummer av denna tidskrift skall vi förklara varför.
[Infälld text på sidan 8]
Ett överdrivet begär efter pengar har fått människor att förvränga rättvisan, förråda sina vänner, förvanska sanningen och begå mord
[Ruta/Bild på sidan 7]
Från salt till plast
Salt:
Romerska soldater fick sin lön i salt, men längre fram ersattes dessa saltransoner av ett penningbelopp, salarium, varifrån det engelska ordet ”salary” (”lön”) härleder sig. Boskap (pecus) var också ett betalningsmedel i det forntida Rom. Från detta latinska ord kommer termen ”pekuniär”.
Metaller:
I det forntida Mesopotamien (1700- till 1500-talet f.v.t.) var silver i flitigt bruk vid affärstransaktioner. I det forntida Egypten använde man sig av koppar, silver och guld. Beträffande förhållandena under Mingdynastin i Kina (1368—1644 v.t.) skriver Hans Bielenstein, professor i kinesisk historia: ”Koppar förblev standard när det gällde de lägre valörerna [av pengar], medan silver blev allt vanligare när det gällde de högre.”
Mynt:
Runda skivor med standardiserad vikt och fastställt värde, framställda av en naturlig legering av guld och silver som kallas elektrum, tillverkades av lydierna i Anatolien på 600-talet f.v.t. och var förmodligen de första verkliga mynten. Omkring 100 år senare präglades de första mynten i Grekland.
Papper:
Världens första papperspengar tillverkades år 1024 i Kina, då en exempellös högkonjunktur ledde till att det blev brist på mynt. Professor Bielenstein förklarar: ”Experiment med så kallade ’snabbpengar’ hade gjorts så tidigt som år 811, under Tangdynastins tid. Regeringen hade då utfärdat växlar, som kunde användas vid transaktioner och så småningom inlösas mot kontanter.” Sedan England år 1821 infört guldmyntfot, gjorde också många andra nationer det, och det innebar att medborgarna när som helst kunde lösa in sina papperspengar i guld från regeringarnas reserver. Sedan man övergett guldmyntfoten är emellertid nationernas penningsystem inte längre bundna vid verkliga värden.
Checkar:
Checken, som uppfanns av engelska bankirer på 1600-talet, är en skriven anvisning om utbetalning av pengar via en bank. Detta betalningsmedel, som är både säkert och bekvämt, har blivit mycket populärt och utbrett.
Plast:
Kreditkort, som ibland har kallats ”plastpengar”, introducerades i Förenta staterna på 1920-talet och vann snart popularitet överallt i världen. Fördelarna med detta betalningsmedel motverkas emellertid i viss mån av risken att man gör impulsköp och lever över sina tillgångar.