Den här kudun kom ihåg

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I SYDAFRIKA

DEN vackra kuduhanen, en antilop med imponerande spiralvridna horn och säregna öron, har en mankhöjd på nästan en och en halv meter när den är fullvuxen. Honan känns också igen på sina stora öron, men hon saknar vanligtvis horn. Kudun är ett skyggt djur; den är alltid på sin vakt och beredd att söka skydd. Därför är det som hände Karen i Zimbabwe anmärkningsvärt.

Tidskriften African Wildlife berättar om en liten kudukalvhona, som man fann intrasslad i ett trådstängsel. Den befriades, och man gav den åt Karen, som matade den med flaska i några veckor. Den lilla kudun växte och frodades och stannade kvar i närheten av den farm där Karen och hennes familj bodde. Ofta lekte den med barnen och hundarna. Efter hand drog den sig mot vildmarken, men den kom tillbaka då och då tills den var nästan fullvuxen. Därefter syntes den inte längre till i närheten av farmen.

Ungefär två år senare, när Karen kom körande på vägen till farmen, såg hon till sin förvåning att en dräktig kuduko inte skuttade i väg när bilen närmade sig. Inte heller flydde kon när Karen började gå mot den. Karen förstod vid det här laget att det måste vara samma djur som hon hade matat med flaska, så hon talade med låg röst när hon försiktigt närmade sig. Kudun hade känt igen henne också, för den sänkte huvudet och tryckte nosen mot Karen medan den lät sig bli omfamnad.

Ett par månader senare var kudukon åter nära vägen, den här gången med en mycket liten kalv. Karen fick känslan att modern stolt presenterade sin kalv, och även denna gång lät kudun sig smekas. Några veckor senare hände något liknande igen, och då verkade det som om kon faktiskt väntade på Karen.

Ytterligare några månader gick, och några arbetare på gården rapporterade att de hade sett samma kuduko med en snara runt halsen. De hade försökt närma sig kon för att ta bort snaran, men kon hade sprungit sin väg. Karen gick då ut i bushen för att leta efter den och kallade på den medan hon gick. Det dröjde inte länge förrän kudun stod framför henne. Karen hade förståndigt nog tagit med sig lite bröd som den brukat gilla, och medan kon bjöds på den godbiten kunde Karens man skära av den otäcka snaran.

Det tydliga bandet som varade så länge mellan människa och djur förde med sig mycket glädje för den här familjen.