ESAU

[Ẹsau] Betyder ”hårig”, ”luden”.

Isaks och Rebeckas förstfödde son; tvillingbror till Jakob; stamfar till edoméerna. Han fick namnet Esau därför att han vid födelsen var ovanligt hårig. Senare fick han namnet Edom (som betyder ”röd”) på grund av den röda linsrätt som han sålde sin förstfödslorätt för. (1Mo 25:25, 26, 30)

Redan innan tvillingarna föddes (1858 f.v.t., när Isak var 60 år) kämpade de med varandra i sin mors liv. När Rebecka frågade Jehova vad detta skulle betyda, uppenbarade Jehova för henne att två folkgrupper skulle skiljas från hennes inre och att den äldre skulle tjäna den yngre. (1Mo 25:22, 23)

Ringaktning för andliga ting. Esau blev en skicklig och djärv jägare, ”en viddernas (vildmarkens) man [ordagr.: ”en fältets man”]”. I motsats till sin bror Jakob, som var ”en klanderfri man”, var Esau köttsligt sinnad och materialistisk. (1Mo 25:27 och not) Men Isak älskade Esau, ”eftersom det betydde villebråd i hans mun”. (1Mo 25:28)

En dag kom Esau in trött och hungrig från markerna medan Jakob höll på att laga till en maträtt. När Esau sade: ”Fort, ge mig en munfull, är du snäll, av det röda – det röda där”, bad Jakob honom sälja sin förstfödslorätt. Esau, som inte satte värde på det som var heligt, dvs. Jehovas löfte till Abraham om den avkomma genom vilken alla jordens nationer skulle välsigna sig, svor förhastat en ed och sålde sin förstfödslorätt till Jakob för en linsrätt med bröd. Genom att på det sättet förakta sin förstfödslorätt och behandla den som om den hade föga värde visade Esau att han fullständigt saknade tro. Han ville kanske inte utsätta sig för det lidande som skulle bli följden när Guds ord om Abrahams avkomma uppfylldes: ”Din avkomma skall bli bofasta främlingar i ett land som inte är deras, och de skall tjäna dem, och dessa skall förtrycka dem i fyra hundra år.” (1Mo 15:13; 25:29–34; Heb 12:16)

När Esau var 40 år gifte han sig utan sina föräldrars samtycke. Han valde att ha flera hustrur. I motsats till sin far Isak, som hade låtit sin far, Abraham, finna en hustru åt sig bland dem som tillbad Jehova, gifte han sig med två hedniska hettitiska kvinnor, Judit (Oholibama?) och Basemat (Ada?). Dessa kvinnor blev orsak till en bitter ande hos både Isak och Rebecka. (1Mo 26:34, 35; 36:2; 24:1–4, 50, 51; se BASEMAT nr 1; JUDIT.)

Jakob får välsignelsen. När Isak hade blivit gammal ville han ge sin äldste son, Esau, sin välsignelse. Först bad han Esau jaga villebråd och laga till en välsmakande rätt åt honom. Esau gjorde detta i förhoppningen att få den förstföddes välsignelse, även om han i själva verket inte längre hade rätt till den, eftersom han hade sålt sin förstfödslorätt. Han var alltså beredd att bryta det förbund som han hade ingått med en ed när han sålde förstfödslorätten. Eftersom Rebecka visste vad Jehova hade sagt till henne innan tvillingarna föddes, ingrep hon och uppmanade Jakob att gå till sin far och utge sig för att vara Esau för att på så sätt få den välsignelse som med rätta tillkom honom. När Jakob trädde fram inför sin blinde far hade han på sig Esaus kläder och skinn av getkillingar på händerna och på den hårlösa delen av halsen. Isak kände därför inte igen honom. (1Mo 25:23; 27:1–23)

Knappt hade Isak hunnit välsigna Jakob förrän Esau kom tillbaka från jakten och började laga till en välsmakande rätt åt sin far. När han kom in till sin far för att på ett oärligt sätt få välsignelsen och fick veta att Jakob hade fått den, ”ropade han mycket högt och bittert”. Han försökte ivrigt, men med själviska motiv, få en välsignelse av sin far, men även om han brast ut i gråt fick han inte Isak att ändra sig och ta tillbaka den välsignelse som han uttalat över Jakob. Isak var sannolikt medveten om att det var Jehova som ledde det hela. Han sade då till Esau: ”Se, fjärran från jordens bördiga mylla skall din boning vara och fjärran från daggen från himlen där ovan. Och av ditt svärd skall du leva, och din bror skall du tjäna. Men det skall ske, när du blir rastlös, att du skall rycka hans ok från din nacke.” (1Mo 25:33; 27:30–40; Heb 12:17)

Esau visste att Jakob var berättigad till välsignelsen, eftersom han på lagligt sätt hade förvärvat förstfödslorätten. (Arkeologiska vittnesbörd bekräftar att det bland forntidens folk i Mellanöstern kunde förekomma att man bytte sin förstfödslorätt mot något materiellt. En text från Nuzi berättar till exempel att en bror fick tre får i utbyte mot sin andel av arvet.) Men Esau närde precis som Kain hat till sin bror och väntade på ett tillfälle att döda honom. När Rebecka fick veta detta uppmanade hon därför Jakob att fly till hennes bror Laban i Haran. När hon sökte få Isaks samtycke valde hon av hänsyn till honom att inte uppenbara Esaus mordiska avsikter, utan gav uttryck åt hur hon skulle känna det om Jakob skulle ta sig en hustru bland Hets döttrar. Isak kallade då på Jakob, välsignade honom och befallde honom att bege sig till Paddan-Aram, till Rebeckas släktingar, för att skaffa sig en hustru. Detta fick Esau att ta sig en tredje hustru, Mahalat (Basemat?), som var dotter till Abrahams son Ismael. (1Mo 27:41–28:9; 36:3; se BASEMAT nr 2.)

Senare händelser. Vid en tidpunkt under de 20 år då Jakob var borta började Esau etablera sig i Seir, Edoms område. (1Mo 32:3; Jos 24:4) Det verkar dock som om det var först några år senare som han flyttade dit för gott med hela sin familj och alla sina ägodelar. (1Mo 36:6–8) När Jakob återvände till Kanaan blev han mycket rädd då de budbärare han hade sänt berättade att Esau var på väg för att möta honom med 400 man. Esaus skäl till att möta sin bror med 400 man kan ha varit att han ville imponera på honom eller visa att han var en mäktig hövding. Efter att ha bett till Jehova sände Jakob i förväg en stor gåva, bestående av mer än 550 boskapsdjur. När han fick se Esau böjde han sig ödmjukt ”ner till jorden sju gånger, tills han kom fram till sin bror”. Esau sprang då emot honom, omfamnade honom, föll honom om halsen och kysste honom, och båda brast i gråt. Esau ville först inte ta emot Jakobs gåva, utan sade: ”Jag har rikligt, min bror. Låt det som är ditt förbli ditt.” Men när Jakob bad honom enträget tog han till slut emot gåvan. Esau erbjöd sig sedan att slå följe med Jakob, något som denne dock taktfullt tackade nej till. Jakob tackade också nej till Esaus erbjudande om att ställa några av sina män till hans förfogande, antagligen i tanke att beskydda honom. Esau och hans män vände då tillbaka till Seir. Bibeln nämner att Esau och Jakob omkring 23 år senare begravde sin far, Isak. (1Mo 32:6, 7, 10–15; 33:1–3, 8, 9, 11–16; 35:29)

Guds principer belysta. Esaus personlighet visar tydligt att Jehova Gud inte handlade godtyckligt och inte heller med orätt favoriserade Jakob, när han utvalde denne till att bli en av förfäderna till den utlovade avkomman. Esaus brist på uppskattning av andliga ting gjorde, tillsammans med hans starka benägenhet att tillfredsställa sina köttsliga begär, att han inte var lämpad att utgöra ett led i den utlovade avkommans släktlinje. Det var därför Jehova sade genom sin profet Malaki: ”Jag älskade Jakob och hatade Esau.” Esau nämns inte bland dem som beskrivs som ett moln av trogna vittnen i Hebréerna, kapitel 11, där Paulus säger: ”I tro lydde Abraham, ... och [han] bodde i tält med Isak och Jakob, som var arvingar med honom till precis samma löfte.” (Mal 1:2, 3; Heb 11:8, 9; 12:1)

Att Jehova utvalde Jakob och inte Esau visar att Guds utväljande inte beror på vad människor tycker. Aposteln Paulus använder det här exemplet för att visa att de som verkligen är Abrahams barn inte nödvändigtvis är hans köttsliga avkomlingar och inte heller är sådana som förlitar sig på sina egna gärningar, utan sådana som har en tro som Abrahams. (Rom 9:6–12)

Esau framhålls som ett varnande exempel för de kristna, så att de inte som han blir materialistiska och förlorar uppskattningen av heliga och andliga ting. (Heb 12:16; se EDOM, EDOMÉER.)