HELIGA, DE

De som är rena, särskilt i andligt eller moraliskt avseende; uttrycket betecknar också personer som har avskilts för tjänst åt Gud, antingen i himlen eller på jorden.

Jehova själv, som är fullkomlig i renhet och rättfärdighet, är ”den Allraheligaste”. (Hos 11:12) Han kallas ofta ”Israels Helige”. (2Ku 19:22; Ps 71:22; 89:18) Aposteln Johannes säger till sina medkristna: ”Ni har en smörjelse från den helige.” (1Jo 2:20) I Apostlagärningarna 3:14 kallas Jesus Kristus ”denne helige och rättfärdige”. Jehovas änglar i himlen är också heliga, rena och rättfärdiga och fullständigt hängivna tjänsten för Gud. (Lu 9:26; Apg 10:22)

I förkristen tid. Människor på jorden som har avskilts för tjänst åt Gud kallas också ”heliga”. (Ps 34:9) Israel, som trädde in i ett förbundsförhållande till Gud, blev hans särskilda egendom och en helig nation för honom. När enskilda individer gjorde det som var orent eller syndade på annat sätt, blev hela nationen oren och ådrog sig Jehovas misshag, om man inte vidtog åtgärder för att rensa ut dem. Den girige och olydige Akan är ett exempel på detta. Hans synd drog olycka över Israel ända tills han avslöjades och stenades till döds. (Jos 7)

Aron, som blev smord till nationens överstepräst med den heliga smörjelseoljan, var helig i ett speciellt avseende. (Ps 106:16) Det ställdes höga krav på dem som innehade detta ämbete. (3Mo 21:1–15; lägg också märke till faktorer som enligt v. 16–23 utestängde en man från att tjäna som präst; se ÖVERSTEPRÄST.) Om översteprästen begick en synd (om han till exempel visade dåligt omdöme i en fråga), kunde han dra skuld över folket och måste sona synden genom att frambära en ungtjur som offer, samma offer som krävdes om hela Israels församling begick en synd. (3Mo 4:3, 13, 14)

Kristna heliga. De som träder in i ett speciellt förhållande till Gud genom det nya förbundet blir helgade, renade och avskilda för särskild tjänst åt Gud genom ”förbundets blod”, Jesu Kristi utgjutna blod. (Heb 10:29; 13:20) Därigenom blir de ”heliga”. Det är alltså inte en människa eller en organisation som förklarar dem heliga, utan Gud, som ingår ett förbund med dem genom Jesu Kristi blod. Uttrycket ”de heliga” används om alla som på detta sätt förs in i gemenskap med Kristus och blir hans medarvingar och inte bara om några få som anses vara särskilt heliga (jfr de så kallade ”helgonen”). I Bibeln används dessutom uttrycket om dessa personer ända från början av deras helgade jordiska liv, inte först efter deras död. Petrus säger att de skall vara heliga, därför att Gud är helig. (1Pe 1:15, 16; 3Mo 11:44) Alla Kristi andliga bröder i församlingen kallas ofta ”heliga”. (Apg 9:13; 26:10; Rom 1:7; 12:13; 2Kor 1:1; 13:13)

Hela församlingen framställs som Kristi ”hustru”, klädd i glänsande, rent, fint linne, som betecknar ”de heligas rättfärdiga handlingar”. (Upp 19:7, 8) I en syn visas det att Satans symboliska politiska ”vilddjur” för krig mot dessa heliga så länge de befinner sig på jorden. (Upp 13:3, 7) Därigenom sätts de heligas uthållighet på stort prov, men de segrar genom att hålla sig till Guds bud och tron på Jesus. (Upp 13:10; 14:12)

Deras hopp. I en liknande syn såg Daniel ett vilddjur som förde krig mot Guds heliga. Därefter växlade scenen till en domstol där ”den Gamle av dagar” avkunnade en dom till förmån för de heliga och lät dem få ett kungarike som skulle bestå till oöverskådlig tid – ”kungariket och herraväldet och storheten hos kungarikena under hela himlen”. (Dan 7:21, 22, 27)

Dessa ”heliga” utövar inte myndighet som kungar medan de är på jorden, utan måste vänta tills de blir förenade med Kristus i himlen. (Ef 1:18–21) Först måste de segra. (Upp 3:21; jfr Upp 2:26, 27; 3:5, 12.) De skall tjäna som präster och härska som kungar tillsammans med Kristus under hans tusenåriga styre. (Upp 20:4, 6) Aposteln Paulus säger att de heliga skall döma världen och att de även skall döma änglar; de skall tydligtvis vara med och verkställa domen över de onda. (1Kor 6:2, 3; Upp 2:26, 27)

Angreppet på ”de heligas läger”. I Uppenbarelseboken 20:7–9 förutsägs det att Satan, Djävulen, skall leda nationerna i ett krig mot ”de heligas läger och den älskade staden” efter det att Kristi tusenåriga styre är till ända. Profetian syftar uppenbarligen på ett jordiskt uppror mot Guds kungarikes suveränitet över jorden, och det sker i form av ett angrepp på ”de heliga”. I detta sammanhang syftar ”de heliga” tydligtvis på de fullkomnade människor som bevarar sin ostrafflighet mot Gud och hans messianske kung. (Se HELIGHET.)