JOHANNES

[Johạnnes] Grek. form av det hebr. namnet Jehohanan, som betyder ”Jehova har visat ynnest”, ”Jehova har varit nådig”. Namn som Johan, John och Jan kommer av det grekiska namnet Johannes.

1. Johannes döparen, son till Sakarja och Elisabet; Jesu förelöpare. Båda Johannes föräldrar tillhörde Arons prästerliga hus. Sakarja tjänade som präst i Abias avdelning. (Lu 1:5, 6)

Född genom ett underverk. Under år 3 f.v.t., då Abias avdelning utförde prästtjänst, blev det Sakarjas tur att ha det sällsynta privilegiet att offra rökelse i helgedomen. Medan han stod framför rökelsealtaret visade sig ängeln Gabriel för honom och tillkännagav att han skulle få en son, som han skulle ge namnet Johannes. Denne son skulle vara nasir hela sitt liv, precis som Simson hade varit. Han skulle vara stor inför Jehova och ”gå framför honom ... för att göra redo åt Jehova ett folk som är berett”. Johannes födelse skulle vara ett underverk av Gud, eftersom både Sakarja och Elisabet kommit högt upp i åren. (Lu 1:7–17)

När Elisabet hade varit havande i sex månader fick hon besök av sin släkting Maria, som då hade blivit havande genom helig ande. När Elisabet hörde Marias hälsning spratt det ofödda barnet till i hennes moderliv, och Elisabet uppfylldes av helig ande och erkände att det barn Maria skulle föda skulle vara hennes Herre. (Lu 1:26, 36, 39–45)

När Elisabets barn föddes ville hennes grannar och släktingar uppkalla barnet efter fadern, men Elisabet sade: ”Visst inte; utan han skall kallas Johannes.” Fadern fick sedan frågan vad han ville att barnet skulle heta. Som ängeln Gabriel hade sagt hade Sakarja varit stum ända från det att han fått veta att han skulle få en son, så han skrev på en tavla: ”Johannes är hans namn.” I samma ögonblick öppnades hans mun, och han började tala. Då förstod alla att Jehovas hand var med barnet. (Lu 1:18–20, 57–66)

Hans tjänst börjar. Johannes tillbringade de första åren av sitt liv i Judas bergstrakt, där hans föräldrar bodde. Han ”växte till och blev stark i anden, och han uppehöll sig i ödemarkerna intill den dag då han öppet skulle visa sig för Israel”. (Lu 1:39, 80) Enligt Lukas började Johannes sin tjänst under det 15:e året av kejsar Tiberius regering. Han måste då ha varit omkring 30 år. Det sägs inget om huruvida han utförde prästtjänst i templet, men det var vid den här åldern som prästerna helt och fullt tillträdde sin tjänst. (4Mo 4:2, 3) Augustus dog den 17 augusti år 14 v.t., och den 15 september utsågs Tiberius till kejsare av den romerska senaten. Tiberius 15:e regeringsår sträckte sig således från den senare delen av år 28 till augusti eller september år 29. Eftersom Jesus (också vid en ålder av 30 år) framställde sig för att bli döpt på hösten, måste Johannes, som var sex månader äldre, ha börjat sin tjänst på våren år 29. (Lu 3:1–3, 23)

Johannes inledde sin förkunnartjänst i ”Judeens vildmark”. Han sade: ”Ändra sinne, för himlarnas kungarike har kommit nära.” (Mt 3:1, 2) Precis som profeten Elia bar han kläder av kamelhår och en lädergördel om höfterna, och han åt gräshoppor och vildhonung. (2Ku 1:8; Mt 3:4; Mk 1:6) Han var lärare och kallades därför ”rabbi” av sina lärjungar. (Joh 3:26)

Syftet med hans arbete. Johannes predikade dop till förlåtelse för synder för dem som visade sinnesändring, men han döpte bara judar och sådana som hade gått över till judarnas religion. (Mk 1:1–5; Apg 13:24) Gud hade sänt Johannes till judarna för att visa dem sin kärleksfulla omtanke. De stod i ett förbundsförhållande till Jehova men hade gjort sig skyldiga till synder mot lagförbundet. Johannes gjorde dem uppmärksamma på att de hade brutit förbundet, och han uppmanade de uppriktiga bland dem att ändra sinne och vända om. Vattendopet var en symbol för deras sinnesändring. På detta sätt förbereddes de på att ta emot Messias. (Apg 19:4) Alla slags människor kom till Johannes för att bli döpta, däribland skökor och tullindrivare. (Mt 21:32) Också fariséer och sadducéer kom till dopet, och mot dem riktade Johannes svidande kritik. Han talade också till dem om den nära förestående domen. Han skrädde inte orden, utan kallade dem ”huggormsyngel” och påpekade att deras köttsliga härstamning från Abraham inte skulle hjälpa dem. (Mt 3:7–12)

Johannes lärde dem som kom till honom att de skulle dela med sig åt andra och inte kräva mer än vad som var föreskrivet, att de skulle nöja sig med sitt underhåll och inte utöva utpressning mot någon. (Lu 3:10–14) Han lärde också sina döpta lärjungar att be till Gud. (Lu 11:1) Vid den tiden var det så att ”folket var förväntansfullt och alla överlade i sina hjärtan om Johannes: ’Kan han möjligtvis vara Messias?’” Johannes sade att han inte var det och att den som skulle komma efter honom skulle vara mycket större än han. (Lu 3:15–17) När några präster och leviter kom till honom i Betania på andra sidan Jordan, frågade de om han var Elia eller om han var ”Profeten”. Återigen förnekade han det. (Joh 1:19–28)

Johannes utförde inga underverk, som Elia hade gjort (Joh 10:40–42), men han kom med Elias ande och kraft. Han utförde en kraftfull gärning genom att ”vända fäders hjärtan tillbaka till barn och de olydiga till de rättfärdigas praktiska vishet”. Han genomförde det uppdrag han hade fått: att göra redo åt Jehova ett folk som var berett. Ja, han fick ”många av Israels söner att vända tillbaka till Jehova, deras Gud”. (Lu 1:16, 17) Han tjänade som en förelöpare till Jehovas representant, Jesus Kristus.

Johannes presenterar ”Guds Lamm”. På hösten år 29 kom Jesus till Johannes för att bli döpt. Johannes hade först invändningar, för han visste att han själv var en syndare och att Jesus var rättfärdig. Men Jesus insisterade. Gud hade lovat Johannes ett tecken som skulle visa honom vem som var Guds Son. (Mt 3:13; Mk 1:9; Lu 3:21; Joh 1:33) Efter det att Jesus blivit döpt uppfylldes löftet: Johannes såg Guds ande komma ner över Jesus, och han hörde Guds egen röst från himlen – Gud själv förklarade att Jesus var hans Son. Det var tydligtvis ingen annan närvarande när Jesus blev döpt. (Mt 3:16, 17; Mk 1:9–11; Joh 1:32–34; 5:31, 37)

I omkring 40 dagar efter sitt dop var Jesus ute i vildmarken. När han kom tillbaka riktade Johannes sina lärjungars uppmärksamhet på honom och sade: ”Guds Lamm som tar bort världens synd!” (Joh 1:29) Dagen efter presenterades Andreas och en annan lärjunge (förmodligen Johannes, Sebedeus son) för Guds Son. (Joh 1:35–40) På detta sätt började Johannes döparen, som var en trogen ”dörrvaktare” för den israelitiska fårfållan, att föra över sina lärjungar till ”den rätte herden”. (Joh 10:1–3, 11)

Samtidigt som Jesu lärjungar döpte i det judeiska landet döpte Johannes i Enon i närheten av Salim. (Joh 3:22–24) När någon berättade för Johannes att Jesus fick många lärjungar blev han inte avundsjuk utan svarade: ”Denna min glädje [har] gjorts fullständig. Han måste fortsätta att växa till, men jag måste fortsätta att minska.” (Joh 3:26–30)

De sista dagarna av hans tjänst. Detta uttalande av Johannes visade sig stämma. Sedan Johannes hade varit i aktiv tjänst i ett år eller något längre blev han hindrad i sin gärning. Han kastades i fängelse av Herodes Antipas för att han hade tillrättavisat denne för hans otuktiga förhållande med Herodias, som han hade tagit från sin bror Filippus. Antipas var till namnet en judisk proselyt underställd lagen. Han fruktade Johannes för han visste att Johannes var en rättfärdig man. (Mk 6:17–20; Lu 3:19, 20)

Medan Johannes satt i fängelse, förmodligen i Tiberias, hörde han att Jesus hade uppväckt en änkas son i Nain och utfört andra kraftgärningar. Han ville gärna ha en bekräftelse av Jesus själv och sände därför två av sina lärjungar till honom för att fråga: ”Är du Den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?” Jesus svarade inte Johannes lärjungar direkt, utan de fick se honom bota många och till och med driva ut demoner. Sedan sade han att de skulle berätta för Johannes att blinda, döva och ofärdiga blev botade och att de goda nyheterna blev förkunnade. Johannes blev därigenom inte bara med ord, utan också med hjälp av det vittnesbörd som Jesu gärningar utgjorde, tröstad och försäkrad om att Jesus verkligen var Messias (Kristus). (Mt 11:2–6; Lu 7:18–23) När budbärarna från Johannes hade gått uppenbarade Jesus för folkskarorna att Johannes var mer än en profet, att han faktiskt var den som Jehovas profet Malaki hade skrivit om. Han tillämpade också profetian i Jesaja 40:3 på Johannes, precis som Johannes far, Sakarja, hade gjort tidigare. (Mal 3:1; Mt 11:7–10; Lu 1:67, 76; 7:24–27)

Jesus Kristus förklarade också för sina lärjungar att Johannes ankomst var en uppfyllelse av profetian i Malaki 4:5, 6 om att Gud skulle sända profeten Elia innan Jehovas stora dag som inger fruktan kom. Men även om Johannes var stor (”bland dem som är födda av kvinnor har det inte upprests någon större än Johannes döparen”), skulle han inte tillhöra den grupp av människor som utgör ”bruden” och som skall härska tillsammans med Jesus Kristus i hans himmelska rike (Upp 21:9–11; 22:3–5), för Jesus sade att ”den som är en av de mindre i himlarnas kungarike är större än han”. (Mt 11:11–15; 17:10–13; Lu 7:28–30) Jesus försvarade dessutom Johannes indirekt när denne blev anklagad för att ha en demon. (Mt 11:16–19; Lu 7:31–35)

En tid efter detta fick Herodias utlopp för sitt hat mot Johannes. När Herodes födelsedag firades uppträdde Herodias dotter med dans, och Herodes blev så hänförd att han med ed lovade att ge henne vad hon än bad om. Påverkad av sin mor bad hon att få Johannes huvud. Av hänsyn till sin ed och dem som var närvarande tillgodosåg Herodes hennes önskemål. Johannes halshöggs i fängelset, och hans huvud lades på ett fat som gavs åt flickan, som bar det till sin mor. Johannes lärjungar kom senare och bar bort hans döda kropp och begravde den och underrättade Jesus om det som hade hänt. (Mt 14:1–12; Mk 6:21–29)

När Herodes efter Johannes död hörde att Jesus predikade, botade sjuka och drev ut demoner blev han rädd, eftersom han fruktade att Jesus var Johannes som hade blivit uppväckt från de döda. Han fick sedan en stark önskan att träffa Jesus, men tydligtvis inte för att höra honom predika, utan för att han var osäker på om han hade dragit rätt slutsats. (Mt 14:1, 2; Mk 6:14–16; Lu 9:7–9)

Johannes dop upphör. Johannes dop fortsatte fram till pingstdagen år 33 när den heliga anden utgöts. Från och med då predikade Jesu lärjungar dop ”i Faderns och Sonens och den heliga andens namn”. (Mt 28:19; Apg 2:21, 38) De som därefter blev döpta med Johannes dop måste bli döpta på nytt i Herren Jesu namn för att kunna få den heliga anden. (Apg 19:1–7)

2. Far till aposteln Simon Petrus. I Johannes 1:42 och 21:15–17 kallas han Johannes enligt Codex Sinaiticus och de ”gammallatinska” översättningarna. I en del handskrifter och översättningar kallas han Jona. Jesus kallar honom Jona i Matteus 16:17.

3. Aposteln Johannes, son till Sebedeus och troligen Salome (jfr Mt 27:55, 56; Mk 15:40) och bror till aposteln Jakob – förmodligen yngre bror till Jakob, eftersom det vanligtvis är Jakob som nämns först när båda nämns. (Mt 10:2; Mk 1:19, 29; 3:17; 10:35, 41; Lu 6:14; 8:51; 9:28; Apg 1:13) Sebedeus var gift med Salome, som tillhörde Davids hus. Hon var möjligen köttslig syster till Maria, Jesu mor.

Bakgrund. Det verkar som om Johannes familj var relativt välsituerad. Den fiskeriverksamhet som de bedrev var så stor att de hade delägare och lejda män. (Mk 1:19, 20; Lu 5:9, 10) Johannes mor, Salome, var en av de kvinnor som följde med Jesus och betjänade honom medan han var i Galileen (jfr Mt 27:55, 56; Mk 15:40, 41), och hon hjälpte också till med att skaffa kryddor för att göra i ordning Jesu kropp för begravningen. (Mk 16:1) Johannes hade tydligtvis ett eget hus. (Joh 19:26, 27)

Sebedeus och Salome var trogna hebréer, och allt tyder på att de hade undervisat Johannes i Skrifterna. Den allmänna uppfattningen är att Johannes var den av Johannes döparens lärjungar som var tillsammans med Andreas när Johannes döparen sade till dem: ”Se, Guds Lamm!” Att han genast godtog Jesus som Messias visar att han hade kunskap i de hebreiska skrifterna. (Joh 1:35, 36, 40–42) Det sägs inte något om att Sebedeus blev en lärjunge till Johannes döparen eller till Jesus Kristus, men det verkar som om han inte motsatte sig att hans två söner blev heltidsförkunnare tillsammans med Jesus.

När Johannes och Petrus fördes fram inför de judiska styresmännen betraktades de som ”olärda och helt vanliga människor”. Men detta betyder inte att de saknade utbildning eller att de inte kunde läsa och skriva, utan helt enkelt att de inte hade studerat vid de rabbinska skolorna. Det står att styresmännen ”kände igen dem som sådana som brukade vara tillsammans med Jesus”. (Apg 4:13)

Blir en Kristi lärjunge. När Johannes på hösten år 29 v.t. hade träffat Jesus och förstått att han var Messias, följde han utan tvivel med honom till Galileen och blev ögonvittne till Jesu första underverk, som ägde rum i Kana. (Joh 2:1–11) Han kan ha följt Jesus från Galileen till Jerusalem och tillbaka igen genom Samarien till Galileen, för hans livfulla berättelse om det som hände då tyder på att han själv var vittne till det. Men detta framgår inte direkt av skildringen. (Joh 2–5) Johannes slutade dock inte som yrkesfiskare direkt. När Jesus året därpå vandrade utmed Galileiska sjön var Jakob och Johannes i båten tillsammans med sin far, Sebedeus, och lagade sina nät. Han kallade dem till heltidstjänsten som ”människofiskare”, och Lukas säger i sin skildring: ”Så förde de båtarna tillbaka till land och övergav allt och följde honom.” (Mt 4:18–22; Lu 5:10, 11; Mk 1:19, 20) Senare utvaldes de till att vara bland Herren Jesu Kristi apostlar. (Mt 10:2–4)

Johannes var en av de tre som stod i ett särskilt nära förhållande till Jesus. Petrus, Jakob och Johannes var de enda som togs med upp på det berg där förvandlingen ägde rum. (Mt 17:1, 2; Mk 9:2; Lu 9:28, 29) Av apostlarna var det också bara dessa tre som fick följa med Jesus in i Jairos hus. (Mk 5:37; Lu 8:51) Den natt när Jesus blev förrådd fick dessa tre följa med Jesus längre in i Getsemane trädgård än de andra, även om inte ens de då fullt ut insåg stundens allvar, utan föll i sömn tre gånger och måste väckas av Jesus. (Mt 26:37, 40–45; Mk 14:33, 37–41) När Jesus firade sin sista påsk och instiftade Herrens kvällsmåltid, låg Johannes vid hans sida vid bordet. (Joh 13:23) Han var också den lärjunge som vid Jesu död fick den särskilda äran att ta hand om Jesu mor. (Joh 21:7, 20; 19:26, 27)

Hur Johannes omtalar sig själv i sin evangelieskildring. Johannes omnämner aldrig sig själv vid namn i sin evangelieskildring. Han omtalar sig själv antingen som en av Sebedeus söner eller som den lärjunge som Jesus älskade. När han skriver om Johannes döparen kallar han honom bara ”Johannes”, till skillnad från de andra evangelieskribenterna. Detta skulle falla sig mest naturligt för en med samma namn, eftersom ingen skulle missuppfatta vem han syftade på. Andra skulle behöva använda ett tillnamn, en titel eller en annan beskrivning för att visa vem de menade, som Johannes själv gör när han skriver om en av de kvinnor som hette Maria. (Joh 11:1, 2; 19:25; 20:1)

När man betraktar Johannes berättelse i ljuset av detta, framgår det tydligt att han själv var den icke namngivne lärjunge som var tillsammans med Andreas när Johannes döparen presenterade Jesus för dem. (Joh 1:35–40) Johannes var också den lärjunge som efter Jesu uppståndelse sprang fortare än Petrus när de skyndade sig till graven för att undersöka om det stämde att Jesus hade blivit uppväckt. (Joh 20:2–8) Han fick privilegiet att se den uppståndne Jesus samma kväll (Joh 20:19; Lu 24:36) och dessutom veckan efter. (Joh 20:26) Han var en av de sju som började fiska igen och som Jesus visade sig för. (Joh 21:1–14) Johannes var också närvarande på berget i Galileen efter Jesu uppståndelse, och han hörde själv befallningen: ”Gör lärjungar av människor av alla nationerna.” (Mt 28:16–20)

Johannes senare tjänst. Efter Jesu himmelsfärd var Johannes en av de omkring 120 lärjungar som var samlade i Jerusalem när Mattias blev utvald genom lottkastning och blev räknad tillsammans med de 11 andra apostlarna. (Apg 1:12–26) Han var också närvarande när den heliga anden utgöts på pingstdagen, och han fick alltså se 3 000 fogas till församlingen den dagen. (Apg 2:1–13, 41) Han och Petrus gjorde de judiska ledarna uppmärksamma på en princip som följdes av Guds folks församling: ”Döm själva om det är rättfärdigt i Guds ögon att lyssna till er mer än till Gud. Men vi för vår del kan inte sluta upp med att tala om det vi har sett och hört.” (Apg 4:19, 20) Och tillsammans med de andra apostlarna sade han till Sanhedrin: ”Vi måste lyda Gud som vår härskare mer än människor.” (Apg 5:27–32)

Efter det att Stefanus hade blivit dödad av en grupp rasande judar bröt det ut stor förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och lärjungarna skingrades. Men Johannes och de andra apostlarna stannade kvar i Jerusalem. När många i Samarien tog emot Guds ord som en följd av evangelieförkunnaren Filippus förkunnelse, sände den styrande kretsen Petrus och Johannes till dem för att hjälpa dessa nya lärjungar att få den heliga anden. (Apg 8:1–5, 14–17) Paulus sade längre fram att Johannes var en av dem i Jerusalem ”som ansågs vara pelare” i församlingen. Som medlem av den styrande kretsen var Johannes en av dem som räckte Paulus och Barnabas ”högra handen till tecken på gemenskap” när dessa sändes ut för att predika för nationerna (icke-judarna). (Gal 2:9) År 49 eller däromkring var Johannes närvarande när den styrande kretsen behandlade frågan om huruvida det var nödvändigt att omskära icke-judar som hade blivit kristna. (Apg 15:5, 6, 28, 29)

Medan Jesus Kristus fortfarande var på jorden hade han antytt att Johannes skulle komma att överleva de andra apostlarna. (Joh 21:20–22) Och Johannes tjänade Jehova troget i omkring 70 år. Mot slutet av sitt liv blev han förvisad till ön Patmos, därför att han hade ”talat om Gud och vittnat om Jesus”. (Upp 1:9) Detta visar att han var en nitisk förkunnare av de goda nyheterna också när han var mycket gammal (omkring år 96).

Medan Johannes befann sig på Patmos fick han de storslagna syner som han troget skrev ner i Uppenbarelseboken. (Upp 1:1, 2) Man menar i allmänhet att han förvisades till ön av kejsar Domitianus och blev frigiven av Domitianus efterträdare, kejsar Nerva (96–98). Enligt traditionen gav han sig sedan av till Efesos, där han omkring år 98 skrev sitt evangelium och sina tre brev, som kallas Johannes första, andra och tredje brev. Han skall enligt traditionen ha dött i Efesos omkring år 100, under kejsar Trajanus regering.

Hans personlighet. Bibelkommentatorer har i allmänhet uppfattat Johannes som passiv, sentimental och inåtvänd. En kommentator uttrycker det så här: ”Med sitt eftertänksamma, värdiga och idealistiska sinne gick Johannes som en ängel genom livet.” (Langes Commentary on the Holy Scriptures, översatt till engelska och utgiven av P. Schaff, 1976, bd 9, sid. 6) Dessa kommentatorer grundar sin uppfattning om Johannes personlighet på att Johannes talar så mycket om kärlek och inte är så framträdande som Petrus och Paulus i Apostlagärningarna. De påpekar också att det verkar som om han lät Petrus föra ordet när de två var tillsammans.

Det är sant att det alltid var Petrus som förde ordet när han och Johannes var tillsammans. Men det sägs inte att Johannes var tyst. När Petrus och Johannes stod inför styresmännen och de äldste talade de båda frimodigt. (Apg 4:13, 19) Och både Johannes och de andra apostlarna talade frimodigt när de stod inför Sanhedrin, även om Petrus är den som nämns vid namn. (Apg 5:29) Att Johannes var en aktiv och energisk person framgår också av att han sprang ifrån Petrus i sin iver att komma fort fram till Jesu grav. (Joh 20:2–8)

Kort efter det att Johannes och hans bror Jakob börjat sin tjänst som apostlar gav Jesus dem tillnamnet Boanerges, som betyder ”Åskans söner”. (Mk 3:17) Det är tydligt att denna benämning inte vittnar om en vek, sentimental eller kraftlös natur, utan snarare om att Johannes hade en dynamisk personlighet. När invånarna i en samarisk by inte ville ta emot Jesus, var dessa ”Åskans söner” beredda att nedkalla eld för att tillintetgöra dem. Tidigare hade Johannes försökt hindra en man från att driva ut demoner i Jesu namn. Vid båda dessa tillfällen gav Jesus en tillrättavisning. (Lu 9:49–56)

De två bröderna visade vid dessa tillfällen att de hade missuppfattat hur det förhöll sig och att de i hög grad saknade den balans och kärleksfulla och barmhärtiga anda som de senare utvecklade. Likväl var deras uppförande vid dessa två tillfällen ett uttryck för lojalitet, beslutsamhet och handlingskraft, egenskaper som – om de användes på rätt sätt – kunde göra dem till starka, energiska och trogna vittnen. Jakob led martyrdöden. Han blev avrättad av Herodes Agrippa I. (Apg 12:1, 2) Johannes, som överlevde de andra apostlarna, fortsatte att vara en pelare i församlingen och var delaktig med sina medkristna ”i vedermödan och kungariket och uthålligheten i sällskap med Jesus”. (Upp 1:9)

När Jakob och Johannes av allt att döma fick sin mor att be Jesus att de skulle få sitta vid hans sida i hans kungarike, visade de en ärelysten anda som gjorde att de andra apostlarna blev harmsna. Men situationen gav Jesus ett fint tillfälle att förklara att den som ville vara stor bland dem skulle vara de andras tjänare. Därefter påpekade han att han själv hade kommit för att betjäna och ge sitt liv som en lösen för många. (Mt 20:20–28; Mk 10:35–45) Hur självisk deras önskan än var visar denna händelse att de trodde på Guds kungarike som en verklighet.

Om Johannes verkligen hade varit så svag, kraftlös, bortkommen och inåtvänd som en del religiösa kommentatorer menar, skulle Jesus Kristus knappast ha använt honom till att skriva den upplivande och kraftfulla Uppenbarelseboken, i vilken Kristus gång på gång uppmuntrar de kristna att segra över världen, förklarar att de goda nyheterna skall bli förkunnade över hela jorden och kungör dundrande domsbudskap från Gud.

Det är sant att Johannes skriver mer om kärlek än de andra evangelieskribenterna. Men detta är inget tecken på vek sentimentalitet. Tvärtom: kärlek är en egenskap som vittnar om styrka. Hela lagen och profeterna var grundade på kärlek. (Mt 22:36–40) ”Kärleken upphör aldrig.” (1Kor 13:8) Kärleken är ”ett fullkomligt föreningsband”. (Kol 3:14) Det slags kärlek som Johannes uppmuntrar till är principfast och kan komma till uttryck i såväl sträng tillrättavisning och tuktan som omtänksamhet och barmhärtighet.

Allt det som sägs om Johannes i de tre synoptiska evangelieskildringarna och likaså i alla hans egna skrifter vittnar om hans starka kärlek till och lojalitet mot Jesus Kristus och hans Fader, Jehova. Denna lojalitet och hans hat till det onda kommer också till uttryck när han pekar på vissa dåliga motiv eller egenskaper som låg bakom andras handlingar. Det är bara han som berättar att det var Judas som klagade när Maria använde en dyrbar olja till att smörja Jesu fötter med och att orsaken till Judas missnöje var att han hade kassaskrinet och var en tjuv. (Joh 12:4–6) Det är han som berättar att Nikodemos kom till Jesus i skydd av nattmörkret. (Joh 3:2) Han nämner en allvarlig svaghet hos Josef från Arimatea, att han ”var lärjunge till Jesus fast i hemlighet, av rädsla för judarna”. (Joh 19:38) Johannes kunde inte förlika sig med tanken att någon utgav sig för att vara lärjunge till hans Herre och ändå skämdes för det.

När Johannes skrev sitt evangelium och sina brev, hade han utvecklat andens frukt i långt högre grad än när han var ung och precis hade slutit sig till Jesus. Det finns inget som tyder på att han nu var sådan som han var när han bad att få en särskild plats i Riket. I hans skrifter finner vi många uttryck för hans mogenhet. De innehåller också god vägledning som kan hjälpa läsaren att efterlikna honom i fråga om att visa trofasthet, lojalitet och handlingskraft.

4. Johannes Markus. En av Jesu lärjungar, den som skrev Markusevangeliet. Han kallas ofta evangelisten Markus. Markus var hans tillnamn. Lärjungarna brukade samlas hemma hos hans mor, Maria, i Jerusalem. (Apg 12:12) Johannes Markus var tillsammans med Paulus och Barnabas på Paulus första missionsresa (Apg 12:25; 13:5), men han lämnade dem i Perge i Pamfylien och återvände till Jerusalem. (Apg 13:13) Av den orsaken ville Paulus inte ha med sig Markus på sin nästa resa. Barnabas reste då åt ett annat håll och tog med sig Markus. (Apg 15:36–41) Det är tydligt att Markus senare visade sig vara en pålitlig och flitig arbetare, för när Paulus var fånge i Rom skrev han till Timoteus: ”Ta med dig Markus hit, ty han är till nytta för mig när det gäller att utföra tjänst.” (2Ti 4:11; se MARKUS.)

5. En judisk styresman (möjligen en släkting till försteprästen Hannas) som tillsammans med Hannas och Kaifas såg till att apostlarna Petrus och Johannes blev gripna och förda fram inför dem. Trots att de hade bevis för att Petrus genom ett underverk hade botat en ofärdig man befallde de Petrus och Johannes att sluta predika, och de hotade dem också. Men eftersom de inte fann någon grund att straffa apostlarna och dessutom fruktade folket frigav de dem. (Apg 3:1–8; 4:5–22)