OFEL

[Ọfel] Betyder ”höjd [dvs. bula, ansvällning, utsprång, upphöjning]”.

Det hebreiska ordet ‛Ọfel används på två sätt. Det vanligaste är att det används i topografisk betydelse, och det syftar då på en framträdande höjd eller utlöpare. Dessutom används en form av ordet om sådana ansvällda blodkärl som kallas hemorrojder. (5Mo 28:27; 1Sa 5:6, 9, 12; 6:4, 5)

I eller precis i närheten av Jerusalem fanns det en bestämd höjd som kallades ha‛Ọfel, eller Ofel. Av Bibelns skildring och av Josephus kommentarer framgår det att Ofel låg vid det sydöstra hörnet av berget Moria. (2Kr 27:3; 33:14; Neh 3:26, 27; 11:21) Josephus skrev under det första århundradet att Ofel låg där den östra muren ”utmynnade vid templets östra portik”. (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], V, 145 [iv, 2]; i den sv. utgåvan Flavii Josefi historia om judarnes krig mot romrarne, 1884, sid. 519) Det rör sig tydligen om den höjd som sträcker sig österut från den sydöstra delen av tempelberget.

Med sin mur och sitt upphöjda läge över Kidrondalen var Ofel lätt att försvara. Ändå profeterade Jesaja att ”Ofel”, uppenbarligen höjden i Jerusalem, skulle bli ett naket fält. (Jes 32:14; jfr omnämnandet av ett torn och en ”kulle” [‛ọfel] i Mik 4:8.)

Bibelforskare menar att ‛Ọfel i 2 Kungaboken 5:24, där det talas om den plats där Elisas tjänare Gehasi lämnade de dyrbarheter han fått av Naaman, syftar på en framträdande höjd eller en befäst plats i närheten av Samaria. Detta visar att ordet användes om andra höjder än den i Jerusalem.