LOVPRISNING

Lovprisning är ett uttryck för beröm, beundran och rentav tillbedjan, när lovprisningen riktas till Gud. Det hebreiska verbet halạl återges vanligtvis med ”lovprisa” men ibland också med ”berömma sig”. (Ps 113:1; Ord 27:1; Jes 38:18; se HALLEL; HALLELUJA.) Det grekiska verbet ainẹō översätts med ”lovprisa” (Rom 15:11), medan några besläktade ord till det verbet översätts med ”beröm” och ”berömma” (1Kor 4:5; 11:2). Det grekiska substantivet hỵmnos, som det svenska ordet ”hymn” kommer ifrån, innehåller tanken på lovprisning eller en lovsång riktad till Gud. (Mk 14:26, not)

Att man lovprisar Guds namn betyder att man lovprisar den Högste själv. (Ps 69:30) Han förtjänar den största lovprisningen, eftersom han är ”god” eller den främste i fråga om moralisk förträfflighet, Skaparen, den som hjälper de nödställda och befriar och uppehåller sina tjänare. (Ps 135:3; 150:2; 1Kr 16:25, 26) Han kommer aldrig att dela denna lovprisning med livlösa bilder, som inte kan hjälpa sina tillbedjare. (Jes 42:8)

Lovprisning intog en viktig plats i israeliternas tillbedjan av Jehova. Eftersom den Allsmäktige var helt omgiven av lovprisning, kallades han den ”som bor i Israels lovsånger”. (Ps 22:3) Det var kung David som organiserade prästerna och leviterna för att de skulle lovprisa Jehova med sång och musik. Denna anordning fortsatte i det tempel som Salomo byggde, och under många år därefter tog prästerna och leviterna ledningen i lovprisningen och använde inspirerade texter som nu finns bevarade i Psalmernas bok. (1Kr 16:4–6; 23:2–5; 2Kr 8:14; se MUSIK.)

Jehovas trogna tjänare lät inte något hindra dem från att ge honom den lovprisning som han ensam har rätt till. Profeten Daniel upphörde inte att lovprisa Jehova när detta blev förbjudet och man riskerade att kastas i lejongropen som straff. (Dan 6:7–10) Jesus Kristus gjorde ingenting av eget initiativ och var därigenom det allra främsta exemplet i att lovprisa sin Fader. Genom hela sitt liv och hela sin tjänst, till exempel genom sina underverk, gav Guds Son lovprisning och ära åt sin Fader. (Lu 18:43; Joh 7:17, 18)

De kristna i det första århundradet fortsatte att använda de inspirerade psalmerna i sin lovprisning av Jehova. Dessutom fanns det tydligen kristna sånger – ”lovsånger till Gud”, eller hymner, och ”andliga sånger”, dvs. sånger som handlade om andliga ting. (Ef 5:19; Kol 3:16) De kristnas lovprisning är emellertid inte begränsad till sång. De lovprisar Jehova även genom sitt liv och sitt aktiva intresse för andras andliga och materiella välfärd. (Heb 13:15, 16)

Lovprisning av människor. Att lovprisa eller berömma sig själv är ett tecken på stolthet och är inte uppbyggande för dem som hör på. Det är kärlekslöst, för det innebär att man upphöjer sig själv över andra. (1Kor 13:4) Lovprisning och beröm är på sin plats bara när det ges självmant av objektiva iakttagare som inte själva har något att vinna på att ge beröm. (Ord 27:2)

Att bli föremål för andras beröm kan sätta en person på prov. Det kan framkalla en känsla av överlägsenhet eller stolthet och därigenom leda till hans fall. Däremot kan beröm som tas emot i en rätt anda påverka en person positivt. Han kanske ödmjukt erkänner att han står i tacksamhetsskuld till Jehova Gud och sedan känner sig manad att leva upp till sitt moraliska rykte. Ett inspirerat ordspråk framhåller att beröm eller lovprisning kan uppenbara en människas sanna natur, för det heter: ”Silver prövas i luttringsdegeln och guld i smältugnen, och en man prövas genom den lovprisning han får.” (Ord 27:21; jfr NE.)

Det största beröm en människa kan få är att bli godkänd av Gud. Detta slag av beröm eller pris kommer att ges när Jesus Kristus uppenbaras i härlighet. (1Kor 4:5; 1Pe 1:7) Det är inte beroende av köttsliga omständigheter, utan ges till dem som har levt på ett sätt som är passande för Jehovas tjänare. (Rom 2:28, 29; se JUDE, JUDINNA.) Innan den tiden är här kanske framträdande myndighetspersoner och andra berömmer sanna kristna för att de är laglydiga och ärliga. (Rom 13:3) När iakttagare inser att de kristnas goda uppförande beror på att de är hängivna tjänare åt Jehova blir det till lovprisning för Jehova och hans Son, vars lojala lärjungar de är.