BÖN

Det att tala till den sanne Guden eller till falska gudar som en form av tillbedjan. Att bara tala till Gud är inte nödvändigtvis detsamma som att be, vilket framgår av berättelserna om domen i Eden och om Kain. (1Mo 3:8–13; 4:9–14) Bön inbegriper hängivenhet, förtröstan, respekt och en känsla av beroende av den man ber till. De olika hebreiska och grekiska ord som har med bön att göra förmedlar tanken på att begära, anhålla eller be om något, bönfalla (exempelvis om ynnest), be ivrigt, söka och fråga såväl som att lovprisa, tacka och välsigna.

Man kan naturligtvis också be och bönfalla människor om något, och orden för bön på Bibelns grundspråk används ibland i ett sådant sammanhang (1Mo 44:18; 50:17; Apg 25:11), men då rör det sig inte om bön i religiös bemärkelse. Man kan ”be” eller ”bönfalla” en annan människa om att göra något utan att man fördenskull betraktar den människan som sin gud. Man skulle exempelvis inte rikta en tyst begäran till den personen i sitt sinne eller när han inte är synligt närvarande, som man gör när man ber till Gud.

Den som ”hör bön”. Hela den bibliska skildringen visar att böner skall riktas till Jehova (Ps 5:1, 2; Mt 6:9), att han är den som ”hör bön” (Ps 65:2; 66:19) och att han har kraft att handla till nytta för dem som ber till honom (Mk 11:24; Ef 3:20). Det framgår att det är dårskap att be till falska gudar och bilder av sådana gudar, eftersom gudabilder varken kan höra eller göra något och eftersom de gudar de representerar inte på något vis kan liknas vid den sanne Guden. (Dom 10:11–16; Ps 115:4, 6; Jes 45:20; 46:1, 2, 6, 7) Den kraftmätning på berget Karmel som skulle visa om Jehova eller Baal var den sanne Guden avslöjade hur dåraktigt det är att be till falska gudar. (1Ku 18:21–39; jfr Dom 6:28–32.)

En del menar att man med rätta kan be till andra, exempelvis Guds Son, men Bibeln visar tydligt att det inte är så. Det är sant att det berättas om några få tillfällen då ord riktades till Jesus Kristus i himlen. Strax innan Stefanus dog vädjade han till Jesus och sade: ”Herre Jesus, ta emot min ande.” (Apg 7:59) Men sammanhanget visar att han gjorde detta ovanliga uttalande under mycket speciella omständigheter. Stefanus fick just då se en syn av ”Jesus, som stod på Guds högra sida”. Han reagerade uppenbarligen som om Jesus var personligen närvarande och kände sig därför fri att rikta en sådan vädjan till den som han erkände som huvudet för den kristna församlingen. (Apg 7:55, 56; Kol 1:18) Vi finner ett liknande uttalande i slutet av Uppenbarelseboken, där aposteln Johannes säger: ”Amen! Kom, Herre Jesus.” (Upp 22:20) Men återigen visar sammanhanget att Johannes i en syn (Upp 1:10; 4:1, 2) hade hört Jesus tala om sin framtida ankomst, och Johannes svarade då med att säga att han längtade efter denna ankomst (Upp 22:16, 20). I både Stefanus och Johannes fall var situationen ungefär densamma som när Johannes förde ett samtal med en annan himmelsk person i en av synerna i Uppenbarelseboken. (Upp 7:13, 14; jfr Apg 22:6–22.) Det finns inget som tyder på att Jesu lärjungar talade till Jesus under andra omständigheter sedan han hade farit upp till himlen. Aposteln Paulus skriver: ”Låt i allt era önskningar göras kända för Gud genom bön och ödmjuk anhållan tillsammans med tacksägelse.” (Flp 4:6)

I artikeln GUD, NÄRMA SIG behandlas Jesu ställning som den genom vilken man riktar böner till Gud. Genom Jesu blod, som har framburits som ett offer inför Gud, har vi ”frimodighet i fråga om vägen in till den heliga platsen”, dvs. frimodighet att närma oss Gud i bön, att gå fram inför honom ”med ett sant hjärta i trons fulla visshet”. (Heb 10:19–22) Jesus Kristus är därför den enda ”vägen” till försoning med Gud och den enda ”vägen” till Gud i bön. (Joh 14:6; 15:16; 16:23, 24; 1Kor 1:2; Ef 2:18; se JESUS KRISTUS [Hans viktiga uppgift i samband med Guds avsikter].)

Vilkas böner hör Gud? Människor av ”allt kött” kan komma till den som ”hör bön”, Jehova Gud. (Ps 65:2; Apg 15:17) Även när Israel var Guds ”personliga egendom”, hans förbundsfolk, kunde utlänningar närma sig Jehova i bön om de erkände Israel som Guds utvalda redskap och templet i Jerusalem som den offerplats han hade valt ut. (5Mo 9:29; 2Kr 6:32, 33; jfr Jes 19:22.) Senare, genom Kristi död, avlägsnades åtskillnaden mellan judar och icke-judar för gott. (Ef 2:11–16) När Petrus var hos romaren Cornelius insåg han att ”Gud inte är partisk, utan han tar emot den som fruktar honom och som gör det som är rättfärdigt, vilken nation han än tillhör”. (Apg 10:34, 35) Den avgörande faktorn är alltså individens hjärta och vad det driver honom att göra. (Ps 119:145; Klag 3:41) De som håller Guds bud och gör ”det som är välbehagligt i hans ögon” blir försäkrade om att hans ”öron” är öppna för dem. (1Jo 3:22; Ps 10:17; Ord 15:8; 1Pe 3:12)

Däremot lyssnar inte Gud med välvilja till dem som ignorerar hans ord och hans lag genom att utgjuta blod och utöva annan ondska. Deras böner är ”något avskyvärt” för honom. (Ord 15:29; 28:9; Jes 1:15; Mik 3:4) Sådana personers böner kan i sig själva ”bli en synd”. (Ps 109:3–7) Kung Saul förlorade Guds ynnest på grund av den förmätna och upproriska kurs han följde, så ”fastän Saul brukade fråga Jehova, svarade Jehova honom aldrig, varken genom drömmar eller genom urim eller genom profeterna”. (1Sa 28:6) Jesus sade att hycklare som försökte rikta uppmärksamheten på sin egen fromhet genom att be i andras åsyn fick ”sin lön fullt ut” där och då – av människor, men inte av Gud. (Mt 6:5) Fariséerna, som utgav sig för att vara mycket gudfruktiga, bad långa böner och skröt om sin moraliska förträfflighet, men de blev fördömda av Gud därför att de var hycklare. (Mk 12:40; Lu 18:10–14) De närmade sig Gud med sin mun, men hjärtat var långt borta från honom och hans sanningsord. (Mt 15:3–9; jfr Jes 58:1–9.)

Man måste tro på Gud och på att ”han belönar dem som uppriktigt söker honom” (Heb 11:6), och man måste träda fram inför honom ”i trons fulla visshet” (Heb 10:22, 38, 39). Det är helt nödvändigt att erkänna att man är en syndare, och om man har begått allvarliga synder måste man först blidka ”Jehovas ansikte” (1Sa 13:12; Dan 9:13) genom att göra sitt hjärta ”mjukt” genom uppriktig sinnesändring, ödmjukhet och en förkrossad ande (2Kr 34:26–28; Ps 51:16, 17; 119:58). Därefter kan Gud bönhöra, ge ynnest och förlåta (2Ku 13:4; 2Kr 7:13, 14; 33:10–13; Jak 4:8–10); man kommer inte längre att känna att Gud har ”spärrat tillträdet till ... [sig] med en molnmassa, så att ingen bön kan tränga igenom” (Klag 3:40–44). Även om man inte nödvändigtvis blir helt avskuren från möjligheten att träda fram inför Gud, kan ens böner ”hindras” om man underlåter att följa den vägledning han ger. (1Pe 3:7) Den som ber om förlåtelse måste själv förlåta andra. (Mt 6:14, 15; Mk 11:25; Lu 11:4)

Vad är det passande att be om?

Bön omfattar i huvudsak bekännelse (2Kr 30:22), vädjan eller begäran (Heb 5:7), lovprisning och tacksägelse (Ps 34:1; 92:1) och löften (1Sa 1:11; Pre 5:2–6). Den bön Jesus lärde sina lärjungar var uppenbarligen ett exempel, en mönsterbön, eftersom Jesus och lärjungarna vid senare tillfällen inte höll sig strängt till formuleringarna i den bönen när de bad. (Mt 6:9–13) I inledningen till mönsterbönen riktas uppmärksamheten på det allra viktigaste, nämligen helgandet av Jehovas namn, som har blivit vanhelgat sedan upproret i Eden, och på genomförandet av Jehovas vilja genom det utlovade Riket med den förutsagda avkomman, Messias, som kung. (1Mo 3:15; se JEHOVA [Hans namn skall helgas och hans suveränitet hävdas].) Sådana böner kräver att man helt och fullt står på Jehova Guds sida i stridsfrågan om hans suveränitet.

Jesu liknelse i Lukas 19:11–27 visar vad som menas med att Guds kungarike skall ”komma”, nämligen att det skall verkställa dom, tillintetgöra alla motståndare och befria och belöna dem som har satt sitt hopp till det. (Jfr Upp 16:14–16; 19:11–21.) De ord som kommer därnäst i bönen, ”låt din vilja ske, så som i himlen så också på jorden”, avser därför inte i första hand att människor skall göra Guds vilja utan att Gud skall ingripa för att genomföra sin vilja med jorden och dess invånare och visa att han har makt att förverkliga sin tillkännagivna avsikt. Genom att be så visar man naturligtvis också att man själv sätter Guds vilja främst och underordnar sig den. (Mt 6:10; jfr Mt 26:39.) Att man ber om det dagliga brödet, förlåtelse, skydd mot frestelser och befrielse från den onde har anknytning till ens önskan att fortsätta att leva på ett sätt som har Guds godkännande. Man frambär inte denna önskan bara med tanke på sig själv utan också för alla sina medtroende. (Jfr Kol 4:12.)

Det som nämns i mönsterbönen är av grundläggande betydelse för alla troende och handlar om behov som de alla har gemensamt. Men Bibeln visar att det också finns många andra saker man kan ta upp i sina böner, sådant som kan beröra en individ i större eller mindre utsträckning eller som beror på speciella omständigheter eller händelser. Även om Jesus inte särskilt nämner dessa saker i sin mönsterbön, har de anknytning till det han tar upp där. Personliga böner kan således omfatta praktiskt taget alla sidor av livet. (Joh 16:23, 24; Flp 4:6; 1Pe 5:7)

Alla kan till exempel med rätta be om större kunskap, bättre förstånd och mer vishet (Ps 119:33, 34; Jak 1:5), men i vissa sammanhang har en del ett särskilt behov av detta. De ber kanske Gud om vägledning när de skall döma i olika fall, liksom Mose gjorde (2Mo 18:19, 26; jfr 4Mo 9:6–9; 27:1–11; 5Mo 17:8–13), eller i samband med att någon skall förordnas att ta hand om särskilda ansvarsuppgifter bland Guds folk (4Mo 27:15–18; Lu 6:12, 13; Apg 1:24, 25; 6:5, 6). De ber kanske om styrka och vishet att sköta vissa uppgifter eller möta särskilda prövningar eller faror. (1Mo 32:9–12; Lu 3:21; Mt 26:36–44) Orsakerna att lovprisa och tacka Gud varierar också från person till person beroende på vad individen har upplevt. (1Kor 7:7; 12:6, 7; 1Th 5:18)

I Första Timoteus 2:1, 2 nämner aposteln böner som framförs ”för alla slags människor, för kungar och alla personer i hög ställning”. Sista kvällen Jesus var tillsammans med lärjungarna sade han i en bön att han inte framställde någon begäran beträffande världen utan beträffande dem som Gud hade gett honom och att dessa inte var någon del av världen utan var hatade av världen. (Joh 17:9, 14) Detta tyder på att de böner som de kristna ber beträffande världsliga myndighetspersoner bör hållas inom vissa gränser. Det aposteln vidare säger visar att sådana böner i grund och botten frambärs till nytta för Guds folk. Han säger: ”Så att vi kan fortsätta att föra ett lugnt och stilla liv med full gudhängivenhet och fullt allvar.” (1Ti 2:2) Tidigare exempel illustrerar detta: Nehemja bad att Gud skulle låta honom ”möta medlidande” hos kung Artaxerxes (Neh 1:11; jfr 1Mo 43:14), och när Jehova gav israeliterna befallning om att söka ”den stads frid” som de skulle gå i landsflykt till (dvs. Babylon) och be för den angav han följande orsak: ”Ty i dess frid skall ni få frid.” (Jer 29:7) På liknande sätt bad de kristna böner när myndighetspersoner riktade hot mot dem (Apg 4:23–30), och när de bad för Petrus som satt fängslad nämnde de säkert även de myndighetspersoner som hade makt att släppa honom fri (Apg 12:5). I enlighet med Kristi vägledning bad de för dem som förföljde dem. (Mt 5:44; jfr Apg 26:28, 29; Rom 10:1–3.)

Sedan lång tid tillbaka har man tackat Gud för de gåvor han ger, exempelvis maten. (5Mo 8:10–18; se också Mt 14:19; Apg 27:35; 1Kor 10:30, 31.) Man bör emellertid visa sin tacksamhet för Guds godhet i förbindelse med ”allting”, inte bara när det gäller materiella välsignelser. (1Th 5:17, 18; Ef 5:19, 20)

När allt kommer omkring är det kunskap om Guds vilja som avgör innehållet i ens böner; man måste förstå att Gud bara uppfyller en begäran som behagar honom. När man vet att Gud inte finner behag i dem som är onda och som ignorerar hans ord, kan man självklart inte be om något som är i strid med rättfärdigheten och hans uppenbarade vilja, däribland de läror som framhölls av hans Son och dennes lärjungar, som skrev under inspiration. (Joh 15:7, 16) Jesu uttalande ”ifall ni ber Fadern om något, skall han ge er det” (Joh 16:23), får alltså inte ryckas ur sitt sammanhang. Det är tydligt att han inte menade att man skulle få sådana böner uppfyllda som man antingen vet eller har orsak att tro inte behagar Gud. Johannes säger: ”Detta är den tillit vi har till honom, att vad vi än ber om i överensstämmelse med hans vilja, så hör han oss.” (1Jo 5:14; jfr Jak 4:15.) Jesus sade till sina lärjungar: ”Ifall två av er här på jorden kommer överens om ett eller annat av vikt som de bör be om, så skall det ske för dem tack vare min Fader i himlen.” (Mt 18:19) Även om man med rätta kan be om materiella ting, exempelvis mat, skulle det inte vara rätt att be om att få materialistiska begär och strävanden uppfyllda, vilket framgår av bibelställen som Matteus 6:19–34 och 1 Johannes 2:15–17. Det skulle heller inte vara rätt att be för dem som Gud fördömer. (Jer 7:16; 11:14)

Romarna 8:26, 27 visar att det ibland är så att en kristen inte vet precis vad han skall be om men att Gud ändå uppfattar hans ”outtalade suckanden”. Aposteln visar att detta sker med hjälp av Guds ande, Guds verksamma kraft. Här bör man komma ihåg att det var genom sin ande som Gud inspirerade Bibeln. (2Ti 3:16, 17; 2Pe 1:21) Bibeln berättar om händelser och förhållanden som liknade sådant som Guds tjänare senare skulle få uppleva och som visade hur Gud skulle vägleda sina tjänare och ge dem den hjälp de behövde. (Rom 15:4; 1Pe 1:6–12) Det är kanske först efter det att en kristen har fått den hjälp han behövde som han förstår att det som han skulle ha kunnat be om (han visste bara inte hur) redan fanns nämnt i Guds inspirerade ord. (Jfr 1Kor 2:9, 10.)

Svar på böner. Även om det i forna tider förekom en viss tvåvägskommunikation mellan Gud och några enskilda personer var detta inte vanligt. I huvudsak var det begränsat till några speciellt utvalda, till exempel Abraham och Mose. (1Mo 15:1–5; 2Mo 3:11–15; jfr 2Mo 20:19.) Och även vid dessa tillfällen överbringades Guds ord tydligen av änglar, förutom när han talade till eller om sin Son medan denne var på jorden. (Jfr 2Mo 3:2, 4; Gal 3:19.) Det var också ovanligt att budskap överbringades personligen av materialiserade änglar, vilket framgår av att de som fick sådana budskap vanligtvis blev mycket skakade. (Dom 6:22; Lu 1:11, 12, 26–30) I de flesta fall besvarades böner genom profeter eller genom att begäran uppfylldes eller tydligt och klart inte uppfylldes. Många gånger var det lätt att se att en bön blev besvarad, till exempel när Jehova befriade sina tjänare från deras fiender (2Kr 20:1–12, 21–24) eller när han tillgodosåg deras fysiska behov under tider av svår nöd (2Mo 15:22–25). Men för det mesta var svaret säkert inte så lätt att uppfatta, eftersom det bestod i att man fick moralisk styrka och blev upplyst så att man kunde hålla fast vid den rätta kursen och utföra ett gudagivet uppdrag. (2Ti 4:17) För de kristna i synnerhet har bönesvar huvudsakligen gällt andliga frågor. De har inte varit lika iögonenfallande som vissa kraftfulla gärningar som Gud utförde i forna tider, men de har varit lika viktiga. (Mt 9:36–38; Kol 1:9; Heb 13:18; Jak 5:13)

För att ens böner skall bli hörda måste de riktas till rätt person, till Jehova Gud; de måste ha rätt innehåll, vara i enlighet med Guds uppenbarade avsikter; de måste frambäras på rätt sätt, genom den ”väg” Gud har bestämt, dvs. Kristus Jesus; de måste frambäras med rätt motiv och med ett rent hjärta. (Jfr Jak 4:3–6.) Förutom allt detta krävs det att man är ihärdig i bönen. Jesus sade att man skulle fortsätta med att be, söka och ”bulta på” utan att ge upp. (Lu 11:5–10; 18:1–7) Han ställde också frågan om huruvida han vid sin framtida ankomst skulle finna tro på bönens makt på jorden. (Lu 18:8) Att Gud tycks dröja med att besvara vissa böner beror inte på att han inte kan eller vill besvara dem; detta är något som Bibeln tydligt visar. (Mt 7:9–11; Jak 1:5, 17) I vissa fall måste svaret vänta tills Guds rätta tid är inne. (Lu 18:7; 1Pe 5:6; 2Pe 3:9; Upp 6:9–11) Det är emellertid tydligt att Gud ger dem som ber till honom möjlighet att visa hur mycket saken betyder för dem, hur innerlig deras önskan är och hur äkta motiv de har. (Ps 55:17; 88:1, 13; Rom 1:9–11) Ibland måste de efterlikna Jakob, som kämpade länge för att få en välsignelse. (1Mo 32:24–26)

Detsamma gäller när många ber till Jehova Gud om samma sak. Även om Jehova inte låter sig pressas till att göra något bara därför att många ber om det, lägger han tydligen märke till hur angeläget hans tjänare som grupp betraktade tycker att något är, och han går till handling när de kollektivt ger uttryck åt djupt bekymmer och intresse. (Jfr 2Mo 2:23–25.) Om det råder apati eller en viss grad av likgiltighet bland Guds tjänare kan han avstå från att ingripa. Återuppbyggandet av templet i Jerusalem, ett projekt som man under en tid inte gav så stort stöd (Esr 4:4–7, 23, 24; Hag 1:2–12), präglades av avbrott och förseningar, medan Nehemjas återuppbyggande av stadsmuren längre fram, som folket understödde genom bön och en god arbetsinsats, bara tog 52 dagar (Neh 2:17–20; 4:4–23; 6:15). I ett brev till församlingen i Korinth berättar Paulus att Gud hade befriat honom ur livsfara och säger: ”Också ni kan hjälpa till genom er ödmjuka bön för oss, för att många må tacka Gud för vår skull för det som så omtänksamt har getts oss till följd av mångas böner.” (2Kor 1:8–11; jfr Flp 1:12–20.) Gång på gång betonas den kraft som ligger i böner till förmån för andra, antingen dessa frambärs av enskilda personer eller av hela grupper. Det var i förbindelse med detta att ”be för varandra” som Jakob sade att ”en rättfärdig mans ödmjuka bön har stor kraft när den är i verksamhet”. (Jak 5:14–20; jfr 1Mo 20:7, 17; 2Th 3:1, 2; Heb 13:18, 19.)

Något som också har betydelse är att man så att säga lägger fram sin sak för Jehova, den suveräne Härskaren. Det innebär att man lägger fram orsakerna till att man tror att det man ber om är rätt och riktigt, att man nämner sådant som vittnar om att man har rätta, osjälviska motiv och att man framhåller att det finns faktorer med i bilden som är viktigare än ens egna intressen. Det kan handla om Guds namns ära, om hans folks väl och ve eller om den verkan det kan få på utomstående att Gud griper in eller inte gör det. Man kanske vädjar till Guds rättvisa, till hans kärleksfulla omtanke eller till hans barmhärtighet. (Jfr 1Mo 18:22–33; 19:18–20; 2Mo 32:11–14; 2Ku 20:1–5; Esr 8:21–23.) Kristus Jesus gör något motsvarande när han ”lägger sig ut för” sina trogna efterföljare. (Rom 8:33, 34)

Hela Psalmernas bok består av böner och lovsånger till Gud, och innehållet i dessa psalmer visar hur böner bör vara. Det är också värt att lägga märke till de böner som bads av Jakob (1Mo 32:9–12), Mose (5Mo 9:25–29), Job (Job 1:21), Hanna (1Sa 2:1–10), David (2Sa 7:18–29; 1Kr 29:10–19), Salomo (1Ku 3:6–9; 8:22–61), Asa (2Kr 14:11), Jehosafat (2Kr 20:5–12), Elia (1Ku 18:36, 37), Jona (Jon 2:1–9), Hiskia (2Ku 19:15–19), Jeremia (Jer 20:7–12; Klagovisorna), Daniel (Dan 9:3–21), Esra (Esr 9:6–15), Nehemja (Neh 1:4–11), några av leviterna (Neh 9:5–38), Habackuk (Hab 3:1–19), Jesus (Joh 17:1–26; Mk 14:36) och Jesu lärjungar (Apg 4:24–30). (Se KROPPSSPRÅK; RÖKELSE [Bildlig innebörd].)