ROMARBREVET

En bok i de kristna grekiska skrifterna. Den utgörs av ett brev som aposteln Paulus skrev till de kristna i Rom. Det har aldrig på allvar ifrågasatts att Paulus är skribenten, och bokens äkthet och plats i den heliga kanon har erkänts av så gott som alla bibelkommentatorer, med undantag av några få som inte har fått den att stämma överens med sina egna trosuppfattningar. Brevet är i full överensstämmelse med resten av de inspirerade Skrifterna. Paulus citerar flitigt från de hebreiska skrifterna och hänvisar till dem många gånger, så det kan sägas att brevet är fast grundat på de hebreiska skrifterna och Kristi lära.

Var och när brevet skrevs. Brevet skrevs i Korinth omkring år 56. Tertius var tydligen Paulus sekreterare och skrev efter hans diktamen. (Rom 16:22) Det är möjligt att Febe, som bodde 11 km från Korinth, i Korinths hamnstad Kenkreai, överlämnade brevet till församlingen i Rom. (Rom 16:1) Paulus hade ännu inte varit i Rom, vilket framgår av det han säger i kapitel 1, verserna 9–15.

Grundandet av församlingen i Rom. Församlingen i Rom kan ha blivit grundad av några av de romerska judar och proselyter som var i Jerusalem vid pingsten år 33 och som blev vittnen till det mirakulösa utgjutandet av helig ande och lyssnade på Petrus och de andra kristna som var samlade där. (Apg 2) En annan möjlighet är att några som tog emot kristendomen vid något senare tillfälle förde med sig de goda nyheterna om Kristus till Rom; eftersom Rom var romarrikets centrum var det många som flyttade dit, och det var dessutom många resenärer och handelsmän som kom till staden. Paulus sänder hälsningar till Andronikos och Junias, sina ”släktingar” och ”medfångar”, som var ”högt ansedda män bland apostlarna” och som hade varit i Kristi tjänst längre än Paulus själv. Det är mycket möjligt att dessa män var med om att grunda församlingen i Rom. (Rom 16:7) När Paulus skrev sitt brev hade församlingen tydligen funnits en tid och var så aktiv att de kristna romarnas tro var omtalad i hela världen. (Rom 1:8)

Syftet med brevet. När man läser brevet ser man tydligt att det är skrivet till en kristen församling som bestod av både judar och icke-judar. På den tiden fanns det många judar i Rom; de hade vänt tillbaka till staden efter det att kejsar Claudius, som hade förvisat dem, hade dött. Även om Paulus själv inte hade varit i Rom och inte personligen hade upplevt de problem som församlingen mötte, kan han ha blivit informerad om församlingens tillstånd och problem av sina goda vänner och medarbetare Priscilla och Aquila eller av andra han träffade. Hälsningarna i kapitel 16 tyder på att han kände många av församlingens medlemmar personligen.

I sina brev angrep Paulus specifika problem och behandlade de frågor som han ansåg vara viktigast för dem han skrev till. När det gällde motståndet från judarna hade han redan skrivit till församlingarna i Galatien och tillbakavisat oriktiga påståenden, men i det brevet talade han specifikt om de judar som sade sig vara kristna men som var ”judaister” och som insisterade på att icke-judar som blev kristna måste bli omskurna och hålla vissa bestämmelser i Moses lag. I församlingen i Rom tycks det inte ha funnits några organiserade försök att påverka församlingen i den riktningen, men hos både judar och icke-judar fanns det uppenbarligen ändå en viss svartsjuka och vissa känslor av överlägsenhet.

Brevet var därför inte bara ett allmänt brev som Paulus skrev till församlingen i Rom utan något speciellt syfte, som några menar, utan det behandlar uppenbarligen precis det som församlingen behövde i sin dåvarande situation. De kristna i Rom kunde helt och fullt förstå innebörden och kraften i Paulus vägledning, eftersom de utan tvivel kämpade med just de frågor som han besvarade. Det är tydligt att han hade för avsikt att reda ut meningsskiljaktigheterna mellan judiska och icke-judiska kristna i församlingen och hjälpa dem att nå fram till fullständig enhet i Kristus Jesus. Men genom att Paulus skrev som han gjorde upplyser och berikar han oss med kunskapen om Gud, och han upphöjer Guds rättfärdighet och oförtjänta omtanke och framhäver Kristi upphöjda ställning i förhållande till den kristna församlingen och hela mänskligheten.

Allvar och värme. När det gäller Romarbrevets äkthet har den engelske bibelkommentatorn dr William Paley sagt: ”I ett äkta Paulusbrev till äkta omvända skulle hans starka önskan att övertyga dem helt naturligt ge ett sådant resultat; det finns en uppriktighet och en personlighet, om jag får använda ett sådant uttryck, som enligt min mening upphovsmannen till ett kallt bedrägeri inte skulle ha kunnat tänka ut eller åstadkomma.” (Horæ Paulinæ, 1790, sid. 50)

Paulus beskriver mycket öppenhjärtigt och rättframt judarnas ställning och visar att judar och icke-judar är jämlika inför Gud. Det betyder att han måste säga sådant som skulle kunna vara anstötligt för judarna. Men hans kärlek till sina landsmän och hans varma känslor för dem kommer till uttryck genom den takt han visar när han behandlar de här frågorna. När han säger något som kan låta nedsättande om Moses lag eller om judarna, följer han taktfullt upp det med ett uttalande som mildrar det han har sagt.

När han exempelvis säger: ”Jude är inte den som är det utvärtes, och omskärelse är inte det som sker utvärtes på köttet”, tillfogar han: ”Vilket företräde har då juden, eller vilket värde har omskärelsen? Det är stort i varje avseende. Först och främst att Guds heliga uttalanden anförtroddes åt dem.” (Rom 2:28; 3:1, 2) När han säger: ”En människa förklaras rättfärdig genom tro utan laggärningar”, skyndar han sig att tillägga: ”Upphäver vi då lagen genom vår tro? Aldrig må det hända! Tvärtom, vi befäster lagen.” (3:28, 31) Efter uttalandet: ”Nu har vi blivit lösta från lagen” frågar han: ”Är lagen synd?” och svarar: ”Aldrig må det bli så! Jag skulle faktiskt inte ha lärt känna synden om det inte hade varit för lagen.” (7:6, 7) Och i kapitel 9, verserna 1–3, uttrycker han största möjliga tillgivenhet för sina köttsliga bröder, judarna: ”Jag säger sanningen i Kristus; jag ljuger inte, eftersom mitt samvete vittnar tillsammans med mig i helig ande att jag har stor bedrövelse och oupphörligt kval i mitt hjärta. Jag skulle nämligen önska att jag själv såsom den som är under förbannelse vore skild från Kristus till förmån för mina bröder, mina släktingar efter köttet.” (Jfr också Rom 9:30–32 med 10:1, 2 och 10:20, 21 med 11:1–4.)

En undersökning av boken visar alltså att detta inte är något planlöst dryftande, utan att det är en avhandling med ett syfte och ett tema och att man inte helt och fullt kan förstå någon enskild del utan att studera hela boken och känna till syftet med den. Paulus betonar Guds oförtjänta omtanke genom Kristus, och han understryker att det bara är genom Guds oförtjänta omtanke och genom tro som en människa kan bli förklarad rättfärdig; han påpekar att varken juden eller icke-juden har någon orsak att berömma sig eller upphöja sig över andra. Han säger strängt att de icke-judiska kristna inte skall ha för höga tankar om sig själva därför att de har fått nytta av att judarna inte tog emot Kristus och icke-judar därigenom fick möjligheten att bli lemmar i Kristi ”kropp”. Han säger: ”Se alltså Guds omtanke och stränghet. Stränghet mot dem som föll, men Guds omtanke gentemot dig, förutsatt att du förblir i hans omtanke; annars skall du också kapas av.” (Rom 11:22)

[Ruta på sidan 714]

HUVUDPUNKTER I ROMARBREVET

Ett brev som förklarar att rättfärdighet inte är ett resultat av härkomst eller gärningar i enlighet med den mosaiska lagen, utan uppnås genom tro på Jesus Kristus och till följd av Guds oförtjänta omtanke

Skrivet ca 56 v.t., omkring 20 år efter det att de första icke-judarna blev kristna

Rättfärdighet uppnås genom tro på Jesus Kristus och till följd av Guds oförtjänta omtanke (1:1–11:36)

Tron är nödvändig för räddning; det står skrivet: ”Den rättfärdige skall leva genom tro”

Även om judarna var högt gynnade av Gud kunde de inte uppnå rättfärdighet genom lagen

Judar och icke-judar är under synd; ”det finns ingen rättfärdig, inte en enda”

Genom Guds oförtjänta omtanke kan både judar och icke-judar bli förklarade rättfärdiga som en fri gåva när de har tro, precis som Abraham tillräknades rättfärdighet till följd av tro – och det redan innan han blev omskuren

Människorna har ärvt synd och död från en enda människa, Adam; genom en enda människa, Jesus, blir många syndare förklarade rättfärdiga

Detta betyder inte att det är tillåtet att synda; den som fortsätter att vara slav åt synden är inte slav åt rättfärdigheten

De som tidigare har stått under lagen har ”gjorts döda för lagen” genom Kristi kropp; de måste vandra i samklang med anden och döda kroppens syndiga gärningar

Syftet med lagen var att den skulle göra synderna påtagliga; räddning från synden kan uppnås bara genom Kristus

De som skall vara i gemenskap med Kristus blir kallade och förklarade rättfärdiga av Gud; hans ande vittnar om att de är hans söner

Det köttsliga Israel mottog löftena, men de flesta köttsliga israeliter försöker uppnå rättfärdighet genom lagen, och därför blir bara en kvarleva av dem räddad; för att bli räddad måste man offentligt bekänna att man tror på Kristus

Illustrationen om olivträdet visar hur icke-israeliter, på grund av det köttsliga Israels brist på tro, ympades in så att det sanna Israel skulle kunna bli räddat

Den kristnes inställning till de överordnade myndigheterna, sig själv och sin nästa (12:1–15:13)

Frambär din kropp till ett offer som är välbehagligt för Gud, förnya ditt sinne, använd dina gåvor i tjänsten för Gud, visa kärlek, var brinnande i anden, håll ut och övervinn ständigt det onda med det goda

Underordna dig de överordnade myndigheterna

De kristna skall älska varandra, vandra anständigt och inte på förhand göra upp planer för köttets begär

Döm inte andra i samvetsfrågor; missbruka å andra sidan inte din kristna frihet, så att du får dem med svagt samvete att snava

Låt dig ledas av Kristi exempel genom att du inte är dig själv till behag; var villig att bära andras svagheter och att göra det som är gott till deras uppbyggelse

Paulus kärleksfulla intresse för församlingen i Rom (15:14–16:27)

Paulus skriver brevet för att fullgöra sitt uppdrag som en apostel för icke-judarna och för att folk av nationerna skall kunna bli ett välbehagligt offer åt Gud

Eftersom Paulus inte längre har något distrikt där de goda nyheterna inte har blivit förkunnade, vill han gärna resa till Rom, vilket han så länge har velat, och därefter fortsätta till Spanien, men först skall han resa till Jerusalem för att lämna ett bidrag från bröderna i Makedonien och Akaja till de heliga

Paulus sänder en rad personliga hälsningar till medtroende och uppmanar bröderna att undvika dem som vållar söndringar och att vara visa i fråga om det goda