SARA
[Sạra], Saraj [Sạraj] Sara betyder ”furstinna”; Saraj betyder möjligen ”stridbar”.
Abrahams hustru och halvsyster; mor till Isak. (1Mo 11:29; 20:12; Jes 51:2) Hennes ursprungliga namn var Saraj. (1Mo 17:15) Hon var tio år yngre än Abraham (1Mo 17:17) och gifte sig med honom medan de bodde i Ur i Kaldeen. (1Mo 11:28, 29) Hon var barnlös tills hennes fortplantningsförmågor mirakulöst blev återupplivade efter det att hon upphört att ha menstruation. (1Mo 18:11; Rom 4:19; Heb 11:11)
Sara var kanske omkring 60 år när hon tillsammans med Abraham lämnade Ur och bosatte sig i Haran. När hon var 65 år drog hon ut tillsammans med sin man från Haran till Kanaans land. (1Mo 12:4, 5) Där bodde de en tid i Sikem och i bergstrakten öster om Betel och på flera andra platser, innan en hungersnöd tvingade dem att dra ner till Egypten. (1Mo 12:6–10)
Även om Sara hade kommit upp i åren var hon mycket vacker. Abraham hade därför tidigare bett henne att på deras resor, om det blev nödvändigt, säga att han var hennes bror för att inte andra skulle döda honom och ta henne. (1Mo 20:13) I Egypten blev Sara på furstarnas rekommendation hämtad till faraos hus. Men genom Jehovas ingripande hindrades farao från att kränka henne. Han gav henne därefter tillbaka till Abraham och bad dem lämna landet. Farao sörjde också för att Abraham och allt han ägde kunde föras ut ur landet tryggt och säkert. (1Mo 12:11–20)
Intressant nog berättar ett gammalt papyrusdokument om en farao som befallde beväpnade män att gripa en attraktiv kvinna och döda hennes man. Abrahams farhågor för att han kunde bli dödad på grund av Sara var således inte obefogade. I stället för att sätta sitt liv på spel i ett fruktlöst försök att rädda sin hustrus ära i ett främmande land gjorde Abraham det han ansåg vara det säkraste. Man måste komma ihåg att Abraham var sin hustrus ägare. Sara var glad över att kunna tjäna Jehova och Abraham på det här sättet. Bibeln fördömer inte Abraham för att han handlade som han gjorde.
Tio år efter det att Sara och Abraham kom till Kanaan bad den 75-åriga Sara sin man att ha umgänge med hennes egyptiska tjänarinna Hagar, så att han kunde få barn med henne. (1Mo 16:1–3) De svårigheter som uppstod på grund av detta visar att det inte var på det här sättet Jehova avsåg att uppfylla sitt löfte till Abraham om ”avkomma”. (1Mo 15:1–16) När Hagar märkte att hon var havande började hon se på sin matmor med förakt. Då Sara beklagade sig över detta gav Abraham sin hustru fria händer att behandla Hagar som hon ville, eftersom hon var hennes tjänarinna. Hagar blev förödmjukad av Sara och rymde från sin matmor, men på Guds befallning vände hon tillbaka och födde längre fram Ismael. (1Mo 16:4–16)
Omkring 13 år efter Ismaels födelse befallde Gud Abraham att omskära alla av manligt kön i sitt hushåll, och samtidigt sade han att Abraham inte längre skulle kalla sin hustru ”Saraj”, utan ”Sara”, som betyder ”furstinna”. Gud sade om Sara: ”Jag skall välsigna henne och även ge dig en son genom henne; och jag skall välsigna henne, och hon skall bli till nationer; kungar över folk skall komma från henne.” (1Mo 17:9–27) Kort därefter besökte tre änglar Abraham och Sara i Mamre. En av dem bekräftade att Sara skulle föda en son. När Sara fick höra detta började hon skratta ”inom sig och sade: ’Skall jag verkligen känna lust sedan jag har blivit utsliten och min herre dessutom är gammal?’” När hon blev tillrättavisad för att ha skrattat blev hon rädd och förnekade att hon hade gjort det. (1Mo 18:1–15; Rom 9:9) Eftersom Sara i Hebréerna 11:11 nämns som ett exempel på grund av sin tro, kan hennes skratt inte ha varit ett uttryck för brist på tro, utan visar att tanken att hon skulle få en son på äldre dagar måste ha förefallit komisk för henne. Att Sara (inom sig) erkände Abraham som sin herre vittnar om att hon var lydig mot och underordnade sig sin man, sitt huvud, och hon framhålls som ett exempel för kristna kvinnor. (1Pe 3:5, 6)
Vid ett tillfälle flyttade Sara och hennes man till Gerar. Liksom tidigare presenterade Abraham sin hustru som sin syster. Kungen i Gerar, Abimelek, lät sedan hämta Sara. På nytt ingrep Jehova och räddade henne från att bli kränkt. När Abimelek lämnade henne tillbaka till Abraham skänkte han Abraham boskap och tjänare och tjänarinnor, kanske som kompensation för att han tillfälligt hade berövat honom hans hustru. Dessutom gav han Abraham tusen silverstycken (19 000 kr), vilka skulle tjäna som ett vittnesbörd om att Sara var rentvådd från all vanära och var en kvinna med hög moral. (1Mo 20)
När Sara var 90 år fick hon uppleva glädjen att föda Isak. Hon utropade då: ”Gud har berett mig ett skratt: var och en som får höra om det kommer att skratta åt mig.” Orsaken till skrattet skulle utan tvivel vara glädje och förvåning över barnets födelse. Sara ammade sin son i omkring fem år. När Isak hade blivit avvand ordnade Abraham en stor festmåltid. Vid det här tillfället lade Sara märke till att Hagars son, Ismael, som nu var omkring 19 år, ”skämtade hånfullt” med Isak. Eftersom hon tydligtvis fruktade för Isaks framtid, bad hon Abraham sända bort Hagar och Ismael. Abraham gjorde detta sedan Gud gett sitt samtycke. (1Mo 21:1–14)
Omkring 32 år senare dog Sara i en ålder av 127 år, och Abraham begravde henne ”i grottan på fältet i Makpela”. (1Mo 23:1, 19, 20)
Hennes roll i ett symboliskt drama. I sitt brev till galaterna visade aposteln Paulus att Abrahams hustru Sara var en bild av ”Jerusalem där ovan”, som är mor till de med anden smorda kristna, Abrahams andliga ”avkomma”. Liksom Sara har ”Jerusalem där ovan”, Guds symboliska kvinna, aldrig varit i slaveri, och hennes barn är därför också fria. För att kunna bli ett fritt barn till ”Jerusalem där ovan” och uppnå ”hennes frihet” måste man av Guds Son frigöras från syndens slaveri. (Gal 4:22–31; 5:1, not) Kristus Jesus sade till Abrahams köttsliga avkomlingar: ”Sannerligen, sannerligen säger jag er: Var och en som utövar synd är en syndens slav. För övrigt blir inte slaven kvar i hushållet för evigt; sonen blir kvar för evigt. Om därför Sonen gör er fria, skall ni vara verkligt fria.” (Joh 8:34–36; se FRI KVINNA; HAGAR.)