SLUNGKASTARE

Person som kastar projektiler från en slunga. Slungan bestod vanligtvis av en relativt kort rem som veks dubbel runt en projektil, till exempel en sten, och svingades runt. När man släppte taget om den ena remänden slungades stenen i väg med stor hastighet.

I forntidens härar var slungkastarna en viktig enhet. Benjamins stam hade 700 utvalda män som ”använde stenslunga och kunde träffa ett hårstrå utan att missa”. (Dom 20:15, 16) Enligt targumerna var keretéerna och peletéerna bland Davids krigsmän skickliga slungkastare. Slungkastare var också en viktig del av kung Ussias här. (2Kr 26:13, 14) Gamla monument vittnar om att Sanherib hade ett truppförband med slungkastare i den assyriska hären. Liknande avdelningar fanns bland annat i de egyptiska, syriska, persiska och sicilianska härarna. I den romerska hären ingick slungkastarna i hjälptrupperna (auxilia). Josephus berättar att judar så sent som i det första århundradet v.t. slungade sten mot de romerska styrkorna. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XVII, 259 [x, 2]; Bellum Judaicum [Det judiska kriget], II, 422, 423 [xvii, 5]; IV, 14, 15 [i, 3])

Slungkastarna utgjorde vanligtvis bara en avdelning av fotfolket. Resten av infanteriet bestod av bågskyttar och ett mindre antal spjutbärare. När slungkastarna beordrades fram i främsta ledet för att inleda en drabbning eller hindra fiendens frammarsch, ryckte de fram från de bakre leden genom korridorer mellan soldaterna. Andra gånger slungade de projektilerna från de bakre leden, över spjutbärarnas huvuden. Slungkastare var särskilt effektiva vid angrepp på muromgärdade städer. Med sina projektiler som slungades från marken kunde de eliminera fiender på muren eller nå mål inne i staden. (2Ku 3:25) När man hade utvecklat belägringsmaskiner och stridstorn, utnyttjade slungkastarna möjligheten att strida från en högre nivå.

Slungkastaren var överlägsen en soldat som var iförd rustning och beväpnad med svärd eller spjut på så vis att han kunde angripa motståndaren på långt håll. Det sägs att en slungkastare kunde nå mål som låg ända upp till 120 m bort om han använde sten och ännu längre bort om han använde blykulor.

David som slungkastare. Det krävdes mycket tid och övning för att bli en skicklig och erfaren slungkastare. Unga herdepojkar som vaktade sina hjordar och skyddade dem mot rovdjur kunde utveckla den nödvändiga färdigheten. Herdepojken David kände sig mycket bättre rustad med sin slunga än med Sauls tunga rustning. Men han skulle inte ha klarat sig mot Goljat om han inte hade haft tro på Jehova och fått styrka av honom. Utgången av striden berodde inte på vem som hade bäst vapen eller på vem som var skickligast, utan på Jehova som stödde David. Som David sade till Goljat: ”Jag kommer mot dig i härarnas Jehovas namn, ... som du har smädat. ... Och hela den här församlingen skall veta att det inte är med svärd eller spjut som Jehova räddar, ty striden tillhör Jehova.” Det var en sten från Davids slunga, en sten som Jehova utan tvivel styrde och gav extra kraft, som trängde in i Goljats panna och fällde honom, så att David kunde ge ”honom dödsstöten” med Goljats eget svärd. (1Sa 17:38–51)