TARSIS

[Tạrsis] Från en rot som betyder ”sönderslå”, ”ödelägga”.

1. En av Javans fyra söner, som föddes efter den stora översvämningen. (1Mo 10:4; 1Kr 1:7) Han nämns bland överhuvudena för de 70 släkter från vilka nationerna har ”spritts ut på jorden”. (1Mo 10:32) Liksom i fallet med Javans andra söner kom namnet Tarsis att stå för både ett folk och ett område.

2. En avkomling av Benjamin och son till Bilhan. (1Kr 7:6, 10)

3. En av de sju furstar som kung Ahasveros rådgjorde med i fallet som gällde den upproriska drottning Vasti. (Est 1:12–15)

4. Ett område som först blev bebott av avkomlingar av Tarsis, som var Javans son och Jafets sonson. Det finns vissa omständigheter som antyder i vilken riktning Tarsis avkomlingar kan ha flyttat under århundradena efter den stora översvämningen.

Profeten Jona (ca 844 f.v.t.), som blev befalld av Jehova att resa till Nineve i Assyrien, försökte slippa ifrån sitt uppdrag genom att bege sig till hamnstaden Joppe (Tel Aviv-Jaffa) vid Medelhavet och gå ombord på ”ett skepp som gick till Tarsis”. (Jon 1:1–3; 4:2) Tarsis måste därför ha legat i eller vid Medelhavet i motsatt riktning mot Nineve, och det var tydligen lättare att resa dit sjövägen än landvägen. I förbindelse med ”Tarsisskeppen” i Hesekiel 27:25, 26 nämns ”hjärtat av det öppna havet”. (Jfr Ps 48:7; Jon 2:3.)

I en inskrift (från 600-talet f.v.t.) skryter den assyriske härskaren Esarhaddon över sina segrar över Tyros och Egypten och hävdar att alla kungar på öarna från Cypern ”ända till Tarsisi” betalade tribut till honom. (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 290) Eftersom Cypern ligger i östra delen av Medelhavet, tyder orden i inskriften på att Tarsis låg i västra delen av Medelhavet. En del forskare menar därför att Tarsis var ön Sardinien.

Möjligen identifierat med Spanien. De flesta forskare förbinder Tarsis med Spanien, eftersom forntida grekiska och romerska författare nämner en plats eller ett område i Spanien vid namn Tartessos. Den grekiske geografen Strabon (1:a årh. f.v.t.) skriver om en stad vid namn Tartessos i området kring floden Guadalquivir i Andalusien (Geografika, 3, II, 11), medan namnet Tartessis tycks ha använts om södra delen av Pyreneiska halvön.

Många uppslagsverk framhåller feniciernas kolonialisering av de spanska kuststräckorna och menar att Tartessos var en fenicisk koloni, men den teorin är inte välgrundad. I Encyclopædia Britannica sägs det därför: ”Varken fenicierna eller karthagerna efterlämnade varaktiga spår i landet, medan grekernas inflytande däremot märks tydligt. Handelsskepp från Tyros och Sidon kan ha seglat genom sundet och nått Cádiz redan på 800-talet f.Kr., men arkeologer som har gjort utgrävningar vid grekiska, iberiska och romerska städer har inte stött på en enda fenicisk bosättning, och de feniciska lämningar man har funnit består bara av prydnadsföremål, smycken och liknande bytesvaror. Det är således tydligt att fenicierna inte byggde några städer, möjligen med undantag av Cádiz; det enda de hade var handelsstationer och angöringsplatser.” (1959, bd 21, sid. 114) Historien visar också att Spanien redan var bebott när fenicierna och grekerna började driva handel där och att landets invånare skaffade fram det silver, järn, tenn och bly som köpmännen var intresserade av.

Det tycks alltså finnas goda skäl att tro att Javans avkomlingar (jonierna) genom sonen Tarsis med tiden kom till Pyreneiska halvön och blev det dominerande folket där. Denna identifiering av Tarsis med Spanien stämmer också väl med andra bibelställen.

Handelsförbindelser med Salomo. Den bibliska berättelsen bekräftar att fenicierna drev handel med Tarsis på kung Salomos tid (ca 1 300 år efter den stora översvämningen), då även israeliterna började idka sjöhandel. Salomo hade en handelsflotta i Röda havet vilken var bemannad delvis av erfarna sjömän som den feniciske kungen i Tyros, Hiram, hade ställt till förfogande. Salomo drev i synnerhet handel med Ofir, där det fanns gott om guld. (1Ku 9:26–28) Det sägs vidare att kungen hade ”en flotta av Tarsisskepp på havet tillsammans med Hirams flotta” och att de här skeppen gjorde resor vart tredje år för att importera guld, silver, elfenben, apor och påfåglar. (1Ku 10:22) Man menar i allmänhet att ordet ”Tarsisskepp” med tiden kom att beteckna en bestämd typ av skepp. En ordbok uttrycker det så här: ”Stora havsgående fartyg i stånd att segla till Tarsis.” (A Hebrew and English Lexicon of the Old Testament, Brown, Driver och Briggs, 1980, sid. 1077) Ett exempel från nyare tid är beteckningen ostindiefarare. Den användes ursprungligen om stora skepp som seglade till Ostindien, men kom med tiden att användas om alla skepp av den typen, oavsett varifrån de kom eller vart de skulle. Således sägs det i 1 Kungaboken 22:48 att kung Jehosafat (936–911 f.v.t.) ”gjorde Tarsisskepp som skulle gå till Ofir efter guld”.

I berättelsen i Andra Krönikeboken står det emellertid att de skepp som Salomo använde till de resor som gjordes vart tredje år ”gick till Tarsis” (2Kr 9:21) och att Jehosafats skepp var byggda för att ”gå till Tarsis” men att de ”inte kunde gå till Tarsis” därför att de förliste. (2Kr 20:36, 37) Detta tyder på att Ofir inte var den enda hamn som de israelitiska ”Tarsisskeppen” lade till vid, utan att de också seglade i Medelhavet. Men detta utgör ett problem, eftersom åtminstone några av dessa skepp blev sjösatta i Esjon-Geber vid Aqabaviken. (1Ku 9:26) För att nå fram till Medelhavet måste skeppen antingen följa en kanal från Röda havet till Nilen och därifrån till Medelhavet eller segla runt den afrikanska kontinenten. Även om det i dag är omöjligt att fastslå vilka farleder (däribland kanaler) som fanns tillgängliga eller användes på Salomos och Jehosafats tid, finns det inte någon orsak att mena att den sjöfart som beskrivs var omöjlig att genomföra.

I profetiorna. Tarsis tycks ha varit en betydelsefull marknad för handelsstaden Tyros och kanske den största källan till stadens rikedom under en tid i dess historia. I Spanien har man ända sedan forna tider bearbetat gruvor med stora förekomster av silver, järn, tenn och andra metaller. (Jfr Jer 10:9; Hes 27:3, 12.) I Jesajas profetia om Tyros ödeläggelse sägs det att Tarsisskeppen skulle ”tjuta” när de nådde Kittim (Cypern, möjligen deras sista angöringsplats på vägen österut) och hörde nyheten om att den rika hamnstaden Tyros hade blivit skövlad. (Jes 23:1, 10, 14)

I andra profetior blev det förutsagt att Gud skulle sända några av sina tjänare till Tarsis för att förkunna hans härlighet där (Jes 66:19) och att ”Tarsisskeppen” skulle hämta Sions söner från fjärran (Jes 60:9). ”Kungarna från Tarsis och öarna” skulle betala tribut till den kung Jehova hade utsett. (Ps 72:10) Men enligt Hesekiel 38:13 väntar ”Tarsis köpmän” och andra handelsfolk med själviskt intresse på att Gog i Magog skall plundra Jehovas återförsamlade folk. I likhet med andra symboler för självupphöjelse, högmod och högdragenhet skall Tarsisskeppen tillintetgöras, och endast Jehova skall bli upphöjd på ”den dag som tillhör härarnas Jehova”. (Jes 2:11–16)