Frågor från läsekretsen
● I artikeln ”Var fruktsamma, föröka eder, uppfyll jorden” i Vakttornet för den 15 september 1953 sades det att de uppståndna skarorna inte kommer att ha del i det gudomliga uppdraget att gifta sig och frambringa barn, och det hänvisades till Matteus 22:30 såsom bevis härför. I boken ”Sanningen skall göra eder fria”, sid. 367—369 framhålles det att det är rimligt, att de ”andra får”, som dör före striden vid Harmageddon, kommer att få en tidig uppståndelse och kommer att ha del i fullgörandet av det gudomliga uppdraget, och det tillägges att detta inte kommer att vara i strid med Matteus 22:30. Vilken av dessa framställningar är rätt? — R. K., New York.
Vi håller fortfarande fast vid båda dessa påståenden och framhåller att de inte strider mot varandra. Vakttornet påpekade att de dödas uppståndelse inte skulle utgöra fullbordandet av det gudomliga uppdraget och att de ”uppståndna skarorna” inte skulle ingå äktenskap och föda barn, och Matteus 22:30 anfördes som bevis: ”I uppståndelsen varken gifta de sig eller bortgiftas.” (NW) När man undersöker denna text i sitt sammanhang; visar det sig att det här är tal om den uppståndelse som människor i allmänhet kommer att få del i, den som innebär att stora skaror kommer att resas upp från de döda. Det var dessa väldiga skaror, som Vakttornet syftade på med uttrycket ”de uppståndna skarorna”. Vi förväntar inte att väldiga skaror av de ”andra fårens” klass skall dö före eller under striden vid Harmageddon, utan vi förväntar att de, som en klass betraktade, skall överleva Harmageddon och komma att utgöra en ”stor skara”. (Upp. 7:9, 10) Det var alltså inte dessa som åsyftades, när det i Vakttornet för den 15 september sades att de uppståndna skarorna inte kommer att ha del i det gudomliga uppdraget.
När det i ”Sanningen skall göra eder fria” påpekades såsom rimligt, att sådana som fick uppstå skulle få del i det gudomliga uppdraget, sades detta emellertid just med tanke på dem av de ”andra fårens” klass, som kan komma att dö före eller under Harmageddon, och det hänvisades till Johannes 5:27—29 (1878) för att visa att dessa, som hade ”gjort det goda”, skulle få en tidig uppståndelse, en ”livets uppståndelse”, liksom de trogna vittnena och profeterna i forna tider, och inte skulle behöva invänta den senare ”domens uppståndelse”, som människor i allmänhet kommer att få del i. Och eftersom det är om denna senare uppståndelse som Matteus 22:30 handlar, så framhölls det med rätta i ”Sanningen skall göra eder fria”, att denna text inte var tillämplig på de ”andra fåren”.
Vår ståndpunkt är alltså oförändrad. I ”Sanningen skall göra eder fria” framställes den frågan beträffande dem av Herrens ”andra får”, som dör före Harmageddon: ”Komma dessa att få del i att utföra det gudomliga uppdraget i den nya världen?” Och svaret lyder: ”Den tanken framställer sig såsom rimlig, att då Gud har hållit fram detta hopp för dem och då de ha dött trogna och oförvitliga inför honom, så kommer han inte att förvägra dem privilegiet att få del i det gudomliga uppdraget.” Var god och lägg märke till, att detta framhålles blott och bart som en ”tanke”. Så vitt vi ännu vet finns det intet i Skriften som bestämt anger hur det förhåller sig med denna sak, och därför är svaret till största delen spekulativt, men det finner ett visst stöd i de principer som är förbundna med frågan. Vi kan fortfarande hålla fast vid denna tanke, men vi bör komma ihåg, att det är bara en tanke, ett förslag till svar på frågan. Vi kan vara förvissade om att vad Gud har i beredskap åt dessa andra får, som i trohet slutar sitt levnadslopp i denna världen före Harmageddon, inte kommer att bli en missräkning för dem, utan kommer att skänka dem fullkomlig tillfredsställelse och vara fullt och helt i överensstämmelse med hans rättfärdighet. Vi behöver inte bekymra oss om denna sak nu eller ödsla oroliga tankar på den.
● I 2 Moseboken 4:11 (AS) heter det: ’Och Jehova sade till honom: Vem har gjort människans mun? Eller vem gör en människa stum eller döv, seende eller blind? Är det icke jag, Jehova.” Kan Jehova på grundval av denna text göras ansvarig för alla stumma, döva eller blinda? — J. C., Ontario, Kanada.
Denna text kan inte med rätta brukas som bevis för att Jehova Gud skulle vara ansvarig för alla stumma, döva och blinda på jorden. Det finns flera antagbara synpunkter som kan anföras till förklaring av denna vers. Jehova Gud, Skaparen, utrustade människan med förmåga att tala, höra och se, och därför kan han också taga dessa förmågor ifrån människan, liksom han också kan återskänka dem till en människa som gått förlustig dem. Vi läser till exempel om hur Guds änglar slog männen i Sodom med blindhet, när dessa stormade fram mot Lots hus. Jehovas Son, Jesus Kristus, slog Saulus av Tarsus med blindhet under tre dagar i syfte att vända honom bort från den kurs han följde, då han förföljde de kristna, och därefter återfick han sin syn genom Guds kraft. Aposteln Paulus underrättade trollkarlen Elymas om att Jehova skulle slå honom med blindhet till en tid, och det skedde så. — 1 Mos. 19:11; Apg. 9:8, 9, 17, 18; 13:8—11.
De män som var med Saulus av Tarsus, då han blev slagen med blindhet, gjordes genom Jehovas kraft döva i den bemärkelsen, att de inte kunde urskilja vad Jesus sade till Saulus. De hörde ljudet av rösten, men de var döva när det gällde att uppfatta de ord som uttalades. (Apg. 9:7; 22:9; NW. Se också Vakttornet för den 15 maj 1951, § 9, sid. 227.) Gud underrättade Hesekiel om att han vid olika tillfällen skulle bli stum och att hans tunga senare skulle lösas. (Hes. 3:26, 27; 24:27) Vidare har vi prästen Sakarias, som genom Guds makt förlorade sin talförmåga, därför att han var senfärdig till att tro, och som blev återställd, då hans son Johannes föddes, blev omskuren och fick namn. (Luk. 1:20, 22, 62—64) Dessutom tillkännager Jehova, att han i Harmageddonstriden skall slå sina fiender och ”deras ögon skola täras bort i sina hålor, och deras tunga skall täras bort i deras mun”. — Sak. 14: 12, Åkeson.
Det som här sagts utgör tydliga exempel på hur Jehova bokstavligen orsakade att vissa individer blev döva, stumma eller blinda och även på hur han befriade dem från dessa oförmågor. Den text vi behandlar säger helt visst inte, att varje slag av sådan fysisk oförmåga härstammar från Jehova. Denna text innebär inte, att personer som föds blinda, döva eller stumma blir på detta sätt gjorda till invalider på grund av något direkt ingripande från Jehova, som somliga påstår. Det är emellertid riktigt, att verkan av vissa naturlagar, som Jehova har fastställt, kan bli den, att lyten av ett eller annat slag uppstår. På grund av den första människans uppror kom synd och död över alla människor, och fysisk försämring och degeneration blev det omedelbara resultatet. Föräldrar kanske syndar och ådrar sig sjukdomar på särskilda sätt, och deras överträdelse av Jehovas lagar kan resultera i att en viss mottaglighet för sjukdomar eller vissa fysiska lyten överförs till deras avkomlingar vid födelsen. Om dessa förhållanden uppstår på grund av det sätt enligt vilket Jehovas naturlagar verkar eller som ett straff för att man överträtt hans lagar, då kan han på ett indirekt sätt betraktas som orsaken till dessa förhållanden, även om han inte kan göras ansvarig för dem. — 2 Mos. 20:5.
Vi kan också, som en tredje förklaring, betrakta frågan andligen. Öron som hör Guds budskap, men inte uppfattar dess betydelse, är andligen döva. Ögon som ser förutsagda händelser, men inte förmår uppfatta hur dessa uppfyller profetiorna, är andligen blinda. Tungor som talar Guds ord, vilket är upptecknat i bibeln, men som inte förmår ge en tydlig förklaring och tillämpning av detta ord, är andligen stumma. Alltså kan öron som hör, ögon som ser och tungor som talar likväl vara döva, blinda och stumma i förhållande till Guds uppsåt. Ibland gör Jehova människor döva, blinda och stumma, därför att de är ovärdiga. När han sände Jesaja till att vittna mot det otrogna Juda, sade han till denne profet: ”Gå åstad och säg till detta folk: ’Hören alltjämt, men förstån intet; sen alltjämt, men förnimmen intet.’ Förstocka detta folks hjärta, och tillslut dess öron och förblinda dess ögon, så att det icke kan se med sina ögon eller höra med sina öron eller förstå med sitt hjärta och omvända sig och bliva helat.” (Jes. 6:9, 10) Det säges att Jesaja gjorde detta med dem, eftersom han talade de ord som fick detta upproriska folk att sluta sina ögon och öron för budskapet. Men eftersom budskapet kom från Gud, skulle man kunna säga att Gud själv gjorde det. Dessa själviska människor var inte värdiga att få höra och bli helade av Guds budskap, och därför var de döva, stumma och blinda i förhållande till det.
För att sådana ovärdiga skulle förbliva i detta andliga mörker talade Jesus till dem i liknelser, så som han också sade till sina efterföljare, då dessa frågade honom, varför han använde liknelser: ”Det är därför som jag talar till dem i liknelser, ty fastän de se, se de förgäves, och fastän de höra, höra de förgäves, och icke heller fatta de innebörden i det; och med avseende på dem går Jesajas profetia i uppfyllelse, som säger: ’Genom hörseln skola ni höra, men icke alls fatta innebörden i det; och seende skola ni se, men icke alls förnimma. Ty detta folks hjärta har blivit fett, och med sina öron hava de hört med obehag; och de hava tillslutit sina ögon, för att de aldrig må se med sin ögon och höra med sina öron och fatta innebörden i det med sina hjärtan och vända tillbaka och bliva helade av mig.” (Matt. 13:13—15, NW) De själviska människorna var inte intresserade av Guds budskap, ja, de hade inte ens så mycket intresse, att de frågade efter innebörden i de liknelser som Jesus använde. Genom att budskapet frambars på detta sätt sållades alltså de ovärdga bort, och endast de ödmjuka, som var angelägna om att få kunskap om Gud, stannade kvar för att utfråga Jesus om liknelsernas innebörd. På detta sätt såg Jehova till, att somliga fortfor att vara andligen döva, stumma och blinda, och han lät samtidigt andra se, höra och tala genom andlig upplysning.
Somliga människor har helt enkelt inte någon kärlek till sanningen, och ”därför sänder ock Gud över dem villfarelsens makt, så att de sätta tro till lögnen”. En nyligen gjord översättning av denna text återger innebörden tydligare och visar att Jehova inte avsiktligt vilseleder dem, utan att han endast tillåter Satan att vilseföra dem, eftersom de finner större behag i lögn och orättfärdighet än i sanning och frälsning: ”Den laglöses närvaro är i enlighet med Satans verksamhet, med alla kraftgärningar och lögnaktiga tecken och under och med varje orättfärdigt bedrägeri för dem som förgås, såsom en vedergällning för att de icke togo emot kärleken till sanningen, så att de kunde bliva frälsta. Det är därför som Gud låter en villfarelsens verksamhet nalkas dem, för att de skola komma att tro lögnen, på det att de alla må bliva dömda, emedan de icke trodde sanningen, utan funno behag i orättfärdighet.” (2 Tess. 2:9—12, NW) I fråga om andliga ting tillåter Jehova att Satan, denna världens gud, förblindar deras sinnen. — 2 Kor. 4:4.
Om Jehova nu gör somliga andligen döva, stumma och blinda, så avlyfter han andlig dövhet, stumhet och blindhet från andra. Detta är i överensstämmelse med Jesajas förutsägelse om denna tid av andlig upplysning: ”Då skola de blindas ögon öppnas och de dövas öron upplåtas. Då skall den lame hoppa såsom en hjort, och den stummes tunga skall jubla.” (Jes. 35:5, 6) I andligt avseende låter han nu sådana lyten behäfta de stolta och övermodiga och befriar de ödmjuka och anspråkslösa från dem.
Alltså ser vi, att 2 Moseboken 4:11 både i fysisk och andlig mening uppfylles av Jehova Gud, men inte på ett sådant sätt, att han kan ställas till ansvar för all fysisk dövhet, stumhet och blindhet på jorden.