Förkunnare av goda nyheter vid er dörr
GODA nyheter vid er dörr! Det var vad Jesus förutsade om dessa kritiska tider. ”Se, jag står vid dörren och knackar på! Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag komma in i hans hus och äta aftonmåltiden med honom och han med mig.” Sanna kristna förkunnare av Ordet närmar sig människorna på ett liknande sätt, ”ty Kristus själv led för eder och efterlämnade åt eder ett föredöme, för att ni skulle följa honom tätt i spåren.” — Upp. 3:20; 1 Petr. 2:21; NW.
Vilka är dessa förkunnare av goda nyheter? Jesus förutsade den nöd utan motstycke som råder i våra dagar och de dåliga nyheter som världen är full av, men sade samtidigt: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer, och därpå skall det fullbordade slutet komma.” (Matt. 24:14, NW) Naturligtvis måste de som är vittnen om Jehovas genom Kristus styrda rikes födelse vara Jehovas vittnen. Somliga skulle önska att vi överlät åt kristenhetens mer än 250 sekter och samfund att förkunna budskapet. Men hur skulle de kunna förkunna det, då de förlöjligar tanken på att detta budskap skulle vara lämpligt för vår tid, då de förföljer den som förkunnar det och i stället förkunnar oskriftenliga dogmer och läror? Och hur många skulle få lyssna till det, om det uteslutande förkunnades inom de fyra väggarna i ett ortodoxt samfunds katedral eller annan kyrkobyggnad? I Förenta staterna visade statistiken för år 1950 att endast femtiosju procent av befolkningen tillhörde något samfund, och denna siffra räknas för att vara hög. Det återstår då c:a 65.000.000 personer som står helt utanför dessa organisationer, och eftersom man bland medlemmarna räknar även dem som mycket oregelbundet besöker kyrkorna, kan vi med visshet säga att bara i Amerika sjuttio å hundra millioner människor inte nås effektivt. Men alla de människor över hela jorden som är i behov av andlig vård har en talarstol redo, väntande på att förkunnaren av de goda nyheterna skall komma, stiga på och predika för dem. Otroligt? Nej, dessa talarstolar är deras egna dörrtrösklar!
De människor i vår tid som är häpna över att finna Guds tjänare vid sina dörrar, behövde inte alls visa någon förvåning häröver. Jehova förordnade sina profeter i förkristen tid att predika på ett liknande sätt. Den trogne Jesaja blev tillsagd att hålla på med sitt predikande, till dess den plats där hans verksamhet var förlagd blev öde, ”till dess att städerna bliva öde och utan någon invånare och husen utan folk”. Ett genljud av Hesekiels mäktiga budskap hördes ”invid väggarna och i ingångarna [vid dörrarna, AS] till husen”. Därför kunde Jesus med rätta sända ut sina första efterföljare till hemmen med ett budskap som skulle få ett åtskiljande av människorna till följd. Han sade bland annat: ”Om huset är förtjänt, må då den frid ni tillönska det komma över det.” Och han tog personligen ledningen, ”från stad till stad och från by till by, predikande och kungörande de goda nyheterna om Guds rike”. —Jes. 6:11; Hes. 33:30; Matt. 10:11—13; Luk. 8:1; NW.
I sitt arbete med att bära fram vittnesbördet besökte Jesus hemmen, hos ”människor av alla slag”, ”för att söka och frälsa vad som var förlorat”. Han inbjöd sig själv till Sackeus’ hem, och efter det att denne överskatteindrivare hade tagit emot hans budskap, sade Jesus: ”I dag har frälsning kommit till detta hus.” I en viss synagogföreståndares hem uppväckte han dennes dotter från döden. Han sände befallning till en hövitsmans hus om att hans slav skulle bliva frisk. En ”kvinna vid namn Marta tog emot honom som gäst i sitt hus”, och då fann Jesus att hennes syster Maria var mycket intresserad ty hon ”satte sig vid Mästarens fötter och fortfor att lyssna till hans ord”. Jesus sade att Martas oroliga omsorg om materiella ting var onyttig och bevisade därigenom att hans uppsåt med sina besök i hemmen i första hand var att dela med sig andlig föda. — Luk. 19:5—10, NW; Matt. 9:23—26; Luk. 7:2—10; 10:38—42, NW.
Det här sagda anger, att när det talas om att apostlarna, efter den heliga andens utgjutande vid pingsthögtiden år 33 e. Kr., ”ständigt, var dag, voro ... endräktigt tillsammans i helgedomen; och hemma i husen [från hus till hus, AV] bröto de bröd”, syftar detta på arbete från hus till hus. (Apg. 2:46) Vi vet förvisso att Jesu efterföljare efter hans död och uppståndelse utvidgade förkunnareverksamheten i privata hem inom ett ofantligt område. Trots det att de blev varnade av myndigheterna och fick befallning att sluta, ”fortforo de varje dag att i templet och från hus till hus utan uppehåll lära och kungöra de goda nyheterna om Kristus Jesus”. (Apg. 5:42, NW) Paulus talar om hur angelägen han var att på ett noggrant sätt fullgöra sitt apostlaskap. Lägg märke till de medel som han använde för att försäkra sig om detta: ”Jag avhöll mig icke från att meddela eder något av det som var gagneligt, ej heller från att undervisa eder offentligen och från hus till hus.” — Apg. 20:20, NW.
Hur naturligt är det inte, då man tar allt detta i betraktande, och när man tänker på den oändliga uppgiften att förkunna de goda nyheterna om Riket över hela jordan i denna tillkrånglade moderna värld, att Jehovas organisation så kraftigt stöder sig på det hävdvunna, skriftenliga predikandet från dörr till dörr! Så svår som den uppgiften är även med hjälp av denna slags verksamhet, skulle det vara omöjligt den förutan. Men det finns svårigheter att övervinna för att man skall kunna göra detta arbete effektivt. På vilka sätt de kan övervinnas skall vi strax begrunda.