Frågor från läsekretsen
● Hur stämmer Hebréerna 1:10—12 överens med Predikaren 1:4? Syftar inte texten i Hebréerna på den bokstavliga jorden och himlarna, som skapats av Jehova Gud? — R. A., Alabama.
Predikaren 1:4 syftar på den bokstavliga jorden och säger om den: ”Jorden står evinnerligen kvar.” Hebréerna 1:10—12 står inte i strid med detta, ty här talas det om den symboliska jorden och de symboliska himlarna i Satans värld. Vi läser: ”Du, o Herre, grundade jorden i begynnelsen, och himlarna äro dina händers verk. De skola förgås, men du skall förbliva för beständigt; och de skola alla bliva gamla som en ytterklädnad, och du skall rulla ihop dem såsom en mantel, som en ytterklädnad, och de skola bytas ut, men du är densamme, och dina år skola aldrig upphöra.” — NW.
I förbigående, innan vi direkt besvarar frågan, bör det påpekas att Paulus här citerar Psalm 102:26—28 och tillämpar den på Kristus Jesus, då psalmen däremot tycks tala om Jehova. Anhängare av treenighetsläran brukar hänvisa till detta förhållande i sina försök att bevisa att Jehova och Kristus är en och densamme, att de är ett i en trefaldig gud. Vi vet emellertid att bibeln talar om änglar, som representerade Gud, såsom vore de Gud, på samma sätt som vi vet att Kristus Jesus utförde det egentliga skaparverket, fastän Gud kallas Skaparen, eftersom Kristus på Guds befallning och genom Guds kraft utförde detta verk såsom Jehovas ställföreträdare och verkställande redskap. Sammanhanget i det skriftställe vi nu dryftar tycks syfta på just detta. Hebréerna 1:2 (NW) säger om Kristus, ”genom vilken han [Jehova] frambragte tingens ordningar”. Därför kan man säga antingen att Jehova eller att Kristus skapade himlarna och jorden, beroende på från vilken synpunkt man ser saken i varje särskilt fall. — Se Vakttornet, 1 januari 1952, sid. 22.
Att uttrycken ”himlar” och ”jord” inte alltid kan tagas bokstavligt har framhållits många gånger i Vakttornet. (1 Kon. 10:24, AV, där det står: ”Och hela jorden sökte upp Salomo för att höra hans vishet.” Ps. 66:4; 96: 1; Hab. 2:20; 2 Petr. 3:5—13) De symboliska himlarna och den symboliska jorden, som tillsammans utgör denna ogudaktiga värld, visas av många skriftställen vara dömda till undergång, och det är om dessa himlar och denna jord som Hebréerna 1:10—12 säger att de skall förgås. Men hur kan det sägas att dessa skapats av Gud och Kristus? Genom Jehovas makt skapade Kristus den överskyggande keruben och ”Guds söner”, vilka senare gjorde uppror och kom att utgöra de ogudaktiga himlarna. På samma sätt skapade Kristus genom Guds makt Adam och Eva, men de gjorde uppror och i våra dagar är det deras ogudaktiga avkomlingar som utgör den synliga delen av Satans värld. De ursprungliga symboliska himlarna och jorden skapades goda av Gud genom Jesus Kristus, som då kallades Ordet. Men dessa himlar och jord besudlade sig själva och urartade till att bli den nuvarande onda världen.
För att taga en illustration, var det liksom med den israelitiska nationen, vilken blivit planterad av Gud såsom ett ädelt vinträd, men som förvandlades till en fördärvad planta, främmande för Gud. (Jer. 2:21) Likaså var kristendomen från början ren, men till största delen förblev den inte ren genom att oupphörligt förnya sig själv i rättfärdighet, utan den avföll och klädde sig i de gamla, utslitna hedniska dogmerna i stället för att hålla fast vid de klädnader av lovprisning och frälsning som en gång utmärkte den såsom Guds tjänare. Just så fördärvade sig de en gång goda himlarna och jorden till att bliva vår nuvarande ogudaktiga tingens ordning, och därmed onyttiga likt en gammal utsliten klädnad, som inte dög till annat än att läggas åt sidan, förstöras och utbytas mot en de nya himlarnas och den nya jordens organisation. Detta kapitel i Hebréerna visar den upphöjda ställning Kristus Jesus intar och hans beständighet, och verserna 10—12 har kommit med i skildringen för att bevisa att Kristus kommer att överleva denna ogudaktiga värld, som skall förgås.
● Gillar Sällskapet att man i all välmening ordnar mottagningar eller andra tillställningar i samband med bröllop och när barn har fötts till världen? Bör gåvorna läggas fram till beskådande med angivande av givarens namn? — M. F., New York.
Sällskapet ogillar inte sådana tillställningar, om de försiggår på rätt sätt. Men det är inte bra att ha detta som en vana och dra Herrens folk in i en virvel av festligheter. Det är lätt för någon eller några att sätta i gång en rad tillställningar som kan få till följd att det blir en ändlös rad av ”mottagningar”. Det kan lägga bördor på bröderna, taga deras tid och deras pengar i anspråk för presenter, som de inte alltid har råd till. Kanske någon invänder att det inte behövs några gåvor, men seden är sådan och de flesta kommer att följa den, och det skulle då kännas genant att komma tomhänt. Naturligtvis är det inte något orätt att ge gåvor. När det sker spontant är det berömvärd broderlig kärlek, och ibland visas sann kristlig omtänksamhet. Skriften visar oss att vi är skyldiga att lägga märke till och hjälpa dem av våra bröder som behöver bistånd. Vi kan låta en sådan ”mottagning” bli ett tillfälle att hjälpa, men vi behöver inte vänta på sådana tillfällen, vi behöver inte ordna vårt givande efter ett sådant schema, som följer vissa seder och bruk vid t. ex. bröllop eller när barn har kommit till världen. Många gånger behövs det hjälp vid andra tidpunkter. Vi bör giva, när behovet så påkallar, och åt dem som är i verkligt behov och göra det spontant, utan att behöva en ”pådrivare” i form av en inbjudan till en ”mottagning”, som förbinder oss att giva, vare sig mottagaren behöver gåvan eller inte.
Bör gåvorna identifieras med sina givares namn? Varför skulle de det? De som ger de dyrbarare gåvorna söker väl inte offentligt beröm! Det skulle vara genant för de fattigare bröderna, som måste ge anspråkslösare gåvor, och kanske tvinga dem att ge ut mer pengar än de har råd till. Så varför skulle man ära den rike och förödmjuka den fattige, även om det sker ouppsåtligt? (Jak. 2:1—4) Det är inte skriftenligt att på det sättet offentliggöra gåvan och givaren. ”När du skall giva barmhärtighetsgåvor, så stöt därför icke i basun framför dig, alldeles som skrymtarna göra i synagogorna och på gatorna, så att de må bliva ärade av människor. Jag säger eder i sanning: De får nu tillfullo ut sin lön. Men du, när du giver barmhärtighetsgåvor, låt då icke din vänstra hand veta vad den högra gör.” (Matt. 6:2, 3, NW) Om seden vore den, att gåvornas givare skulle vara okänd, skulle gåvorna då vara lika dyrbara? Skulle givaren ge ut mer pengar än han hade råd till, om hans namn inte nämndes i samband med gåvan? Det skulle sannerligen kunna avgöra osjälviskheten bakom gåvan. Att giva på det sättet är välbehagligt för Gud.
En sak, slutligen, av allra största betydelse, när det gäller samkväm, bröllop, ”mottagningar” eller bara en enkel bjudning bland vännerna. Led gången av det hela så, att alla kan få behållning av samvaron. Dumma lekar är bara för barnsliga människor; mogna kristna är långt mer försigkomna, de har lämnat sådant bakom sig. Sexuellt eggande, lidelsefull dans till skrällande jazzmusik är ingenting för kristna, fastän dans på tillbörligt sätt och god musik inte kan fördömas. När Jesus bevistade ett bröllop, tog han tillfället i akt att ära Gud och utförde där sitt första underverk, då han förvandlade vatten till vin. (Joh. 2:1—11) Och vi kan vara säkra på att han inte ställde sig i kö för att kyssa bruden — därför överlåter vi sådana sedvänjor, som sätter kvinnan på en piedestal, åt denna skapelsedyrkande värld, där de hör hemma. I stället för något sådant lösaktigt uppförande eller överdrifter i fråga om mat och dryck bör vi leda det som förehaves och se till att underhållningen ger utbyte och är passande. Man kan t. ex. sjunga Rikets sånger, ordna ”frågesport” över skriftställen o. dyl. och berätta erfarenheter från fältet. Sådant kommer inte bara att ge oss verklig vederkvickelse och hjälpa oss att bli mera bekanta med varandra, utan det kommer också att bli till nytta för människor av en god vilja, som kan vara närvarande, och ge dem ett gott intryck av Jehovas folk.
Vi vill alltså säga, att det inte är något orätt med rätt anordnade ”mottagningar” och bjudningar, och de som besöker dem bör inte kritiseras av dem som inte gör det och vice versa. Anordna inte för många tillställningar, var måttfulla i fråga om gåvor såväl som i fråga om mat och dryck, och se till att samvaron ger behållning i andligt hänseende. Kom alltid ihåg att Kristus är vårt föredöme. (1 Petr. 2:21) Han använde inte för mycken tid till sådana ting och gjorde inte något väsen av sig själv, då han gav gåvor; han varken åt eller drack till övermått vid sådana eller andra tillfällen. När han var tillsammans med andra, begagnade han tillfället att ära Gud, men han lät inte sina kvällar bli fulltecknade med bjudningar och tröttade inte ut sig med sällskaplig samvaro. Det var hans nitälskan för Jehova och predikoarbetet som upptog hans tid och krafter. Så bör det också vara med oss, i det att vi avväger våra olika sysselsättningar i förhållande till varandra efter deras vikt och betydelse.