Frågor från läsekretsen
● Johannes 8:58 har i Konung Jakobs översättning denna lydelse: ”Jesus sade till dem: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Förrän Abraham var, är jag.” Men i Nya Världens översättning heter det: ”Jesus sade till dem: ’Sannerligen säger jag eder: Förrän Abraham blev till, har jag varit till.’” Varför använder Nya Världens översättning uttrycket ”har jag varit till” och inte ”är jag”? — R. B., USA.
Det grekiska verbet i denna text, eimi’, står bokstavligen i presens, men eftersom det föregås av en aoristisk infinitivsats, som syftar på Abrahams förflutna, måste det grekiska verbet eimi’ betraktas som historiskt presens. Beträffande historiskt presens säger en grekisk grammatik, Greek Grammar av Hadley och Allen, avsnitt 828: ”Historiskt presens: — I en livfull skildring tänker man sig ofta och talar om en förfluten händelse som något närvarande, man använder presens: ... När presens kommer till användning på detta sätt, finner man det obehindrat växla med förflutna tidsformer ...”
Så här säger A. T. Robertson i A Grammar of the Greek New Testament in the Light of Historical Research under rubriken ”Historiskt presens”, sidorna 866—869: ”Detta livfulla språkliga uttryckssätt är populärt i alla språk, särskilt i folkligt språk. ... Det förekommer mycket oftare i grekiskan än i engelskan och är en kvarleva av ’våra språks ursprungliga stomme’. ’Det existerade före differentieringen av imperfektum och aorist.’ ... Det är ganska allmänt i LXX [Septuaginta], ... Hawkins säger sig ha funnit att historiskt presens använts i LXX 337 gånger. Josefos använder det också. Exemplen i Nya testamentet är alltså ’dramatiska’. Historiskt presens är inte alltid aoristiskt. Det kan ange något fortgående, liksom imperfektum. ... Hawkins ... säger sig ha funnit 93 exempel på historiskt presens i Matteus (därav 15 i liknelser) men 162 i Johannes och 151 i Markus. Det är sällsynt i resten av Nya testamentet. Det förekommer oftast i Markus, Johannes, Matteus och i denna ordning. ...”
Om ni studerar Nya Världens översättning, kommer ni att ”finna att med undantag av den sista boken, Uppenbarelseboken, är historiskt presens inte återgivet med motsvarande verbform i översättningen, utan om sammanhanget så kräver, återges historiskt presens med ett verb i förfluten tid. Bland texter i bibeln, där grekiskan blandar historiskt presens med förflutna tidsformer, kan nämnas Johannes 1:29—42 och Johannes 20, vilket framgår av Konung Jakobs översättning. Se också Markus 1:12, 13. Till och med i Konung Jakobs översättning förekommer det i en del texter att grekiskans historiska presens återges med engelska verbformer som anger förfluten tid, som till exempel i Matteus 3:1.
Att historiskt presens i den grekiska texten, om det förekommer i ett sammanhang där förfluten tid för övrigt brukas, med rätta kan återges på engelska med ett verb i förfluten tid erkänns av vår tids bästa bibelöversättare. Lägg märke till hur dr James Moffatt, som var medlem av den kommitté, vilken utgav Reviderade standardöversättningen [på engelska], översätter Johannes 8:58 i sin egen översättning: ”’Sannerligen, sannerligen säger jag eder’, sade Jesus, ’jag har funnits till innan Abraham blev född.’”
Professor E. J. Goodspeed var medlem av den kommitté, som arbetade med Amerikanska standardöversättningen, och hans egen översättning återger Johannes 8:58 så här: ”Jesus sade till dem: ’Jag säger eder: Jag fanns till innan Abraham blev född!’”
Lägg märke till hur några andra engelska översättningar lyder:
Charles B. Williams’ The New Testament: ”Då sade Jesus till dem: ’Jag säger eder högtidligen: Jag fanns till innan Abraham blev född.’”
A. S. Lewis’ ”The Four Gospels” According to the Sinaitic Palimpsest: ”Han sade till dem: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Innan Abraham var till, har jag varit till.”
The Twentieth Century New Testament: ”’Tro mig’, svarade Jesus, ’innan Abraham blev född var jag redan det jag är.’”
G. M. Lamsas The Modern New Testament: ”Jesus sade till dem: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Innan Abraham blev född, var jag till.”
James Murdocks The Syriac New Testament: ”Jesus sade till dem: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Att innan Abraham fanns till, var jag till.”
F. Pfaefflins Das Neue Testament (på tyska): ”Jesus: ’Innan det fanns någon Abraham, var jag redan där [war ich schon da]!’”
C. Stages Das Neue Testament (på tyska): ”Jesus sade till dem: ’Sannerligen, sannerligen säger, jag eder: Innan Abraham blev född, var jag till [war ich].”’
Nácar Colungas Nuevo Testamente (på spanska): ”Jesus svarade: T sanning, i sanning säger jag eder: Innan Abraham blev född, var jag till [era yo].’”
Både F. Delitzschs hebreiska Nya testamente och det som utgivits av Salkinson-Ginsburg har verbet i perfektum ”har jag varit till” (haiithi) i stället för i imperfektum.
Av det här anförda ser vi, att Nya Världens översättning är i full överensstämmelse med sig själv, när den återger verbet, historiskt presens, i Johannes 8:58 med ”har jag varit till” och inte med ”var jag till”. Eftersom Jesus här syftade på en tillvaro som började vid en tid före Abraham och hade fortsatt fram till den tid då han talade, återger Nya Världens översättning ego’ eimi’ med ”har jag varit till” i stället för med ”var jag till”.
När en prästerlig kritiker, vem det vara må, vill påstå att Nya Världens översättning av Johannes 8:58 är felaktig, då anklagar han inte bara den, utan alla dessa här åberopade bibelkännare, engelska, tyska, spanska m. fl., för att ha gjort felaktiga översättningar. Han har rätt att anta den översättning som han föredrar på grund av sin förkärlek för en religiös lära, i detta fall treenighetsläran, men det bör erkännas, att Nya Världens översättning vinner rikligt stöd av erkända, i vida kretsar kända översättare, när det gäller dess återgivande av Johannes 8:58.
● Var Judas närvarande när Kristus instiftade åminnelsefirandet, eller var han det inte? — W. E., USA.
Om man jämför Matteus 26:20—25 med Johannes 13:21—30, står det klart att Judas inte var närvarande när Kristus instiftade Herrens aftonmåltid. Det ena evangeliet skildrar några detaljer som det andra inte tar med, men genom att jämföra och sammanställa de båda skildringarna kan man få en fullständig bild av vad som skedde. Matteus talar om hur frågan uppstod om vem som skulle förråda Jesus. Johannes talar om att innan man lämnade detta ämne, utpekades förrädaren genom att Jesus gav honom brödstycket, som han hade doppat, och Judas begav sig omedelbart ut i natten. Matteus beskriver vidare hur Jesus därefter bjöd de återstående elva apostlarna åminnelseemblemen, medan Johannes, som skrev sin skildring sedan Matteus skrivit sin, inte upprepar hur själva aftonmåltiden förflöt, utan i stället återger något av det långa tal som Jesus höll vid detta tillfälle, vilket vi finner av kapitel 13. Jesu tal och hans bön med sina lärjungar, som skildras i Johannes 14—17, var emellertid inte någon del av Herrens aftonmåltid, utan följde efter den.
Dessa båda apostlars och ögonvittnens skildringar stämmer alltså överens, vad tidsangivningen beträffar, ty Johannes’ skildring motsäger inte i något stycke det som Matteus säger om när Judas lämnade de församlade. Berättelsen hos Lukas (22:14—23) bör inte heller uppfattas som om den sade något annat beträffande tiden. Lukas var inte själv närvarande vid måltiden. Han skildrar också händelseförloppet, men han gör det inte nödvändigtvis i den rätta kronologiska ordningen, vilket de andra två gör, som var med vid måltiden. Dessutom kan orden i Lukas 22:28—30 inte ha inbegripit Judas; han måste således ha gått ut innan de uttalades. Se Vakttornet för 1 februari 1951, sidorna 53 och 67.