En konung skall regera i rättfärdighet

NÄR Kristus ödmjukt red in i Jerusalem sittande på en åsna, bredde en folkskara ut sina kläder och strödde kvistar på vägen framför honom. De hälsade honom såsom sin konung och befriare genom att ropa: ”Fräls, det bedja vi, Davids Son! Välsignad är han som kommer i Jehovas namn! Fräls honom, det bedja vi, i höjderna där ovan!” (Matt. 21:9, NW) Dessa människor hoppades att han skulle bringa dem ett fridens rike.

Under de århundraden som förflutit sedan dess har stora skaror människor fått höra talas om denne konung. De har bekänt sig tro på honom och givit sig ut för att vara hans efterföljare. Många har till och med givit sina barn namn efter hans lärjungar. Sådana namn som Johan eller Johannes, Jakob, Petrus (Petter, Per), Matteus, Tomas och Paulus (Pål) blev således vanliga bland dem. Den del av världen där de utgjorde flertalet blev känd såsom kristenheten.

Fastän dessa människor har bekänt sig vara Fridsfurstens undersåtar, har de inte levat i frid. De har ignorerat hans bud att de skulle visa varandra kärlek. I stället har de hatat, torterat och dödat. Människornas grymmaste och mest förödande krig har utkämpats av dem. Likväl menar dessa människor att de är Kristi efterföljare. De tror att de är kristna. Några tror till och med att det är kristenhetens sak att upprätta Kristi rike på jorden. Det är svårt att förstå hur någon kan inbilla sig att Kristi rike kan upprättas av människor, ja, till och med av människor som inte har den minsta respekt för Guds lagar eller för de principer Kristus kungjorde.

Att folket i kristenheten talar om Kristus i sina kyrkor och ger sina barn namn efter hans lärjungar innebär inte att de i sanning följer honom. Det innebär inte att de kommer att upprätta Kristi rike eller ens bli undersåtar i det. De som verkligen är Kristi efterföljare tänker som Kristus gjorde; de lever enligt samma rättfärdiga principer som han levde efter och predikar samma sanningar från Skriften som han predikade. De uppger sig inte älska konungen, Kristus Jesus, samtidigt som de söker vänskap med världen, vilken bibeln säger är hans fiende.

Förhållandena mellan nationerna, vilka förvärras, får folk att tro att Kristi rike inte kommer på många hundra år. Denna uppfattning gav nyligen en analytiker i militära frågor uttryck åt, då han sade: ”Milleniet är alltjämt århundraden avlägset. Det finns ingenting sådant som en varaktig lösning på alla problem; om något finner sin lösning, uppstår bara ett annat. Det finns ingen fullständig eller absolut säkerhet — och det kommer aldrig att finnas någon i en värld av liv och död.”

Nationernas åtgärder är inte någon riktig grund att bygga en sådan slutsats på. Kristi styrelse kommer inte att vänta på att de skall börja handla som civiliserade människor i stället för som förnuftslösa djur, som är beredda att hugga varandra i strupen. Den väntar inte på att folket i kristenheten skall börja leva enligt kristna principer. Om den skulle göra det, då skulle vi få vänta i evighet på tusenårsriket och inte bara i århundraden.

Gud har givit Kristus myndighet och makt att börja utöva oinskränkt herravälde över jorden vid den av Gud bestämda tiden. Nationernas handlingar har ingen inverkan på tidpunkten då hans regering skall börja. Han behöver inte vänta till dess hednavärlden och kristenheten blir kristna. I själva verket har Kristus redan kommit till makten såsom konung och härskar nu mitt ibland sina fiender, såsom det förutsagts i Psalm 110.

Vid den av Gud bestämda tiden skall denne himmelske konung rena jorden. Hednavärlden och kristenheten skall fullständigt röjas ur vägen. ”Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna [nationerna] till arvedel och jordens ändar till egendom. Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.” (Ps. 2:8, 9) Detta är det enda medlet att sätta stopp för deras vettlösa framfart som vållar tillintetgörelse. Det kan inte bli fråga om någon samexistens mellan dem och riket under Kristus.

Ett stort antal människor inser att kristenheten är skrymtaktig och laglös, och de vänder ryggen åt den. De vägrar att ha något ytterligare att göra med dess hat och krig. Genom att lägga krigsvapnen åt sidan för att leva ett fridsamt liv gör de såsom det är förutsagt i bibeln: ”Men det skall ske i kommande dagar, att ... många hednafolk [nationer] skola gå åstad och skola säga: ’Upp, låt oss draga åstad till HERRENS berg, upp till Jakobs Guds hus, för att han må undervisa oss om sina vägar, så att vi kunna vandra på hans stigar.’... Han skall döma mellan många folk och skipa rätt åt mäktiga hednafolk [nationer], ända bort i fjärran land. Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar.” — Mik. 4:1—3.

Dessa fridsälskande människor låter världen få veta att Kristus är deras konung och att hans rike är den styrelse som de förväntar skall skänka trygghet, rättvisa och frid. Såsom ett folk betraktat utgör de ett den nya världens samhälle, som kommer att få del i uppfyllelsen av de löften som är förbundna med Kristi tusenårsregering.

Det förhållandet att dessa människor har lärt känna fridens väg i en krigshärjad värld och är förenade i kärlek, fastän de tillhör skilda raser och nationer, bevisar att ett samhälle kan äga bestånd i frid och trygghet. En tidning i Australien påpekade detta i dessa ord: ”Jehovas vittnen är den enda världsfredsrörelsen som kommer att lyckas. ... De har bevisat att det går att leva tillsammans i frid.” De kan leva tillsammans i frid därför att de följer Kristus såsom lärjungarna gjorde och inte såsom kristenheten gör.

Sedan Kristus har renat jorden från den nuvarande tingens ordning, skall dessa ödmjuka, fridsälskande människor få Jesu ord uppfyllda på sig: ”Saliga äro de saktmodiga [ödmjuka], ty de skola besitta jorden.” (Matt. 5: 5) Deras trygghet, ro och frid skall inte hotas av laglösa människor, ty den ogudaktige skall inte mer vara till. (Ps. 37:10) Detta försäkras oss därav att Kristus skall styra jorden i rättfärdighet. Då skall han uppfylla deras förhoppningar som hälsade honom som konung den dag han red in i Jerusalem sittande på en åsna.