Ett berikande samtal

[Här följer en översättning av en artikel skriven av en präst, P. C. Shoonenboom, som är medredaktör för en religiös tidskrift, Kerk en olde lantschap, vilken utges två gånger i månaden i provinsen Drenthe i Holland. Artikeln inflöt i numret för 10 januari 1958.]

”Nyligen stod han vid min dörr. En rodnande, tilltalande ung man på tjugo år. Han var ett av Jehovas vittnen. Ja, käre läsare, du känner förmodligen också till dem. Vid ett eller annat tillfälle har de kommit till din dörr. Vad gjorde du då? Har du någonsin bett dem stiga på? Eller har ert samtal inskränkt sig till en skärmytsling med några bibelställen vid ytterdörren, varefter du avböjt besöket lika lättvindigt som när du säger till en dammsugaragent att du inte behöver någonting? Låt mig först som sist säga att de flesta av oss endast känner Jehovas vittnen från denna sida. Ofta känner vi dem bara som besynnerliga och besvärande människor, som kommer till dörren och med stöd av många texter ur bibeln underrättar oss om att världens ände är nära. Därutöver vet vi ingenting om dem.

När jag såg den här unge mannen vid dörren, fick jag inte det intrycket att han var besynnerlig. Genast slog mig tanken: En trevlig ung man på tjugo år som kommer för att vittna om sin tro; var har vi några sådana i vår kyrka eller våra församlingar? Jag blev mycket intresserad. Vad var den här unge mannens inspirationskälla? Vad hade han funnit hos Jehovas vittnen, som det finns så litet eller ingenting alls av i kyrkan? Vad skulle jag kunna lära härav till berikande av min egen tro?

Med dessa frågor på hjärtat bjöd jag honom stiga in. Vi samtalade hela kvällen, och det var ett berikande samtal. Närhelst jag tänker tillbaka på det, känner jag mig tacksam över det. Och detta vill jag ha sagt: Ni bör alla göra så vid ett eller annat tillfälle, när det visar sig lämpligt. Låt den som kommer på besök till er få tala. Lyssna uppmärksamt. Han kommer helt naturligt att fara ut mot kyrkan och påpeka alla hennes brister. Det gör de allesammans. Jehovas vittnen riktar mycket grova anklagelser mot de kristna kyrkorna. Men det komiska är att du, när du lyssnar till dem, upptäcker att du själv i viss grad hyser samma betänkligheter och är böjd för att göra samma invändningar som de. Och likväl skall du finna att du härigenom blir stärkt och vederkvickt i tron. Din kärlek till kyrkan sätts på prov. Och detta kan endast vara gott och välgörande.”