Frågor från läsekretsen
● Min man och jag har nyligen överlämnat oss åt Gud till att vara hans vittnen. Våra släktingar är förbittrade över att vi har tagit detta steg. När nu julen står för dörren med sitt sedvanliga julklappsgivande, kommer de att bli ännu mer uppretade, då vi vägrar att ta del i detta. Vill ni ge oss några råd i denna sak? — R. M., USA.
Såsom åt Gud överlämnade kristna är vi först av allt angelägna om att behaga Jehova Gud och Jesus Kristus. I andra rummet kommer vår förpliktelse att vittna för våra bekanta, grannar och släktingar, allteftersom vi får tillfälle härtill. I den utsträckning vi gör detta på ett verkningsfullt sätt, kommer de att förstå hur vi känner det beträffande olika frågor som kan uppstå. I all synnerhet gäller detta, om vi gör klart för dem vilken ståndpunkt den nya världens samhälle intar till personliga, politiska och religiösa helg- eller högtidsdagar. Vi kan göra klart för dem att vi erkänner Kristus som vår konung men inte anser det lämpligt att i denna tid särskilt framhålla hans tidiga barndom. Detta kan vi göra med all frimodighet, ty vi äger den tillfredsställelsen att vår ståndpunkt är i överensstämmelse med Skriften.
Men vad skall vi göra om någon ger oss julklappar? Det kan inte vara klokt att vid ett sådant tillfälle gå till angrepp mot julfirandet. I stället för att vägra att ta emot gåvorna eller lämna dem tillbaka, kan man bara muntligen eller genom brev eller kort uttrycka sin tacksamhet; och utan att alls hänsyfta på högtiden kan vi passa på tillfället och tala om vårt hopp som gäller den nya världen. Det kan till och med vara välbetänkt att vänta till efter helgdagarna med tacket och så inte alls behöva förbinda vårt tack med den hedniska festen.
Inte behöver vi heller känna att vi måste urskulda oss, därför att inte också vi ger en julklapp, även om vi har fått en sådan. I affärsvärlden tar arbetsgivare bara julen som en lämplig förevändning för att dela ut gratifikationer såsom ett uttryck för uppskattning av den tjänst de anställda givit under året. Människor som ger gåvor bara därför att de väntar sig att få något i gengäld har ett orätt motiv, ett sådant motiv som Skriften fördömer. (Luk. 6:30—36) Men om vi känner lust att ge en gåva, kan vi vänta till en annan lämplig tidpunkt; och i förbigående sagt gäller detta även om födelsedagsgåvor. Under inga som helst förhållanden bör vi känna oss förpliktade att ge en gåva därför att vi får en sådan. Det är också gott att ha i minnet att då vi strävar efter att leva i överensstämmelse med de löften vi gav i samband med vårt överlämnande, ger vi mycket mera åt de människor, som är förtjänta, och detta med ett riktigare motiv än det som några julklappsgivare lägger i dagen. Vi ger dem det budskap, som kan medföra evigt liv för dem. — Matt. 10:8; Joh. 17:3.
● Är det fel att en vit människa och en färgad gifter sig, om de verkligen älskar varandra? Ger bibeln några råd i denna sak? — W. M., USA.
Guds ord förbjuder inte äktenskap mellan människor av olika raser. Däremot visar det att alla raser är besläktade, eftersom de ursprungligen härstammar från en enda man. (Apg. 17:26) Ingen ras är förmer än en annan i Guds ögon. Såsom aposteln Petrus uttryckte det: Jag förnimmer ”att ’Gud icke har anseende till personen’, utan att den som fruktar honom och övar rättfärdighet, han tages emot av honom, vilket folk han än må tillhöra”. — Apg. 10:34, 35.
Vad Guds ord emellertid föreskriver är att de kristna får gifta sig, ”blott det sker i Herren”. Skulle den ene eller den andre ha varit gift tidigare, måste han vara fri enligt Skriftens krav; den tidigare äktenskapspartnern måste vara död eller lagligen frånskild till följd av att han begått äktenskapsbrott. — 1 Kor. 7:39.
Naturligtvis söker de som gifter sig lycka. Och Skriften anger att ett bröllop bör vara en mycket glad och lycklig tilldragelse. De oräkneliga lyckligt gifta äkta paren bär vittnesbörd om att äktenskapet kan skänka djup tillfredsställelse, belåtenhet och stor glädje. Men det ligger i sakens natur att äktenskapet till följd av mänsklig ofullkomlighet också för med sig ett visst mått av ”lekamliga vedermödor”, såsom aposteln Paulus uttrycker det. — 1 Kor. 7:28.
Det är ganska troligt att de som gifter sig med någon som tillhör en annan ras kommer att få känna av mera av dessa lekamliga vedermödor än andra. De kristna kan inte ändra på gängse seder och bruk, fördomar och lagar utan måste finna sig i dem. De bör fördenskull se saken mycket realistiskt och göra klart för sig vilka extra svårigheter de kommer att ställas inför genom ett sådant äktenskap. I många delar av jorden råder alltjämt kraftig rasdiskriminering, och den som ingår ett sådant äktenskap kan komma att finna att hans möjligheter att predika de goda nyheterna om Guds rike blir begränsade. Också barnen, som föds i ett sådant äktenskap, kommer troligen att möta liknande extra hinder så snart de är gamla nog att vara tillsammans med andra barn.
Vidare förbjuder lagen i vissa länder och stater giftermål mellan människor av olika raser. Eftersom de kristna måste kännas vid ”kejsarens” rätt att utfärda stadgar beträffande giftermål, måste de kristna, som bor i sådana länder och stater och som planerar att gifta sig med någon som tillhör en annan ras, flytta till ett land eller en stat där det är lagligt att ingå sådana äktenskap, och det skulle inte vara tillrådligt att de återvände till sitt hemland eller sin hemstat och inte heller att de begav sig till något annat område där sådana lagar gäller.
När det alltså förhåller sig på detta sätt, gör de som tänker på att ingå ett sådant äktenskap klokt i att allvarligt begrunda saken innan de tar ett sådant steg. Är det verkligen fråga om kärlek, eller är det huvudsakligen fysisk dragningskraft som ligger bakom? Skulle ett äktenskap bäst tjäna bådas intressen? Är detta äktenskap den bästa lösningen på deras problem eller på det som är orsaken till deras önskan att gifta sig? Före giftermålet kan kärleken mellan två människor förefalla stark nog, men är den verkligen så stark att den kan uthärda de extra svårigheter som ett sådant äktenskap för med sig? Om två människor som tillhör olika raser fattar beslut att ta ett sådant steg, bör ingen kritisera dem. Vi bör alltid ha i minnet att det som verkligen betyder något är de anvisningar som klart och tydligt framhålls i bibeln.
● När man talar med sjundedagsadventister, hänvisar de ofta till Jesaja 66:23 för att bevisa att man kommer att fira sabbat i den nya världen. Hur skall man förstå det här nämnda skriftstället? — J. F., Schweiz.
Om denna bibelvers skulle kunna användas för att bevisa att det åligger de kristna att i obegränsad tid fira sabbaten, då måste sjundedagsadventisterna också iakttaga den mosaiska nymånadsdagen, ty denna dag nämns också i versen. Nymånadsdagen var också en väsentlig del av de anordningar som gjordes i samband med det gamla lagförbundet. (4 Mos. 10:10; 28:11; 1 Krön. 23:31) Av detta skäl nämner aposteln Paulus både sabbat och nymånad, då han framhåller att de kristna inte längre är bundna av lagförbundets föreskrifter: ”I akten ju på dagar och på månader och på särskilda tider och år. — Jag är bekymrad för eder och fruktar, att jag till äventyrs har arbetat förgäves för eder.” ”Låten därför ingen döma eder i fråga om mat och dryck eller angående högtid eller nymånad eller sabbat.” — Gal. 4:10, 11; Kol. 2:16.
Under lagförbundets tid var det sabbaterna som markerade veckorna och nymånen månaderna. Vi kan förvänta att det i den nya världen skall finnas något system när det gäller att räkna tiden, och vad som menas är därför i själva verket att vecka efter vecka och månad efter månad, dvs. ständigt och jämt, skall den nya världens inbyggare komma och tillbedja inför Jehova. Om vi förstår huvudtanken i Jesaja 66:23, står det klart för oss att denna vers inte motsäger resten av det som de inspirerade skrifterna säger om att lagförbundet inte längre gäller för de kristna.
● Hur kan man förklara den skenbara motsägelsen mellan 1 Samuelsboken 31:4 och 2 Samuelsboken 1:10? — L. G., Frankrike.
Skildringen i 1 Samuelsboken 31:4 lyder: ”Och Saul sade till sin vapendragare: ’Drag ut ditt svärd och genomborra mig därmed, så att icke dessa oomskurna komma och genomborra mig och hantera mig skändligt.’ Men hans vapendragare ville det icke, ty han fruktade storligen. Då tog Saul själv svärdet och störtade sig därpå.” I 2 Samuelsboken 1:10 finner vi de ord en amalekit yttrade till David, då han kom och påstod sig ha dödat kung Saul på dennes begäran: ”Då trädde jag fram till honom och dödade honom, ty jag visste ju, att han icke skulle kunna överleva sitt fall.”
Litet eftertanke kan klara upp begreppen. Å ena sidan har vi den inspirerade skildringen, som troligen gjorts av profeterna Natan och Gad och som beskriver just hur kung Saul dog. De talar om det såsom något som faktiskt skedde. Å andra sidan har vi det påstående som en hedning, en okänd ung amalekit, kom med och som motsäger den gudomliga skildringen. Finns det något skäl att tvivla på de inspirerade skrivarnas skildring? Nej, det finns det inte. Finns det något skäl att tvivla på den hedniske ynglingens ord? Ja, det finns det, ty det är rimligt att dra den slutsatsen, att han sökte vinna Davids ynnest genom att framstå såsom den som hade dödat den man, som under sin livstid stod efter Davids liv. Det han sade var därför en medveten osanning. I stället för att genom sina ord vinna Davids ynnest väckte ynglingen emellertid Davids vrede ända därhän att David befallde att han skulle stötas ned därför att han, enligt vad han själv sade, hade dödat Jehovas smorde. — 2 Sam. 1:15, 16.