Del 28 — ”Må din vilja ske på jorden”

Ur boken ”Må din vilja ske på jorden” dryftar vi nu kapitel 10, ”Nordlandet mot Söderlandet”. Detta handlar om den militära och politiska kraftmätningen mellan de faktorer som i Daniels profetia, kapitel 11, kallas ”konungen i Nordlandet” och ”konungen i Söderlandet”. Dessa två symboliska kungars identitet förändras tid efter annan. I mer än två hundra år utgjordes ”Nordlandskonungen” av representanter för de hellenistiska härskarätterna i Syrien i Mellersta östern. Men år 64 f. Kr. blev Syrien med sin huvudstad, Antiokia, en romersk provins, och då allra senast kom härskarna över det romerska riket att utgöra ”konungen i Nordlandet”. Kejsar Augustus dog år 14 e. Kr., och hans styvson Tiberius blev hans efterträdare, en ”föraktlig man” som Daniel 11:21 kallar honom. Under Tiberius’ regering skedde det att ”översvämmande härar” i underkuvade länder hölls i schack eller svämmades ”bort för honom” och krossades.

64. Hur blev också ”förbundets furste” därpå ”krossad” inför honom?

⁶⁴ Också ”förbundets furste” krossades, dödades. Denne var inte någon judisk överstepräst, som Roms politiska representanter hade förordnat till ett ämbete. Det var förbundets ledare, det förbunds som Jehova Gud hade ingått med Abraham och som skulle bringa välsignelse till alla jordens släkter och nationer. Det var Abrahams Säd, som utlovats i detta förbund. Det var Jesus Kristus. På påskdagen, den 14 Nisan, år 33 e. Kr. stod Jesus till rätta inför Pontius Pilatus i ståthållarpalatset (pretoriet) i Jerusalem. Inför Pontius Pilatus, som representerade Tiberius Caesar, anklagade de judiska prästerna Jesus för förräderi mot kejsaren. Jesus sade till den romerske ståthållaren: ”Mitt rike är ingen del av denna världen. ... Mitt rike [har] icke detta ursprung.” För att den romerske ståthållaren inte skulle frige den oskyldige Jesus, ropade judarna till Pilatus: ”Giver du honom lös, så är du icke kejsarens vän. Vemhelst som gör sig till konung, han sätter sig upp mot kejsaren. ... Vi hava ingen annan konung än kejsaren.” Därpå lät den romerske ståthållaren, i överensstämmelse med den nya lagen om majestätsbrott, utlämna Jesus till att ”krossas”, fastnaglas på en tortyrpåle. — Joh. 18:36, NW; 19:12—16; Mark. 15:14—18.

65. Varför utfärdades lagen beträffande majestätsbrott, och vad var det som gjorde Tiberius föga omtyckt?

⁶⁵ Ja, eftersom kejsar Tiberius var mycket misstänksam, hade han föreskrivit att lagen beträffande majestätsbrott skulle gälla också förolämpningar mot hans person, och han uppmuntrade dessutom angiveriet. Riket kom att bli likt en polisstat, och den senare delen av hans regering blev ett skräckvälde. Den romerske historieskrivaren Plinius d. ä. har kallat Tiberius ”den dystraste bland människor”. Eftersom han var så reserverad och så föga meddelsam, kunde folk inte begripa sig på honom, och detta gjorde honom föga omtyckt.

66. Med vem var Tiberius förbunden, och i vilken utsträckning; och hur blev han stark ”med en liten nation”?

⁶⁶ Ängeln, som alltjämt förutsade olika ting om Tiberius, sade till Daniel: ”Och sedan förbundet blivit ingånget med honom, skall han handla svekfullt; och han skall komma upp och bliva mäktig, med en liten nation.” (Dan. 11:23, JP) Enligt konstitutionen var Tiberius förbunden med den romerska senaten; han var formellt beroende av den, enligt konstitutionen. Men i själva verket litade han på en ”liten nation”. Vilken ”nation”? Pretorianska gardet, som kejsar Augustus hade inrättat år 13 f. Kr. såsom en kejserlig livvakt, lik den livvakt som skulle skydda en romersk härs överbefälhavare. Fram till denna tid hade detta kejserliga garde endast varit synligt i närheten av Rom och i små detachement. Tiberius vidtog förändringar. På tillrådan av sin gunstling, Sej anus, befälhavaren över pretorianska gardet, lät Tiberius detta garde beständigt ligga lägrat i full beredskap nära intill stadsmuren. På så sätt hindrade han all upproriskhet å folkets sida. Befälhavaren över gardet fick härigenom stor betydelse. Pretorianska gardet kom att åtnjuta särskilda privilegier och blev med tiden så mäktigt, att det kunde tillsätta kejsare eller avsätta dem, allt enligt sin vilja. Tack vare detta garde på endast 10.000 man förblev kejsar Tiberius mäktig. Utan större svårighet nedslogs inom det romerska riket alla försök till uppror gentemot hans myndighet. Han avskaffade så gott som fullständigt folkförsamlingarna, som kallades comitier.

67, 68. Hur skedde det att han föll in i landets bördigaste trakter och gjorde sådant som hans fäder och hans fäders fäder inte hade gjort, men hur dog han?

⁶⁷ ”Oförtänkt skall han falla in i landets bördigaste trakter och skall göra ting, som hans fäder och hans fäders fäder icke hade gjort; byte och rov och gods skall han strö ut åt sitt folk; och mot fästena skall han förehava anslag [men endast] intill en viss tid.” (Dan. 11:24) Så handlade Tiberius genom det sätt, på vilket han gav uttryck åt sin misstänksamhet, till stor del under inflytande av Sejanus, befälhavaren över pretorianska gardet, till dess Sejanus själv ådrog sig misstankar och blev dödad.

⁶⁸ Kejsar Tiberius nedlade en oändlig omsorg på de romerska provinserna. Vid sin död lämnade han alla folk, som lydde under romarväldet, i ett sådant välstånd som de inte hade åtnjutit under Augustus eller före dennes tid och som de inte skulle få njuta av igen. Tack vare den strikta penningpolitiken var skatterna föga kännbara, och Tiberius kunde visa frikostighet när det då och då uppstod särskilt stort behov någonstans. Om någon rikets representant, t. ex. en soldat, en ståthållare eller någon annan myndighetsperson, förtryckte någon underlydande och främjade något orätt tillvägagångssätt i sitt handhavande av olika angelägenheter, kunde denne vara viss om kejserlig hämnd. Ett fast grepp om tyglarna höll folkets säkerhet och trygghet vid makt både i Italien och i främmande länder. Förbättringar av kommunikationsväsendet gynnade handeln. Kejsaren utövade vad som ansågs vara de strängare romerska dygderna och tillsåg att sakerna sköttes väl och med god ordning såväl i själva Rom som ute i landet. Lagarna förbättrades i många avseenden, och de sociala och moraliska förhållandena tryggades genom att man höll fast vid och ytterligare befrämjade de reformer som kejsar Augustus hade satt i gång. Den romerske historieskrivaren Tacitus säger emellertid om Tiberius’ personlighet att denna vittnade om ”utstuderat hyckleri och noga beräknad förställning alltifrån början”. Han ansågs vara en tyrann, och efter sin död, i senare hälften av mars år 37 e. Kr., rönte han inte äran att bli upphöjd till gud. En ”föraktlig man”!

69. Hur utvidgade ”Nordlandskonungen”, genom Claudius, riket än mer, och under vilken kejsare fick det sin största utbredning?

⁶⁹ Tiberius efterträddes av Gajus Caesar, vanligen kallad Caligula, som i sin tur efterträddes av sin farbror, Claudius, år 41 e. Kr. Utöver det som Tiberius, såsom ”Nordlandskonungen”, hade gjort för att förbättra förhållandena i romarväldet, utvidgades detta välde än mer under Claudius’ tid enligt de planer som Augustus hade haft. Så här säger en auktoritet: ”Skyddsstater införlivades med landet, södra Britannien erövrades, strävandena att göra de västliga områdena alltmer romerska i seder och tänkesätt fick en kraftig stöt framåt, staten lät utföra olika arbeten i Rom och annorstädes i Italien, och organiserandet av den kejserliga byråkratien gick framåt med stora steg.”a Så här säger en historiebok: ”En betydelsefull utvidgning av staten skedde under Claudius, som sände en framgångsrik expedition till Britannien år 43 e. Kr. och införlivade den södra delen av ön, som blev provinsen Britannia, med romarväldet. Den brittiska gränsen sköts senare längre norrut och befästes genom ett antal skyddsvärn. Trajanus (98—117 e. Kr.) ... som ivrigt traktade efter att skapa ett stort välde i öster, satte i gång anfallskrig, i vilket han besegrade parterna i Persien och införlivade Armenien, Mesopotamien och Assyrian med sitt välde och gjorde dem till provinser. Härigenom nådde romarväldet sin största utbredning; men dessa områden, som Trajanus erövrade i Österlandet, avstod hans efterträdare ifrån.”b

70. Vem utgör ”konungen i Nordlandet” från och med Daniel 11:25, och vem blev på grund av sin ärelystnad en fara för riket under hans regering?

⁷⁰ Jehovas ängel förutsäger vad den profetiske ”Nordlandskonungen” ytterligare skulle företa sig, i dessa ord till Daniel: ”Och han skall uppbjuda sin kraft och sitt mod emot konungen i Söderlandet och komma med en stor här, men konungen i Söderlandet skall ock rusta sig till strid, med en mycket stor och talrik här; dock skall han icke kunna hålla stånd för de anslags skull, som göras mot honom. De som äta hans bröd skola störta honom. Och hans [den andres, Le] här skall svämma över, och många skola bliva slagna och falla.” (Dan. 11:25, 26) I och med denna vers tar ”konungen i Nordlandet” gestalt i kejsar Aurelianus (270—275 e. Kr.) Ett av hans stora problem var drottning Septimia Zenobia av Palmyra i den syriska öknen. Palmyra, som var en mycket gammal stad, gynnades i sin utveckling genom krigen mellan romarna och parterna i Persien. När kejsar Hadrianus besökte staden omkring år 130 e. Kr., gav han den namnet Hadrianopolis. Staden blev en romersk koloni och en betydelsefull garnisonsort. Krigen mot Persienledde till att Palmyra fick politisk betydelse under någon tid och under några år blev staden framför andra städer i Roms östliga provinser. Palmyra blev en fara för Rom på grund av drottning Zenobias ärelystnad. Hennes ursprungliga namn var Bathzabbai. Hennes gemål, kung Odenatus, övade nära nog oinskränkt herravälde i Österlandet. Efter hans död (266 eller 267 e. Kr.) lade Zenobia planer för att nå en ännu högre ställning än han hade haft genom att göra Palmyra till romarväldets mest betydande stad i Österlandet. Eftersom hon redan var förfaren i konsten att styra ett land, grep hon helt och hållet regeringstömmarna.

71. Hur kom hon tillsammans med sin son att inta ställningen såsom ”konungen i Söderlandet” i förhållande till romar väldet?

⁷¹ Hennes mest framstående fältherre var Zabda, en frände till hennes gemål, och under honom erövrade den palmyrenska hären Egypten år 270 e. Kr. under förevändningen att trygga landet åt Rom, ty det fanns tronpretendenter som ifrågasatte den romerske kejsarens rätt att utöva myndighet längs med Nilen. Zenobia ledde detta erövringskrig, och hennes son styrde Egypten under titeln konung, och hon själv kallades drottning. Palmyrenska trupper förlades till olika platser i Mindre Asien så långt västerut som Ankyra (nu Ankara i Turkiet), ja, rentav mitt emot det europeiska Byzantion. Zenobia kom att kallas Augusta eller kejsarinna. När Aurelianus blev Roms kejsare år 270 e. Kr., blev han ”konungen i Nordlandet”. Han insåg snart att drottning Zenobias ärelystna framfart utgjorde en fara för enheten inom romarriket. I hans andra år kom brytningen mellan honom och drottning Zenobia. Zenobia stod nu ansikte mot ansikte med en invasion från ”Nordlandskonungen”, i förhållande till vilken hon innehade ställningen såsom ”Söderlandets konung”. Hon hade vunnit världslig storhet genom att förbinda ökenaraberna med egyptierna. Förutom Mesopotamien och en del av Mindre Asien omfattade hennes besittningar Egypten såväl som Syrien. Hon kunde lita på araberna och armenierna men var inte alltför säker på syriernas trohet.

72. Vad måste ”Nordlandskonungen” uppbjuda; hur måste ”Söderlandskonungen” rusta sig, och hur utföll striden?

⁷² Kejsar Aurelianus måste uppbjuda sin kraft och sitt mod för att draga emot denna tappra drottning av Egypten och Syrien. För sin del måste hon rusta sig till strid mot ”Nordlandskonungen” genom att samla en mycket stor och talrik här under sina två fältherrar Zabda och Zabbai. Aurelianus återerövrade först Egypten åt sig genom Probus. Därpå gjorde han sig redo för ett stort härnadståg in i Mindre Asien och Syrien. Zenobia och hennes två fältherrar besegrades vid Hemesa (nuvarande Horns), varpå hon drog sig tillbaka till Palmyra. Fastän denna stad var väl skyddad genom sitt läge i öknen, lyckades Aurelianus slutligen belägra den starkt befästa och välförsedda staden. Under belägringen bröts Zenobias mod ned. Hon och hennes son lämnade staden och flydde åt Persien till för att söka hjälp. Romarna tog dem till fånga vid Eufrats strand. De belägrade palmyrenerna förlorade modet och uppgav staden år 272 e. Kr. Aurelianus skonade Zenobias liv och förde henne till Rom, där hon kom att utgöra glanspunkten i hans triumftåg genom kejsarrikets huvudstad år 274 e. Kr.c Därefter tilläts hon att njuta resten av sitt liv såsom en aktad romarinna.

73. Hur skedde det att ”Nordlandskonungen” inte höll stånd, att de som åt hans bröd störtade honom?

⁷³ Inte endast drottning Zenobia, i sin roll såsom ”Söderlandskonungen”, misslyckades i att hålla stånd gentemot Roms härsmakt, utan också hennes besegrare, kejsar Aurelianus, misslyckades i att hålla stånd mot konspiratörer. Den romerska senaten gav honom med rätta titeln ”rikets återställare”. Han var den förste romerske kejsare som bar diadem, och på medaljer gavs honom titlarna Herre och Gud. Mot slutet av det år, då han hållit sitt triumftåg, begav han sig på härnadståg mot perserna. När han i Trakien väntade på tillfälle att gå över sundet till Mindre Asien, smidde de som åt hans bröd ränker mot honom och störtade honom. Han ämnade ställa sin skrivare Eros till räkenskap för en del förseelser. Eros eggade vissa underbefälhavare till konspiration mot kejsaren genom att i dennes namn sätta upp en lista på män som skulle dödas och bland dem nämna dessa underbefälhavare. När de fick se denna lista, drevs de till beslutet att mörda kejsaren.

74. Hur såg de som senare kom att utgöra ”Nordlandskonungen” ”den andres här” ”svämma över”, så att många föll ned slagna?

⁷⁴ ”Nordlandskonungens” bana ändade inte med kejsar Aurelianus. Andra kejsare följde efter honom, och under någon tid fanns det en kejsare i väster och en kejsare i öster inom samma imperium. Under dessa svämmades ”Nordlandskonungens” här bort och många blev slagna och föll, såsom profetian förutsagt, vilket allt berodde på invasioner från barbarerna i norr. Dessa invasioner slogs tillbaka fram till 300-talet, då barbarerna lyckades spränga Roms gränsvärn. Goterna eller germanerna lärde sig att Roms krigarstyrkor inte längre var oövervinneliga. När de nu hade sprängt den romerska gränsen, följde den ena invasionen den andra. När man nådde början av 500-talet, hade de brutit ned Västromerska riket, och germanska kungar härskade i Italien, Britannien, Gallien, Spanien och Nordafrika. I den östliga delen av riket hade Konstantinopel (Byzantion) lyckats hålla stånd mot hunnern Attila, som hotade staden men därpå drog västerut.

75. Hur blev romarväldet slutligen delat i två delar, med två kejsare, och hur kom Egypten till sist under brittiskt herravälde?

⁷⁵ Kejsar Konstantin (324—337) gav det slags kristendom, som nu blivit populär, sitt erkännande och ledde till och med förhandlingarna vid kyrkomötet år 325 e. Kr. i Nicaea i Mindre Asien, en stad som låg omkring 150 kilometer från Byzantion. Senare flyttade han kejsarrikets huvudstad från Rom till Byzantion. Här grundade han den 11 maj 330 e. Kr. rikets nya huvudstad och kallade det Nya Rom eller Konstantinopel. Det fanns likväl alltjämt bara ett romerskt rike. Vid en senare kejsares, Teodosius’, död den 17 januari 395 delades riket slutligen mellan hans söner, varvid Honorius fick den västra delen och Arcadius den östra med dess huvudstad Konstantinopel. Egypten tillföll Konstantinopel och blev en provins i den östliga delen av romarväldet. År 641 e. Kr., då Herakleios var kejsare i den östliga delen, föll Egyptens huvudstad, Alexandria, för de muhammedanska saracenerna, och Egypten blev en provins under kalifer, Muhammeds efterträdare. Långt senare, 1516—17, blev Egypten en turkisk provins, som styrdes av en pascha. När första världskriget bröt ut år 1914, hörde Egypten till Turkiet och styrdes av en kediv eller vicekonung. Kediven Abbas pascha avsattes den 18 december 1914 därför att han ställt sig på Tysklands sida, och man gjorde Egypten till ett brittiskt protektorat, i synnerhet med tanke på att skydda Suezkanalen.

76. När och hur ändade östromerska riket?

⁷⁶ Konstantin P. XII var den siste kejsaren i rikets östra del. Han uppsteg på tronen år 1448. Muhammedanerna hade upprepade gånger sökt erövra Konstantinopel. Sedan de i flera hundra år försökt göra detta, lyckades det dem slutligen. Staden belägrades under 53 dagar av den turkiske sultanen Muhammed II och intogs den 29 maj 1453. När den erövrades, kom slutet definitivt för Östromerska riket.

77. I vilken rad av biskopar trädde en ny politisk-religiös gestalt fram, och vid vilken tid blev det på sin plats att tala om ett östromerskt och ett västromerskt rike?

⁷⁷ I romarrikets västra del framträdde en ny religiös-politisk gestalt i Roms katolske biskop, i synnerhet från och med påven Leo I den store, som blivit känd såsom den verklige grundläggaren av påveväldet på 400-talet. Så småningom tog sig påven för med att kröna kejsaren i Västromerska riket. Detta inträffade när påven Leo III krönte frankerkungen Karl den store i Rom på juldagen år 800 e. Kr. till att vara kejsare i Västromerska riket. Leo III sade: ”Åt Karl Augustus, krönt av Gud, stor och fridsam kejsare, liv och seger.” Alltifrån den tiden ansågs den politiske härskaren styra ”med Guds nåde”. En modern lärobok i historia säger emellertid: ”Kröningen av Karl den store var ett oberättigat intrång, ty regeringen i Konstantinopel var alltjämt rikets lagenliga styrande myndighet.”d Detta var sant, trots det att vid den tiden en inkräkterska, kejsarinnan Irene (780—803), satt på tronen i Konstantinopel. Alltifrån den tiden är det på sin plats att tala om ett östromerskt och ett västromerskt rike, vilka båda gjorde anspråk på att vara kristna. Karl den store fogade ett andra huvud till örnen, som utgjorde hans insignier, för att markera att romarväldet och det germanska väldet hade blivit förenade.

(Fortsättning följer.)

[Fotnot]