Frågor från läsekretsen
● Kan ni säga mig varför Jesus, i Lukas 24:37—43, sade att han inte var en ande som hade materialiserat sig och att han var människa och var tillräckligt hungrig för att äta i sina lärjungars närvaro? Lär ni inte att Jesus vid detta tillfälle var en ande som materialiserade sig? — C. S., USA.
De nämnda verserna lyder så: ”Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde [menade; inbillade sig], att det var en ande de sågo. Men han sade till dem: ’Varför ären I så förskräckta, och varför uppstiga tvivel i edra hjärtan? Sen här mina händer och mina fötter och sen, att det är jag själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och ben, såsom I sen mig hava.’ Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter. Men då de ännu icke trodde för glädjes skull, utan allenast förundrade sig, sade han till dem: ’Haven I här något att äta?’ Då räckte de honom ett stycke stekt fisk ...; och han tog det och åt därav i deras åsyn.”
Såsom Vakttornet om och om igen har framhållit, finns det överflödande bevis i Skriften för att, såsom aposteln Petrus uttrycker sig om Jesus, ”han blev dödad i köttet, men blev gjord levande i anden”. Vi kan inte komma ifrån att om Jesus hade blivit uppväckt i sin kropp av kött, skulle han ha farit upp till himmelen med den, och ”kött och blod [kunna] icke ... få Guds rike till arvedel; ej heller får förgängligheten oförgängligheten till arvedel”. Ingen Jesus Kristus i mänskligt kött kunde vara Guds ”härlighets återsken och hans [Guds] väsens avbild”. Jesu mänskliga kropp var ”det bröd”, om vilket han sade: ”Jag giver det, för att världen skall leva.” Om han hade blivit upprest i denna kropp, skulle det ha inneburit att han hade tagit tillbaka sin gåva, livet, och människosläktet skulle inte längre ha varit återlöst. — 1 Petr. 3:18, NW; 1 Kor. 15:50; Hebr. 1:3; Joh. 6:51.
Hur skall vi då förstå Jesu ord? Eftersom Jesus så oförmodat stod mitt ibland lärjungarna, trodde dessa att de såg en vålnad, vilket de också trodde då han kom till dem gående på vattnet, när de var i svår nöd till följd av en stark storm. (Matt. 14:26, 27) I stället för att söka få dem att förstå något som de ännu inte var redo för försäkrade Jesus dem bara om att han inte var en dödsande eller vålnad, vilket han ju inte heller var, utan att det verkligen var han själv; och han hade verkligen en kropp av kött, som han iklädde sig vid detta tillfälle. Jesus försäkrade dem, med andra ord, om att han inte var en frukt av deras inbillning, och inte var han heller någon annan person, utan han var visst och sant just den Jesus som de hade känt före hans död.
Jesu svar till sina lärjungar vid ett senare tillfälle, om huruvida han i den tiden skulle upprätta riket igen, gick i samma stil. (Apg. 1:6) Han gav sig inte tid att förklara att hans rike skulle vara himmelskt och att de skulle regera med honom från himmelen; de var inte beredda för sådana slående nya upplysningar. ”Jag hade ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära det.” (Joh. 16:12) Vid detta tillfälle talade alltså Jesus bara om för dem att det inte var dem givet att få veta tidpunkten då riket skulle upprättas igen åt Israel, och så lämnade han åt dem att längre fram vinna kunskap om att riket aldrig skulle komma att upprättas igen åt det köttsliga Israel, utan skulle ges åt ett andligt Israel. På liknande sätt förhöll det sig med Jesu ord till lärjungarna som är återgivna i Lukas 24:37—43. Han bemödade sig inte om att förklara att han hade blivit uppväckt såsom en andevarelse och nu hade materialiserat sig till gagn för dem, utan han slog bara fast det förhållandet att det verkligen var han, den Jesus, vilken de hela tiden hade känt, som stod där ibland dem. Han bad om något att äta, men inte därför att han var hungrig, utan bara för att inskärpa hos dem att han var en verklig person och inte en frukt av deras inbillning.