”Riskristna” är inga kristna

DE SÅ kallade riskristna har försvunnit från det kinesiska fastlandet. Åtminstone sade dr Tracey K. Jones j:r så vid ett möte som ett metodistiskt missionsråd för någon tid sedan höll, enligt tidskriften The Christian Century för 20 februari 1960.

Vad är en ”riskristen”? En person som man, genom att förse honom med ris eller annan mat, lyckats förmå att bekänna sig till någon av kristenhetens religioner. Då det förhållandet att man får mat i magen inte i sig självt befrämjar en stark övertygelse, kan man inte förvåna sig över att kommunisternas påtryckningar i Kina skulle komma dessa ”riskristna” att överge sin så kallade kristendom.

Men om också kommunismen har åstadkommit att det inte längre finns några ”riskristna” på det kinesiska fastlandet, så kommer det likväl att finnas folk av deras sort på andra platser så länge som religiösa organisationer använder samma taktik. Så sade till exempel den här citerade religiösa veckotidningen i ett tidigare nummer: ”Nya romersk-katolska kyrkor, som byggdes på platser [på Formosa], där det inte fanns någon katolsk befolkning, utrustades med utrymmen för förvaring och utdelning av förnödenheter till behövande. ... Prästerna använde de överskottsvaror från USA, som de kunde komma över så billigt, till att med dem locka folk till att omvända sig och få de omvända att stanna kvar.” Frågan nr 5 i en serie om elva frågor, som sändes ut av Kyrkornas världsråd till dess medlemmar, träffade därför mitt i prick. Den lydde: ”Kan vi enas om att ta avstånd från varje kyrklig aktion, genom vilken materiella eller sociala fördelar erbjuds människor för att påverka deras anslutning till kyrkan eller otillbörlig press övas på folk i tider av hjälplöshet eller betryck?”

De ”riskristna” finns inte bara i de risproducerande länderna i Asien. Visst inte. Hela kristenheten är infekterad med detta själviska virus, som består i att man bekänner sig dyrka Gud men gör det av vissa dolda motiv. Fördenskull finner vi i vissa länder att kyrkornas och sekternas medlemsantal ökas, att man flitigt firar religiösa helgdagar, att försäljningen av religiösa artiklar går upp och att man bygger nya kyrkor. Att all denna ökade aktivitet inte representerar en uppriktig kristendom framgår tydligt av det förhållandet, att det i samma länder råder ökad brottslighet, pliktförgätenhet och omoraliskhet.

Om sådana ”riskristna” sade aposteln Paulus att de var människor ”som äro fördärvade till sinnet och berövade sanningen och som mena att gudaktig hängivenhet är ett medel till vinning”. Och när Paulus förutsäger ”att i de yttersta dagarna skola kritiska tider, svåra att komma till rätta med, vara här”, fortsätter han och beskriver de olika slag av pliktförgätenhet och ondska som råder i världen i denna tid, och därpå säger han att människorna skulle vara ”nöjesälskande mer än Gudälskande; de skola hava en form av gudaktighet, men bevisa sig falska gentemot dess kraft; och från dessa bör du vända dig bort”. — 1 Tim. 6:5; 2 Tim. 3:1—5; NW.

Strängt taget kan det inte finnas några sådana personer som riskristna. Det kan finnas rismetodister, rispresbyterianer och riskatoliker, men inte riskristna, ty Jesus Kristus föregick inte med något sådant exempel. Han framhöll det andliga framför det fysiska, när han sade: ”Människan måste leva icke endast av bröd, utan av varje uttalande som går ut genom Jehovas mun.” Han kallade dem lyckliga, som ”äro medvetna om sitt andliga behov, ty himmelriket tillhör dem. Lyckliga äro de som hungra och törsta [inte efter ris och vin utan efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade.” — Matt. 4:4; 5:3, 6; NW.

Det är sant att när stora skaror av folk hade stannat kvar hos Jesus i flera dagar och deras mat tog slut, ville Jesus inte se dem falla omkull vid vägkanten matta av hunger, utan försåg dem i stället på mirakulöst vis med materiell föda, i det han med några brödkakor och fiskar bespisade många tusen vid åtminstone två tillfällen. Men när några följde honom endast därför att de på detta sätt hade fått föda, förebrådde han dem och sade: ”Sannerligen säger jag eder: Ni söka efter mig, icke därför att ni sågo tecken [bevis på att han var en Guds profet], utan därför att ni åto av bröden och blevo mätta. Arbeta, icke för den mat som förgås, utan för den mat som förblir till evigt liv, vilken Människosonen skall giva eder, ty på denne har Fadern, Gud själv, satt sitt godkännandes insegel.” — Joh. 6:25—27, NW.

Sann kristendom har inte med själviskhet att göra, utan med osjälviskhet eller kärlek: ”Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt sinne och av hela din kraft”, och: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.” Jesus sade också att ”Människosonen kom, icke för att bliva betjänad, utan för att tjäna och för att giva sin själ till en lösen i utbyte mot många”. Genom sitt handlingssätt visade Jesus att han förstod att ”det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot”. — Mark. 12:30, 31; Matt. 20:28; Apg. 20:35; NW.

Kan Jesu läror tagas bokstavligt i vår tid? När så mycken själviskhet florerar överallt, är det då möjligt att tillämpa dessa kristna principer? Ja, det är det, och den nya världens samhälle av Jehovas vittnen ger rika bevis för detta. Det stora flertalet av dem har kommit ut ur världens populära religionssamfund både i hednavärlden och i kristenheten. Vilket motiv har då drivit dessa att bli kristna vittnen för Jehova? Ingenting av materiell natur. Det har varit kärleken till sanningen, kärleken till Gud och kärleken till nästan. Vad som har verkat tilldragande på många har också varit de höga principerna och nitälskan hos dem som har burit fram detta budskap till dem och i synnerhet det härliga hoppet om Guds rike och de välsignelser som det kommer att medföra i en ny rättfärdig värld.

Vilka praktiska följder har allt detta fått? Jo, utan hjälp av något som helst ”ris” har antalet förkunnare, som predikar regelbundet varje månad, ökats nära tre och en halv gång på tio år, från 230.532 år 1949 till 803.482 år 1959. Och dessa har lagt bort alla fördomar i fråga om ras, politik, nationalitet och kultur och verkar som ett harmoniskt helt i 179 länder, bland vilka vi också räknar en del öar i havet. Den verkliga kristendomen behöver sannerligen inget ”ris” för att frambringa kristna!