Frågor från läsekretsen
● Är det inte fel att använda ordet ”aln” i Matteus 6:27, såsom man gjort i Nya Världens översättning, eftersom en människas livslängd inte kan mätas med alnmått? — J. B., USA.
Matteus 6:27 (NW) lyder så: ”Vem av eder kan genom att bekymra sig lägga en enda aln till sin livslängd?” Det grekiska ordet här är pe’khus, som ordagrant betyder underarm, och denna kroppsdel utgjorde standard för alnmåttet, varför det grekiska ordet för underarm och aln är ett och detsamma. Lukas använde samma ord då han återgav dessa Jesu ord, och Johannes använde det då han talade om hur långt från land lärjungarna befann sig, när de fick den stora fångsten av fisk vid det tillfälle då Jesus uppenbarade sig för dem efter sin uppståndelse. Han använde också samma ord då han angav måtten på den heliga staden, Jerusalem. — Luk. 12:25; Joh. 21:8; Upp. 21:17.
Det är alltså uppenbart att ordet pe’khus syftar på längden av någonting. När Jesus använde detta ord i sin bergspredikan, talade han inte om en människas kroppsstorlek eller om hennes längd, ty det är inte saker som vanligen oroar eller bekymrar folk. Nej, han talade i stället om att förlänga livet. Man mäter livet med hänsyn till dess längd, vilket framgår av bruket av ordet ”livslängd” i Nya Världens översättning. Ett längdmått, nämligen en aln, som motsvarade ungefär 48 cm, var fördenskull mycket lämpligt att hänvisa till, och i jämförelse med livslängden var det sannerligen mycket kort. Vad Jesus ville framhålla var detta: genom att bekymra dig kan du inte öka ditt liv ens med 48 cm. Men det skulle vara ett fenomen om man kunde öka sin kroppslängd med 48 cm. Man skulle då bli en jätte i jämförelse med andra människor.
Det är mycket intressant att lägga märke till att En amerikansk översättning, som gjorts av Smith och Goodspeed, återger Matteus 6:27 så här: ”Men vilken av eder kan med allt sitt bekymmer lägga en enda timme till sitt liv?” Reviderade standardöversättningen av år 1952 återger versen så: ”Och vem av eder kan genom att bekymra sig lägga en enda aln till sin livslängd?” Francis A. Spencers romersk-katolska översättning har följande lydelse: ”Men vem av eder kan genom bekymrad omtanke lägga en enda liten sträcka till sitt liv?” En nutida amerikansk översättning av C. Williams översätter Jesu ord helt fritt så här: ”Men vem av eder kan genom att ängslas lägga en enda minut till sitt liv?” En fotnot säger: ”Ordet avser mått eller tid; här tid.” Och Diaglottöversättningen lyder: ”För övrigt, vilken av eder kan genom att bekymra sig förlänga sitt liv med ett enda ögonblick?”
I betraktande av det som lagts fram här står det klart att texten i Matteus 6:27 blivit riktigt återgiven i Nya Världens översättning.
● I 2 Tessalonikerna 3:6 läser vi bland annat enligt Moffatts översättning: ”i stället för att följa den regel ni mottogo av oss”. I andra översättningar heter det ”föreskrift”, ”befallningar”, ”lärdom” och ”undervisning”. Varför har man i Nya Världens översättning föredragit att använda ordet ”tradition” i denna text såväl som i 2 Tessalonikerna 2:15? — J. D., Kanada.
Nya Världens översättning söker vara konsekvent i återgivandet av olika ord. I överensstämmelse med den regel som anges i förordet till Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna har översättarna så långt det varit möjligt använt bara ett enda engelskt ord för att återge ett enda ursprungligt grekiskt ord på engelska. Det grekiska ord som vi har att göra med här är parádosis, som för tanken till en överlämnad eller meddelad föreskrift. Det är samma ord som förekommer i Matteus 15:6, där det talas om att Jesus sade till sina religiösa motståndare att de gjorde Guds ord om intet för sin traditions eller sina stadgars skull. Även om ordet ”tradition” ofta används om sådant som utgör en motsats till biblisk sanning som vidarebefordrats i skrift, är inte dess användning begränsad till att gälla sådana saker och ting. Att ordet brukas här såväl som i 2 Tessalonikerna 2:15 visar att det finns en gällande tradition förmedlad av apostlarna, en tradition som blev nedskriven under inspiration. Denna tradition skiljer sig naturligtvis från oinspirerad tradition, sådan tradition som gör Guds ord ogiltigt.
När man i Nya Världens översättning har återgivit parádosis med ”tradition” i 2 Tessalonikerna 2:15 och 3:6, har man alltså troget hållit fast vid den tillkännagivna regeln. Översättarna har inte låtit den vanära som uppriktiga och upplysta bibelforskare vanligen förbinder med ordet ”tradition” påverka sig till att använda ett annat ord här och i besläktade framställningar. Vi finner här en kontrast vid jämförelse med Diaglottöversättningen, som har blivit påverkad i detta stycke. I Diaglotts mellanradiga översättning används ordet ”tradition” i båda verserna, men i den engelska löpande texten har man valt ordet ”undervisning”. I Reviderade standardöversättningen har man emellertid använt ordet ”tradition” liksom också i Amerikanska standardöversättningen.
● Var vänlig tala om för mig hur man skall förklara 1 Korintierna 14:2. — J. M., USA.
Den vers som frågan gäller lyder så: ”Ty den som talar tungomål, han talar icke för människor, utan för Gud; ingen förstår honom ju, han talar i andehänryckning hemlighetsfulla ord.” Denna vers kan man förstå i ljuset av det som sägs i verserna 13—19 i samma kapitel, som lyder:
”Därför må den som talar tungomål bedja om att han ock må kunna uttyda. Ty om jag talar tungomål, när jag beder, så beder visserligen min ande, men mitt förstånd kommer ingen frukt åstad. Vad följer då härav? Jo, jag skall väl bedja med anden, men jag skall ock bedja med förståndet; jag skall väl lovsjunga med anden, men jag skall ock lovsjunga med förståndet. Eljest, om du lovar Gud med anden, huru skola de som sitta på de olärdas plats då kunna säga sitt ’amen’ till din tacksägelse? De förstå ju icke, vad du säger. Om än din tacksägelse är god, så bliva de andra dock icke uppbyggda därav. — Gud vare tack, jag talar tungomål mer än I alla; och dock vill jag hellre i församlingen tala fem ord med mitt förstånd, till undervisning jämväl för andra, än tio tusen ord i tungomål.”
Med andra ord är det så, att var och en som talar tungomål talar för Gud och inte för människor, om han inte har någon som kan uttyda innebörden av hans tal för de människor som lyssnar. Det som sägs är utan mening för lyssnarna, som inte förstår det främmande tungomål, varpå budskapet frambärs genom Guds heliga andes mirakulösa kraft. Därför säger aposteln Paulus: ”Ingen förstår” eller ”ingen lyssnar” (NW), eftersom ingen begriper det som sägs. Det kan till och med vara så att den som talar det främmande tungomålet inte förstår sitt eget budskap; varför skulle annars aposteln Paulus framhålla att den som talar tungomål skulle bedja om att han skulle kunna uttyda? I ett sådant fall skulle han inte ens själv begripa det som han sade med eller genom anden, såvida inte någon annan uttydde eller översatte det åt honom.
Om alltså ingen översatte eller uttydde budskapet, skulle han sannerligen tala endast för Gud och inte för människor. Detta är orsaken till att aposteln Paulus säger att om uttydare eller översättare inte är närvarande, bör den som talar ett främmande tungomål bedja om att också kunna översätta och så genom sin översättning också kunna tala för människor på ett uppbyggande sätt och till Guds lov och pris.
Hur skiljer sig inte aposteln Paulus från de nutida sekter som gör anspråk på att kunna tala tungomål! De bryr sig inte alls om att de som lyssnar till dem skall förstå deras pladder utan vill bara att de skall bli imponerade av deras obegripliga tal. Paulus förutsade vidare att ”tungomålstalandet, det skall taga slut”. Och det har det också gjort. Den mirakulösa gåvan att tala tungomål behövdes, jämte andra mirakulösa yttringar av den heliga anden, för att befästa den kristna församlingen. Sedan den kristna församlingen nått mogenhet, har den ”lagt bort, vad barnsligt var”, eller ”det som kännetecknar ett barn” (NW). — 1 Kor. 13:8, 11.
● I Vakttornet för 15 mars 1961 står det att den kristna församlingen vid sin början på pingstdagen hade ”sex av de åtta judiska troende, som blev brukade till att skriva bibelns återstående tjugosju böcker”. En av dem som inte var med då var naturligtvis aposteln Paulus. Vem var den andre? — M. W., Indonesien.
Av Apostlagärningarna 1:13, 14 framgår det tydligt och klart att apostlarna och de kristna grekiska skrifternas nedskrivare Matteus, Johannes och Petrus var närvarande denna dag, ty alla de trogna apostlarna nämns i skildringen. Och eftersom det sägs att också Jesu bröder, dvs. halvbröder, var tillstädes, kan man också räkna med Jakob och Judas. Det finns dubbla skäl att tro att Markus var bland de första som kom till tro: För det första tycks han ha varit den bristfälligt klädde unge man som flydde undan den natt Jesus blev förrådd, ty Markus är den ende som omtalar denna händelse, och om det som inträffade hade gällt någon annan än honom själv, skulle Markus utan tvivel ha namngivit denne. För det andra använde den första församlingen Markus’ moders hem såsom samlingsplats för sin gudsdyrkan, och detta tyder på att modern såväl som sonen Markus hade blivit Jesu efterföljare före dennes död. — Mark. 14:51, 52; Apg. 12:12.
Nu återstår alltså bara Lukas, förutom Paulus. Att Lukas med största sannolikhet inte var med på pingstdagen framgår tydligt av inledningen till hans evangelium, ty han talar om det ”som har blivit oss meddelat av dem som från begynnelsen själva voro åsyna vittnen och ordets tjänare”, vilket anger att han inte var något ögonvittne. Dessutom finner vi den tidigaste hänsyftningen på Lukas — men bara genom bruket av det personliga pronomenet ”vi” — först efter Saulus’ omvändelse, hans som senare blev aposteln Paulus. — Luk. 1:2; Apg. 16:10.