Är det ett tecken på svaghet att man ber om ursäkt?
DET råder mycket delade meningar om värdet av att be om ursäkt. En del människor anser att den som ber om ursäkt visar tecken på svaghet. Den uppfattningen hade en skribent som sade: ”Ingen förståndig människa har någonsin bett om ursäkt.” En annan skribent har denna syn på saken: ”Det ger en lyftning åt en varelses hela karaktär att be om ursäkt.” Hur bör den kristne betrakta detta att be om ursäkt?
Enligt Webster’s New International Dictionary innebär en begäran om ursäkt ”ett erkännande avsett att vara en försoning för ett otillbörligt eller skymfligt yttrande eller handlingssätt; ett medgivande inför en annan om en oförrätt man tillfogat honom eller om ett ohövligt uppträdande gentemot honom, åtföljt av ett beklagande”.
Men hur betraktar då Gud denna sak, att man tillstår att man har gjort orätt, när det är fråga om förhållanden människor emellan? Det som Gud godkänner är det rätta handlingssättet.
Låt oss först slå fast att när den kristne beder till Gud om förlåtelse, beder han i själva verket Gud om ursäkt eller om att bli urskuldad, som ordets ursprungliga innebörd anger. I fråga om förhållanden människor emellan följer de kristna de vägledande principer som Jesus Kristus framhöll, han som förkunnade: ”Allt vad I viljen, att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem.” (Matt. 7:12) Om någon har gjort orätt mot oss, hur uppskattar vi då inte att den som förbrutit sig kommer till oss och ber om ursäkt! Hur effektivt återställer inte en sådan begäran de fridfulla förhållandena! Känner vi oss inte ofta mer vänligt stämda efteråt mot en sådan ångerfull människa än vi gjorde innan hon tillfogade oss oförrätten!
När vi alltså har klart för oss vilket handlingssätt vi sätter värde på, bör vi då inte visa andra samma godhet? Det är en fråga om kärlek och ödmjukhet. Om vi älskar vår nästa, önskar vi göra mot honom det som vi önskar att andra skall göra mot oss. Om någon har orätt, bör hans kärlek driva honom att följa det handlingssätt som Jesus anbefallde såsom det rätta. Ödmjukheten spelar också in. Det krävs ödmjukhet för att kunna be om ursäkt. Stolthet är ett hinder; en stolt människa finner det svårt eller rentav omöjligt att be om ursäkt, till och med när hon vet att hon gjort orätt.
I andra skriftställen påpekade Jesus att det är rätt och riktigt av den som förgått sig att be om tillgift eller ursäkt: ”Om din broder försyndar sig, så tillrättavisa honom; och om han då ångrar sig, så förlåt honom. Ja, om han sju gånger om dagen försyndar sig mot dig och sju gånger kommer tillbaka till dig och säger: ’Jag ångrar mig’, så skall du förlåta honom.” (Luk. 17:3, 4) När en kristen har gjort orätt och går till den förorättade brodern och ber om ursäkt genom att säga ”Jag ångrar mig”, bör han få förlåtelse. Liksom den som förgått sig bör få förlåtelse av kärlek och för fridens och endräktens skull i den kristna församlingen, bör en ursäkt, en begäran om tillgift, framföras av just samma skäl.
Gud, den Högste, anser friden och endräkten vara av stor betydelse. Vi har en tydlig bekräftelse på detta i Jesu ord i Matteus 5:23, 24: ”Därför, om du kommer med din gåva till altaret och där drager dig till minnes, att din broder har något emot dig, så lägg ned din gåva där framför altaret och gå först bort och förlik dig med din broder och kom sedan och bär fram din gåva.”
Jesus häntydde här på den judiska sedvänjan att föra det som man ville offra in i templet i väntan på att prästen skulle komma och ta emot det. Den som kom med gåvan väntade till dess hans offer hade blivit mottaget, blivit slaktat av prästen och därpå framburet på offeraltaret. I detta högtidliga ögonblick, när israeliten stod i begrepp att anropa Gud om barmhärtighet och genom detta offer få bekräftelse på Guds förlåtelse, måste han vara säker på att han hade frid med sina bröder. Om han erinrade sig att han i något stycke hade förgått sig mot en broder, vad skulle han då göra? Skulle han säga: ”Så snart jag har framburit denna gåva till Gud, skall jag gå raka vägen till min broder och be om ursäkt”? Nej, utan innan han vidtagit några ytterligare mått och steg — ja, innan han överlämnade sin offergåva — skulle han söka denna förlikning, fastän det betydde att gåvan måste lämnas ooffrad framför altaret. Jesus antydde då att en kristen inte kan ha frid med Gud, vilket offer han än må frambära, såvida han inte har frid med sina bröder.
Vad lär de kristna av detta? Att vi för att ha frid med Gud måste ha frid med medlemmarna av hans synliga organisation, med våra kristna bröder. Den kristnes förhållande till sina kristna bröder är en spegel av hans förhållande till den allsmäktige Guden själv. Innan vi kan uppnå frid med Gud, måste vi uppnå frid med hans organisation på jorden. Jesu råd är alltså synnerligen klart och tydligt: Ha frid med Jehova Guds organisation och med dess medlemmar, dina kristna bröder. För att man skall kunna ha frid med sina bröder och alltså med Gud, kan man då och då behöva reda ut svårigheter, och detta kan i sin tur kräva att vi ber om ursäkt.
Hur kan någon då påstå att det är ett tecken på svaghet att man ber om ursäkt? Det kan man inte påstå, om man har Guds ande och förstår vad Gud kräver i fråga om kärlek, ödmjukhet, frid och endräkt.
En uppriktigt framburen bön om ursäkt är inte alls något utslag av svaghet utan av kraft. Guds ord tillkännager: ”En förorättad broder är svårare att vinna än en fast stad, och trätor äro såsom bommar för ett slott.” (Ords. 18:19) Vad är det som kan avlägsna dessa väldiga hinder för friden och endräkten och det vänskapliga förhållandet? Kan stoltheten och dess olika yttringar rätta till saken? Nej! Men det finns något som är mäktigt nog att avlägsna de hinder för ett återställande av de vänskapliga förhållandena som är lika avskräckande som järnbommarna i en fästning, och det är en bön om ursäkt!
Rättvisan och rättfärdigheten spelar också in. Den som i all uppriktighet ber om ursäkt visar att han tänker på det som är rättfärdigt. Liksom det är värdelöst i Guds ögon att frambära en offergåva till Gud utan att hålla frid med bröderna, så är också ett offer värdelöst om man inte därjämte handlar rättfärdigt. Guds regel lyder: ”Att öva rättfärdighet och rätt, det är mer värt för HERREN [Jehova] än offer.” (Ords. 21:3) En människa som ber om ursäkt och tillgift för det orätta som hon kan ha begått visar att hon tänker på att handla rättfärdigt.
I motsats till vad många världsligt sinnade människor menar är det inte ett tecken på svaghet om man ber om ursäkt. Det är snarare tecken på en makt som kan rasera hindren för endräkten. Det är ett tecken på rättfärdighet i utövning. Ett hjärta som är fyllt av kärlek och ödmjukhet röner stort gagn av den styrka som ligger i villighet att be om ursäkt.