Ger du av medkänsla och med förstånd
DET ligger sann lycka i att ge, ja, större lycka än i att taga emot. Såsom Jesus en gång sade: ”Det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot.” Men detta är sant, endast om vi ger i osjälviskhet och med förstånd. — Apg. 20:35, NW; 1 Kor. 13:3.
Ja, om vi önskar att vi skall göra så mycket gott som möjligt med det vi ger, då måste vi vara både osjälviska och praktiska. Detta kräver att vi ådagalägger empati. Med empati menas egentligen inlevelse eller förmåga att sätta sig in i andra människors belägenhet och tänka och känna på samma sätt som de. Den kristna empatien går ett steg längre. Den tror den andra parten om att önska det som är bäst för honom. Den söker inte rätt och slätt behaga sin nästa, utan söker behaga honom ”i det som är till nytta för hans uppbyggande”. — Rom. 15:2, NW.
Guds ord, bibeln, visar att Gud är givaren av idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker. Han är kärlekens själva personifikation; allt vad han ger är präglat av empati. Han gav till exempel Israels barn en dag av vila på en sjudagarsperiod, ty trots det att han själv aldrig blir trött, kunde han lätt föreställa sig hur mycket ofullkomliga människor skulle sätta värde på en sabbatsvila. Samtidigt var han mycket praktisk i denna sak. En människa behöver inte vila varannan, var tredje eller var fjärde dag. Inte heller gav Gud människan bara en dag under en fjortondagarsperiod eller under en månmånad. — Jak. 1:17; 1 Joh. 4:8; Jes. 40:28.
Att Gud ger av empati bevisas också av att han har frambragt en sådan riklig mängd av allt det som människorna är i allra största behov av: solsken, frisk luft, mat och vatten. Dessutom har vår kärleksrike Skapare nedlagt hos människan en mångfald hunger- och törstkänslor och gjort föranstaltningar för att vi skall kunna få dem tillfredsställda. Men i sin vishet har Gud föreskrivit att människan i viss mån måste möda sig för detta, så att hon sätter värde på de välsignelser hon åtnjuter, och likaså att människan för att få glädjas åt dessa ting måste iaktta vissa av Gud utfärdade regler eller lagar. — 1 Mos. 2:15.
När den förste mannen visade sig otacksam, tog inte Gud genast sin hand från sina jordiska skapelser utan vidtog mått och steg för att återlösa dem, och detta genom en föranstaltning som uppenbarade den största medkänsla. I själva verket har ingen någonsin givit ett så kraftigt uttryck för medkänsla, som Gud gjorde då han sände sin Son att dö för våra synder, på det att de troende och lydiga av människosläktet skulle kunna återvinna Guds ynnest och komma i åtnjutande av evigt liv, och ingen skulle heller kunna göra det. — 1 Joh. 4:9, 10.
Näst efter denna gåva kommer Guds ord, bibeln. Vilken hjälp ger den inte åt ofullkomliga människor, i det att den kastar ljus över det förflutna, över det som nu sker och över framtiden, lär människan att känna den som är hennes bäste vän och leder henne på den väg som är den bästa för henne! — 2 Tim. 3:16, 17.
Om vi ger av empati, kommer vi inte att låta oss ledas endast av vår egen synpunkt, utan vinnlägger oss då om att se saker och ting från den människas synpunkt, som vi vill ge något åt. I annat fall kanske vi begår det felet att vi bara ger det som faller sig lättast för oss att ge eller det som vi själva tycker bäst om eller det som väcker det mesta uppseendet, och därmed bedrar vi i själva verket oss själva. — Jer. 17:9.
Om inte föräldrar är förtänksamma, kan de lätt komma till korta i denna sak. Om deras givande präglas av kristen empati, som söker behaga i det som är till nytta för en annan människa, kommer de inte att skämma bort sina barn. De nöjer sig då inte med att bara ge barnen fickpengar utan är också intresserade av hur de använder dem. De nöjer sig inte med att rätt och slätt skaffa en televisionsapparat med tanke på barnen eller ge dem pengar att gå på bio för, utan de förvissar sig om att det som barnen ser på film och TV är nyttigt, uppbyggande och lärorikt.
Samma sak gäller för äkta män och hustrur. En hustru som hyser kristlig empati tillfredsställer inte sin man i fråga om dåraktiga nycker; hon uppmuntrar honom till exempel inte att äta mera, när hon vet att en av hans svagheter består i att äta för mycket. Å andra sidan kommer inte en man att uttala sig smickrande om sin hustrus nyköpta hatt, när han innerst inne vet att hon ser löjlig ut i den.
Vänskap bör också präglas av empati. En man som har råd att köpa fina slipsar kanske ger en nödställd vän en grann tjugofemkronorsslips. Men om hans nödställde vän inte har en skjorta som den passar till, säger medkänslan, empatien, att han borde ge honom en mera diskret slips och därtill en skjorta. Vi bör inte helt och hållet ignorera andra människors elementära behov, när vi spontant ger uttryck åt vår frikostighet. Lyxartiklar är kanske presenter som det är mera smickrande att få, men de gåvor som är praktiska kan vara till större nytta.
Det säger sig självt att medkänslan inte bör nöja sig med goda ord, när det råder behov i materiellt avseende och det finns medel att tillgodose detta behov med. Goda ord är bra där de hör hemma, lika ”gyllene äpplen i silverskålar”, men goda ord är fåfänga och värdelösa, om de skall vara en ersättning för goda gärningar. — Ords. 25:11; 1 Joh. 3:18.
Om vårt givande präglas av empati, kommer vi också att tänka på hur vi ger. Hur ger vi egentligen? Med en nedlåtande min eller på ett sätt som visar att vi väntar oss fjäsk i gengäld? Medkänslan har inte några sådana prislappar fästa vid sig!
Empatien bevarar en förnuftig jämvikt. Den inser den betydelse som känslan spelar i givandet, men likväl undviker den samtidigt alla ytterligheter, hindrar en från att bli överdrivet känslosam, mjäkig, översvallande. Jehova Gud låter känslor spela in i sitt givande. Hur gör han det? Genom att han har gjort allting skönt för sin tid, inbegripet hans ord, bibeln. Känslorna ger sig till känna i de ringa tingen: i vårt sätt att ge en gåva och i hur vi slår in den, i den personliga anstrykning vi ger åt den, ja, själva gåvans beskaffenhet kan ge bevis för att vi är förstående. Allt detta bevisar att vi hyser medkänsla. — Pred. 3:11.
Att man ger vid lämpliga tider och tillfällen är ett annat tecken på medkänsla. Vart företag under himmelen har sin stund. I synnerhet i tider då det råder nöd och trångmål betyder de små tingen så mycket, när det gäller både andlig och materiell hjälp. Medkänslan väljer den rätta tidpunkten för några uppmuntrande ord och för behövlig tillrättavisning. — Pred. 3:1—8.
Och det som är mest uppenbart är kanske att om vårt givande präglas av medkänsla och empati, kommer vi inte bara att ge med största frikostighet, alltefter stundens krav och våra tillgångar, utan vi kommer också att göra det med glädje. — Rom. 12:8; 2 Kor. 9:7.
Låt oss alltså efterlikna den store givaren genom att ge av empati. — Jak. 1:17.