Livets tillsyningsmän

 1. Vad har Jehova gjort föranstaltningar för, på det att hela skapelsen skall kunna vara i samklang med honom, och vad måste man göra för att få liv?

JEHOVA är den store tillsyningsmannen. Han övar troget tillsyn över hela sitt skaparverk för att försäkra sig om att hans vilja sker och att de som har rätt till livet vandrar så att de kan få behålla det. Han är en uppsåtets Gud och en ordningens Gud.

För att en god organisation skulle vidmakthållas, tilldelades de andliga skapelserna och de levande och de livlösa kropparna allesammans sina respektive platser eller ställningar, och morallagar såväl som fysiska lagar stiftades för att hela skapelsen skulle förbli i samklang med Gud. Fastän Gud befinner sig på oräkneliga mils avstånd från somliga av sina skapade verk, kan han likväl utöva omedelbar tillsyn över dem. Psalmisten David talade om Jehovas vittfamnande synkrets och utbrast därvid: ”Jehova är i sitt heliga tempel. Jehova — i himlarna är hans tron. Hans egna ögon se, hans egna strålande ögon rannsaka människors söner.” (Ps. 11:4, NW) Såsom den store tillsyningsmannen övervakar, granskar, leder och tillrättavisar han i mån av behov. För den som befinns vara i samklang med hans anordningar innebär detta liv, vare sig individen i fråga har bevisat detta i länge sedan flydda tider eller gör det nu i vår generations tid. Vi står nu inför ”dagen för hans granskning”. — 1 Petr. 2:12, NW.

 2. Vilken innebörd har ordet ”tillsyningsman”, om man tänker på dess hebreiska och grekiska motsvarigheter?

² Orden för ”tillsyningsman” på hebreiska (pagíd) och grekiska (epískopos) leder båda sitt ursprung från ord som för tanken till någon som kommer på besök i avsikt att granska eller inspektera. Besöket eller inspektionen kan vara av vänskaplig eller av fientlig natur beroende på det tillstånd som den besökande finner vara rådande och vad som kan behövas för att ställa förhållandena till rätta. Om en tillsyningsman skall kunna fullgöra sina förpliktelser på tillbörligt sätt, måste han veta vad han skall söka efter, var han skall söka och hur han skall tillämpa den suveräne härskarens principer, när han ställs inför en viss situation. Man kan säga att i hans hand har lagts anförtrott gods; han har bemyndigande att utdela välsignelse och beröm såväl som straff och tillrättavisning; men också han är ansvarig inför Jehova beträffande hur han fullgör sitt åliggande.

 3. Hur visade sig den enfödde Sonen vara en god tillsyningsman?

³ Jehovas allra första skaparverk, en enfödd Son, bevisade sig vara en trogen tillsyningsman. Han verkade tillsammans med sin Fader såsom en mästerlig arbetare och frambragte ”allt annat skapat i himlarna och på jorden, de synliga tingen och de osynliga tingen, vare sig det är troner eller herradömen eller regeringar eller myndigheter”. (Kol. 1:16, NW) Eftersom han visade sig pålitlig i fråga om att utföra den uppgift såsom tillsyningsman, som vilade på honom medan han var här på jorden, har han fått större härlighet och makt såsom konung i Jehovas rike, ”så att i Jesu namn varje knä skulle böjas, deras som äro i himmelen och på jorden”. — Fil. 2:10, NW.

 4. Vilken kontrast utgör den enfödde Sonens levnadskurs till den som den överskyggande keruben följde?

⁴ Den levnadskurs som den enfödde Sonen har följt utgör en mycket stor kontrast till den kurs som en annan av Jehovas andesöner, en kerub, slog in på, vilken blev satt att ha uppsikt över ett visst slags verksamhet här på vår jord. Hans uppdrag var inte alls betydelselöst, även om vår planet är av ringa betydelse i jämförelse med det ofantliga skaparverk som universum utgör, ty den är bara såsom ett stoftkorn. Den tid var inne, då Gud skulle skapa förnuftsbegåvade varelser av kött och blod, vilka kunde tänka och handla såsom han själv fastän bara i smått. ”Gud skapade människan till sin avbild.” (1 Mos. 1:27) Det finns ingenting som anger att dessa skapelser skulle få sitt hemvist någon annanstans i universum. De skulle föröka sig, uppfylla jorden och lägga den under sig, så att den överallt blev ett paradis. Den andlige tillsyningsmannen borde ha varit mycket intresserad av att Guds vilja skulle fullgöras på jorden och av att se till att all lovprisning och tillbedjan ägnades Gud, som var hans egen såväl som människornas Skapare. Det var då inte lämpligt att de skapade varelserna litade på sitt eget förstånd.

 5. a) Hur visade den överskyggande keruben såväl som Adam och Eva bristande hänsyn för Jehova såsom tillsyningsman? b) Vilken fara ligger det i att förordna en ”nyomvänd man” till tillsyningsman?

⁵ Denne fullkomlige och lydige son till Gud vände sig emot den förnämste tillsyningsmannen, Jehova, och blev en baktalare, en motståndare, en varelse med fördärvat hjärta. Han själv och den förste mannen och den första kvinnan dömdes till döden och hade sedan inte några ytterligare utsikter till att få privilegiet att öva uppsikt och tillsyn över jorden, på det att paradiset måtte utbreda sig överallt på den. Kvinnan Eva nonchalerade den ordning för organisationen som sade att hon borde söka vägledning av sitt huvud, Adam. Adam i sin tur lät sig förblindas av själviskhet, så att han gick med på att ledas av en mänsklig varelse som var ringare än han organisatoriskt sett och inte av Jehova, som hade givit honom särskilda föreskrifter. Adam och Eva blev underkända vid ”granskningen”, då den store tillsyningsmannen, som hördes ”vandra i lustgården, när dagen begynte svalkas”, kom för att hålla räkenskap. (1 Mos. 3:8) Många år senare hänvisade aposteln Paulus till det förhållandet att jordens andlige tillsyningsman hade fallit, och detta gjorde han då han gav föreskrifter åt den unge tillsyningsmannen Timoteus och framhöll vilka krav som borde ställas på tillsyningsmännen i den kristna församlingen. En tillsyningsman skulle inte få vara ”någon nyomvänd man, på det att han icke må bliva uppblåst av högmod och hemfalla åt den dom som har avkunnats över djävulen. Dessutom bör han också hava ett förträffligt vittnesbörd från människor utanför, på det att han icke må falla i smälek och en djävulens snara.” (1 Tim. 3:6, 7, NW) Den makt som en tillsyningsman får sig given utgör inte något skäl för honom att bli uppblåst av högmod, och en nyomvänd man måste visa att man tryggt kan anförtro honom myndighet. Det gäller liv.

 6. Hur har de få trogna tjänarna åt Jehova, i motsats till de många otrogna i flydda tider, visat uppskattning av den tillsyn han har övat?

⁶ De första människovarelserna valde att inte bli ledda av Jehova, och till följd härav kom de själva såväl som deras avkomlingar under syndens och dödens fördömelse. Endast ett fåtal människor har under den mänskliga historiens gång valt att söka Jehovas ynnest och bli försonade med honom; men detta fåtal har glatt sig åt att Jehovas ögon har vilat på dem. De har fröjdat sig över det som han har gjort för dem. När de blev så många, att det krävdes en organisation, lagar och stadgar, var de glada över att få ställa sig hans föreskrifter till efterrättelse. De gläder sig också mycket över att jordens historia, människans verksamhet på jorden, underrättelser om vad som är gott och vad som är ont och om Guds uppsåt vad framtiden beträffar, ja, allt detta, har blivit nedtecknat i en bok under gudomlig inspiration. När vi begrundar detta, förstår vi hur Gud har handlat med dem som har valt att tjäna honom och hur han har belönat dem som villigt låtit sig ledas av honom.

 7. Vilka har fått ett gynnsamt omnämnande i skildringen av det som hände före syndafloden, och vilket förhållande ledde till att floden kom i Noas dagar?

⁷ Före den världsomfattande syndafloden, som inträffade omkring ett tusen sex hundra år efter Adams fall, levde endast några få människor som fick gynnsamt omnämnande i bibeln. Abel, som dog såsom en trogen Jehovas tjänare, och Enok eller Hanok, en Jehovas trogne profet, var framträdande bland dem. Noa, Enoks sonsons son, blev fader till Sem, Ham och Jafet sedan han hade uppnått fem hundra års ålder. Jehova företog en ingående granskning eller prövning av den förvända väg, på vilken människorna hade börjat vandra på jorden vid den tiden, strax före den stora vattenfloden, och han fann endast åtta som utgjorde ett undantag från det rådande förhållandet, vilket innebar ”att varje benägenhet hos hennes [människans] hjärtas tankar endast var ond hela tiden”. — 1 Mos. 6:5, NW.

 8. Hur visade sig Noa vara en god organisatör under Jehovas ledning, och vad blev följden för honom och för hans familj?

⁸ Noa fann sig villigt i att Jehova övade tillsyn över honom, och Jehova organiserade honom och hans familj, för att de skulle färdigställa arken, i vilken de skulle bevaras vid liv jämte ett visst antal djur, varigenom livet på jorden kunde få en ny start. God tillsyn var absolut nödvändig från Noas sida, om farkosten skulle bli färdig innan flodens vatten störtade ned; och Noa måste också se till att djuren blev samlade och att det fanns tillräckligt med mat ombord för dem såväl som för honom själv och hans familj. Ingenting fick lämnas åt slumpen. Det gällde liv. Allting måste kontrolleras, och det var först när allting var i ordning som Jehova ”stängde ... dörren bakom honom”. ”Och Noa grep sig an med att göra i överensstämmelse med allt det som Gud hade befallt honom. Han gjorde just så.” (1 Mos. 7:16; 6:22; NW) Detta gjorde Noa till en framgångsrik tillsyningsman.

 9. Hur kan vi ta varning av det som hände på Noas tid?

⁹ Denna stora vattenflod kom att utgöra en förebild till att Jehova skall förgöra ondskan i de yttersta dagarna och bevara dem vid liv som önskar tjäna honom rätt och riktigt och föra dem in i en ny, rättfärdig värld. Vi lever nu på den tiden, och vi gör väl om vi erinrar oss Noas och hans familjs goda föredöme, då de villigt fann sig i att Jehova, den store Herden, och hans organisation övade tillsyn över dem. — Jes. 26:20, 21; Matt. 24:36—42.

10. Hur organiserade Jehova Israels nation till uppfyllelse av sitt löfte till Abraham?

¹⁰ Den bibliska skildringen underrättar oss om vad som inträffade omkring 426 år efter syndafloden. Den berättar om Abrahams stora tro, som ledde till det förbund som skulle frambringa en säd till välsignelse för hela mänskligheten. Abrahams sonson Jakobs tolv söner utgjorde Israels nations familjeöverhuvuden. Den store tillsyningsmannen, Jehova, bevisade sig trogen sitt löfte till Abraham; och fastän händelser hade inträffat, genom vilka israeliterna hade bragts att bli slavar i Egypten, organiserade Jehova dem kärleksfullt och såg till att de fick återvända till löftets land eller det ”utlovade landet”. ”Och Jehova gick framför dem om dagen i en molnstod för att leda dem på vägen och om natten i en eldstod.” — 2 Mos. 13:21, NW.

11. Hur organiserade Mose Israels nation i överensstämmelse med gudomlig vishet?

¹¹ Vilket företag var det inte att se till att den väldiga karavanen bestående av två eller tre millioner människor med sina ägodelar och alla tabernaklets olika delar drog framåt utan de nutida hjälpmedel som vi har tillgång till när det gäller transporter. Det var inte någon liten uppgift att organisera detta; men de sjuttio huvudmännen för organisationen under Mose, prästerna, föreståndarna över tusen, över hundra, över femtio och över tio, visste alla väl vad de hade att göra och samarbetade, så att det hela blev en fast förenad organisation. Alla stammarna hade var och en sin givna plats runt tabernaklet och sin givna plats när man var på vandring. Därtill kom handläggandet av viktiga frågor och tvister, som skulle dömas enligt lagar och principer. Detta arbete visade sig alltför stort för Mose att klara ensam, och han följde det råd som hans svärfader, Jetro, gav honom, ett råd som visade sig vara praktisk vishet från Gud och som gick ut på att han borde förordna andra som skulle hjälpa honom med detta arbete: ”Sök ut åt dig bland allt folket dugande män, som frukta Gud, pålitliga män, som hata orätt vinning, och sätt dessa till föreståndare för dem, somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och andra över tio. Dessa må alltid döma folket. Kommer något viktigare ärende före, må de hänskjuta det till dig, men alla ringare ärenden må de själva avdöma.” — 2 Mos. 18:21, 22.

12. Vilka fördelar skulle det få för judarna, om de villigt lät Jehova öva tillsyn över dem?

¹² Nationen skulle bli ”ett rike av präster och en helig nation” som en förberedelse till Messias’ ankomst. Sedan Mose hade mottagit lagarna och buden av Jehova, kom han ”och kallade till sig de äldre männen bland folket och förelade dem alla dessa ord, som Jehova hade befallt honom. Därefter svarade allt folket enhälligt och sade: ’Allt det som Jehova har talat äro vi villiga att göra.’” (2 Mos. 19:6—8, NW) Trohet mot detta förbund skulle ständigt tillförsäkra dem framgång från Jehova, men olydnad skulle medföra att de blev förkastade. ”Ty Jehova, din Gud, går omkring i ditt läger för att befria dig och för att överlämna dina fiender åt dig; och ditt läger måste visa sig vara heligt, så att han icke behöver se någonting oanständigt i dig och förvisso vända sig bort från att ledsaga dig.” — 5 Mos. 23:14, NW.

13. Hur visar bibelns historiska skildring att det gick för dem i fråga om att leva i överensstämmelse med sitt löfte — tvärtemot vad de själva sagt?

¹³ Vad det stora flertalet av dem beträffar, visade sig deras svar: ”Allt det som Jehova har talat äro vi villiga att göra”, bara vara tomma ord. Den judiska nationens historia kan sägas vara den ena orosperioden efter den andra, och den kännetecknas av olydnad, uppror, knot och klagan, avfall och fördärv. När israeliterna hade kommit in i det utlovade landet, nöjde de sig inte med Jehova såsom konung och med de domare och präster som skötte nationens angelägenheter. De begärde att få en konung, vilket bara ledde till att de blev slavar under denne. Bland andra avskyvärda ting kan vi nämna om hur Saul, den förste konungen, förmätet grep sig an med att frambära offer till Jehova utan att vänta på att profeten Samuel skulle komma, innan hären drog ut till strid. Konungadömet togs ifrån honom och gavs åt David, en man efter Jehovas eget hjärta. Jehova brukade David och hans regeringstid såsom en förebild till Guds himmelske konungs, Jesu Kristi, herradöme. David satte inte i gång med en statskupp för att få Saul avsatt i förtid, utan han väntade till dess Jehova ansåg tiden vara inne för att avsätta den otrogne konungen — och häri var David ett utmärkt föredöme för oss i våra dagar.

14. Hur organiserade Jehova sitt folk för att den sanna gudsdyrkan skulle återupprättas i Jerusalem?

¹⁴ Ständig otrohet ledde till fullständigt sammanbrott för nationen och till att den fördes bort till Babylon, den falska gudsdyrkans högborg, och till en fångenskap som varade i sjuttio år. I överensstämmelse med sitt löfte åvägabragte Jehova en befrielse, och föreskrifter utfärdades om att Jehovas hus i Jerusalem skulle återuppbyggas. Arbetet med templet organiserades av ståthållaren Serubbabel och översteprästen Josua. Jehova välsignade de ansträngningar som dessa trogna tillsyningsman gjorde, vilka inspekterade, granskade, ledde och rättade till saker och ting i förbindelse med det väldiga byggnadsföretaget. Sedan arbetet med templet fullbordats, höll man en invigningshögtid. ”Och man anställde [förordnade] prästerna, efter deras skiften, och leviterna, efter deras avdelningar, till att förrätta Guds tjänst i Jerusalem, såsom det var föreskrivet i Moses bok.” — Esr. 6:18.

15. Hur visade sig Esra och Nehemja vara goda tillsyningsman?

¹⁵ Jehova ingav konung Artaxerxes I i hjärtat att ge Esra vägledning beträffande organisatoriska detaljer. ”Och du, Esra, må efter din Guds vishet, den som har blivit dig betrodd, förordna domare och lagkloke till att döma allt folket i landet på andra sidan floden, alla dem som känna din Guds lagar; och om någon icke känner dessa, skolen I lära honom dem.” (Esr. 7:25) Murarna och det som återstod att bygga upp av själva staden fullbordades under Nehemjas ledning. I olikhet med en del tillsyningsman i det flydda betungade Nehemja inte folket och begärde inte att han skulle få några särskilda förmåner. ”Men så gjorde icke jag, ty jag fruktade Gud. Dessutom höll jag i att arbeta på muren, och ingen åker köpte vi oss; och alla mina tjänare voro församlade till arbetet där.” Med rent samvete kunde han bedja: ”Tänk, min Gud, på allt vad jag har gjort för detta folk och räkna mig det till godo!” — Neh. 5:15, 16, 19.

16. I vilken utsträckning hade den sanna gudsdyrkan urartat vid Kristi ankomst, och varför var det då en avgörandets tid?

¹⁶ Det återstod omkring 450 år till dess Kristus skulle komma, och under den tiden skulle ytterligare två världsvälden, Grekland och Rom, komma att härska över Jerusalem och påtvinga israeliterna en främmande tyrannisk regim. På ett försåtligt sätt förringade man alltmer inom alla samhällsklasser den sanna gudsdyrkans värde. Uppror som judarna gjorde sig skyldiga till längre fram medförde inte någon lindring för dem, utan drog bara över dem större förtryck från nationerna. I centrum för den judiska tingens ordning under första århundradet stod Sanhedrin och nedärvd tradition, som påtvingats folket, i stället för Guds rena ord. Man hade alltjämt en överstepräst och biträdande präster, vilka frambar offer och tjänstgjorde på annat sätt i templet, men genom såväl sedvänjor som sekteriska läror våldförde man sig fullständigt på den mosaiska lagens anda. Vilket stort behov hade inte folket av en ledare, en trogen tillsyningsman, som kunde föra dem tillbaka till den sanna gudsdyrkan! Själva deras liv berodde på detta, ty tiden var nu inne för en räkenskapens dag.

17. Vad gjorde Jesus, medan han var på jorden, såsom den nya tingens ordnings tillsyningsman?

¹⁷ Den romerska styrelsen representerades av landshövdingen Pilatus i Jerusalem, när Kristus Jesus började sin förkunnargärning. Jesus försökte inte göra sig till konung över Israel och försökte inte uttränga Roms imperievälde. Han kom endast för att ”uppsöka och frälsa det som var förlorat” och för att bereda vägen för den nya tingens ordning, som skulle medföra förverkligandet av alla Guds löften, som gick ut på att olydnaden, synden, döden och alla de förskräckliga följderna av dessa ting skulle avskaffas. Jesus skulle bli den sanne tillsyningsmannen, och han förklarade sig själv vara den ”förträfflige herden”. ”Fåren lyssna till hans röst, och han kallar sina egna får vid namn och för dem ut.” ”Jag har kommit för att de må hava liv och må hava det i överflöd. Jag är den förträfflige herden; den förträfflige herden utgiver sin själ för fårens skull.” — Luk. 19:10; Joh. 10:3, 10, 11, NW.

18. Hur undervisade och övade Jesus dem som lystrade till hans budskap, och vad blev följden för dem som förkastade hans budskap?

¹⁸ I tre och ett halvt år frambar Jesus sitt budskap för judarna. Förutom att han själv bedrev en kraftig predikokampanj, undervisade han sina apostlar och lärjungar, så att de kunde fortsätta verket sedan han hade återvänt till himmelen. Allt vad han företog sig präglades av kärlek. Tillrättavisning och tuktan behövde ges då och då, men Jesus utdelade detta på ett omdömesgillt sätt, ty han visste vad som behövdes och hur han skulle ge det. Han var en ledare, och han bjöd sina efterföljare att vandra i hans fotspår. Såsom nation förkastade judarna honom som tillsyningsman och livgivare. Fördenskull sade han: ”Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat. Se, edert hus skall komma att stå övergivet.” Hur fruktansvärt blev det inte år 70, när romarna plundrade staden; och allt detta drabbade den, såsom Jesus sade, ”emedan du icke urskilde den tid då du blev granskad”. — Luk. 13:34, 35; 19:44, NW.

19. Hur utvecklade sig den kristna församlingen efter Jesu död, och vilka resultat uppnåddes?

¹⁹ Jesu död och den förföljelse som hans efterföljare blev utsatta för efter pingsten hejdade inte den påbörjade verksamheten utan medförde att de goda nyheterna spreds vitt och brett. Vid pingsten mottog de första kristna den utlovade heliga anden såsom en hjälpare. En skara av äldre män, bland dem apostlarna, tog ledningen av arbetet och sände representanter från Jerusalem till olika delar av landet. ”När han [Jesus] for upp i höjden”, gav han ”människor såsom gåvor ... några som apostlar, några som profeter, några till att evangelisera, några som herdar och lärare, med tanke på de heligas utbildning för arbete som tjänare”. (Ef. 4:8, 11, 12, NW) Församlingar av ”de heliga” organiserades. Tillsyningsmän förordnades över dem. Instruktioner och föreskrifter sändes från den styrande kretsen i Jerusalem för att styrka dem och befästa deras tro. En anmärkningsvärd förordning från den styrande kretsen var den som omnämns i Apostlagärningarna, kapitel 15. I det att man troget höll sig till Guds ord och lät sig ledas av den heliga anden, fattade man beslut som grundade sig på principer men inte var otillbörligt stränga. När församlingarna troget följde den vägledning de fick av Jehovas jordiska organisation på den tiden, resulterade detta i att de fortsatte ”att befästas i tron och att tillväxa i antal dag efter dag”. — Apg. 16:5, NW.

20. I vilket syfte lämnade Paulus Titus efter sig på Kreta, och vad önskade han finna hos dem som skulle bli tillsyningsmän?

²⁰ När Paulus, Barnabas och andra trogna representanter för den styrande kretsen besökte församlingarna, läste de upp innehållet i detta beslut och tjänade samtidigt såsom tillsyningsmän. På en av sina missionsresor lämnade aposteln Paulus Titus efter sig på Kreta. Titus hade fått bemyndigande att ”rätta till det som var bristfälligt” och att ”tillsätta äldre män i stad efter stad, som jag gav dig order om”. (Tit. 1:5—9, NW) Liknande föreskrifter gavs åt den unge tillsyningsmannen Timoteus. (1 Tim. 3:1—7) Tillsyningsmannen måste vara oförvitlig i alla avseenden. Det måste råda ordning i hans hem; han måste frambringa andens frukt och hålla fast vid ”det trovärdiga ordet vad hans undervisningskonst beträffar, så att han kan vara i stånd till att både förmana genom den lära som är hälsosam och tillrättavisa dem som säga emot”.

21. Vad krävdes av en tillsyningsman, förutom att han skulle vara aktningsvärd moraliskt sett?

²¹ En tillsyningsman i den kristna församlingen måste sannerligen vara en oförvitlig man, men han måste vara mer än en moraliskt ren människa och en som har gott anseende både inom och utom församlingen. Han måste överflöda i goda gärningar och måste ägna kärleksfull omsorg åt alla dem som han kommer att få tillsyn över. Han måste skydda hjorden såsom en herde skyddar de får han har i sin vård. När aposteln Paulus en gång färdades med båt för att komma till Jerusalem, lade man till i Miletus, och skildringen i Apostlagärningarna, kapitel 20, säger att Paulus sände bud till Efesus och kallade till sig de äldre männen i församlingen där. Han framhöll för dem att han var ren från alla människors blod, eftersom han inte hade avhållit sig från att förtälja för dem om allt Guds rådslut, och därpå tillade han: ”Giv akt på eder själva och på hela den hjord, inom vilken den heliga anden har förordnat eder till tillsyningsmän, till att som herdar vårda eder om Guds församling, vilken han har förvärvat med blodet av sin egen Son. ... Jag har i allt visat eder att genom att på detta sätt arbeta måste ni bistå dem som äro svaga och måste komma ihåg Herren Jesu ord, när han själv sade: ’Det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot.’” — Apg. 20:27—35, NW.

22. a) Hur var aposteln Johannes en god tillsyningsman för församlingarna under den senare delen av sin förkunnargärning? b) Vad visar Uppenbarelsebokens första kapitel att Kristus gör, vilket antyder att han är en grundlig tillsyningsman?

²² Apostlarna var allesammans, ända fram till den siste av dem, aposteln Johannes, varmt intresserade av församlingarna. Förutom att de reste och besökte dem och gav dem personlig uppmuntran, undervisning och tillrättavisning, skrev de brev till församlingarna, brev som på den tiden sändes från församling till församling och som vi är lyckliga över att i våra dagar äga såsom en del av bibeln. Men såsom profetian hade sagt, skulle ”laglöshetens människa”, de avfälliga namnkristna ledarna, utöva ett allt kraftigare inflytande på den kristna församlingen. Den åldrige aposteln Johannes skulle snart gå bort, han dog omkring år 100, och således skulle den siste av dem som verkade såsom en återhållande kraft mot detta intrång vara ur vägen. (2 Tess. 2:1—12, NW) Jehova Gud behövde ge allvarliga men likväl uppmuntrande råd genom sin Son, Kristus, som i sin tur gav dem åt Johannes, för att denne skulle förmedla dem till församlingarnas tillsyningsmän. De sju församlingarna i Mindre Asien fick föreställa alla församlingarna på den tiden, men de fick först och främst föreställa alla församlingarna av de av anden pånyttfödda på jorden i våra dagar, eftersom Johannes under inspiration kom att vara på ”Herrens dag” när han fick synen. Han såg sju lampställningar, som föreställde alla de av anden pånyttföddas församlingar. Bland lampställningarna sågs Kristus Jesus, den trogne tillsyningsmannen, gå omkring, i det att han kontrollerade, föreskrev och rättade till saker och ting som stod i vägen för den sanna gudsdyrkan och för teokratiskt framåtskridande. Det fanns en tillsyningsman för varje församling, och var och en visades i bild genom en stjärna. De sju (ett fullständigt tal) befann sig i Kristi högra hand; han hade alltså makt över dem. De måste följa hans ledning och alltid komma ihåg att de har fått sitt ämbete genom att den heliga anden verkat förmedelst Kristus och att de är ansvariga inför honom. Liksom stjärnljus är starkare än lampljus måste de lysa klart genom goda gärningar, gott uppförande och föredöme.

23. Varför fick somliga församlingar beröm, och hur hade några kommit till korta?

²³ De förhållanden som på den tiden rådde i de sju församlingarna utgör en bild av det tillstånd som kan råda i församlingarna i våra dagar, och genom att följa de råd som ges kan tillsyningsmännen veta hur de skall ta itu med dessa förhållanden. En del av församlingarna fick beröm för sitt hårda arbete och sitt uthärdande, men de hade blivit vårdslösa i fråga om tjänsten och mötesbesöken. Somliga var andligen döda, därför att de hade underlåtit att ägna sig åt alla grenarna av Guds tjänst, och de behövde vakna upp, de behövde med iver ägna sig åt enskilt studium, åt mötesbesök och åt förkunnarverksamheten. Tillsyningsmannen måste ta ledningen och återföra församlingen till den kärlek den tidigare hade hyst. Somliga fick beröm därför att de inte hade givit vika för materialistiska lockelser, men det förelåg en fara för att de skulle bli offer för nationalism och religiöst sektväsen. Tillsyningsmannen måste akta sig för att söka slå mynt av sin ställning eller falla offer för sexuell omoraliskhet eller tillåta att församlingen blev fördärvad genom sådana ting. Systrarna måste behålla sin plats inom församlingen och vara villiga till samarbete, med en stilla och mild ande, vilket anstår kristna kvinnor. Ingen ljumhet får förekomma. Man måste helt och fullt stå på Jehovas sida och sätta värde på de andliga rikedomar man vinner genom odelad hängivenhet för Jehova. — Upp., kap. 1—3.

24. Vad är det som måste skyddas i församlingen, och hur meddelades föreskrifter och råd till församlingarna?

²⁴ De råd som gavs åt tillsyningsmännen i de sju församlingarna i Asien måste helt och fullt tillämpas, på det att församlingarna måtte få framgång och inte några sådana förhållanden skall förbli rådande i dem att tillflödet av Guds heliga ande hejdas. Det är värt att i detta sammanhang lägga märke till att föreskrifterna och råden först gavs åt Johannes, som befann sig på jorden, och därpå förmedlades de till tillsyningsmännen i församlingarna, för att man skulle handla i överensstämmelse med dem. Jehova har alltid handlat genom sina organisatoriska medel, då han låtit sin vilja gå i verkställighet. Han är ordningens Gud, uppsåtets Gud och principernas Gud. För en Guds tjänare, som varit i samklang med Guds organisation och endräktigt verkat tillsammans med hans tillsyningsmän, har detta inneburit välsignelse och framgång, oberoende av vid vilken tidpunkt denne tjänare levat. Evigt liv blir deras belöning som villigt ställer sig Jehovas kärleksfulla tillsyn till efterrättelse.