Förfelande av målet

Många människor i det moderna samhället betraktar tron på synden såsom gammalmodig och medvetenheten om den såsom varande skadlig för ens mentala hälsa. Denna uppfattning tenderar till att avlägsna alla moraliska band, vilket leder till att den allmänna moralen fördärvas. Psykologen O. Hobart Mowrer, före detta ordförande för Amerikanska psykologsällskapet, talade om hur Freuds psykologiska uppfattningar bidragit till denna demoraliserande syn och sade:

”I femtio års tid har nu vi psykologer i stort sett följt Freuds lära att ... patienten i själva verket har varit för god; att han inom sig har impulser, särskilt begärelseimpulser och fientlighetsimpulser, som han i onödan har sökt hämma. Och vi har sagt honom att hälsan ligger i att ge utlopp åt dessa impulser.” Genom att försöka tillintetgöra medvetandet om synden har psykologerna, enligt dr Mowrer, också avlägsnat de moraliska banden, vilket har fått till följd att personlighetsrubbningar har blivit mycket vanligare och mycket värre att komma till rätta med.

Trots att världsligt visa människor förnekar syndens förekomst, är synden en verklighet, som man inte lätt kan avfärda. Det är mycket mera som inbegrips än brytandet av morallagar. Synden skadar en persons förhållande till Skaparen, därför att den har att göra med brott mot Guds lagar. Det grekiska ordet för synd är hamartía, vilket förmedlar tanken på att ta miste, t. ex. ta miste om vägen, att misslyckas i att göra något, att förfela syftet eller att begå ett felsteg. Det hebreiska ordet för synd har en liknande innebörd. Jehova Gud har fastställt en rättfärdighetsnorm för sina skapelser såsom ett kännetecken på fullkomlighet. Att förfela detta mål eller att inte nå upp till det betecknas som synd. Denna synd kan vara av två slag — arvsynd och synd som vi personligen begår.

Det är arvsynden som bär ansvaret för det ofullkomliga sätt på vilket våra kroppar fungerar och för den död som automatiskt kommer över alla. På tal om den säger Guds ord: ”Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat.” (Rom. 5:12) Denna enda människa, Adam, var människosläktets gemensamme förfader. Genom att han med vett och vilja förfelade målet i fråga om fullkomlig lydnad för Gud, syndade han och försatte sig själv i ett ofullkomligt tillstånd. Hans barn, som har fötts i detta tillstånd, ärvde hans ofullkomlighet, som kom sig av hans synd. Ingen av hans avkomlingar har sålunda fötts utan att ha fått känna på verkningarna av hans synd.

Det andra slaget av synd är resultatet av våra personliga misslyckanden i att nå upp till det mål Gud har uppställt, hans rättfärdighetsnorm. Eftersom vi är ofullkomliga, kan vi inte nå upp till detta mål, men vi kan sträva efter det och försöka komma så nära det som möjligt genom att lyda Guds lagar. Sådana ansträngningar visar vår kärlek till rättfärdigheten. Med en uppriktig önskan att göra det som är rätt i Jehovas ögon kommer vi att känna styng i hjärtat, när vi bryter mot någon av hans lagar. Vi kommer att ångra vad vi gjorde, uppriktigt bedja om förlåtelse och inte upprepa synden. Gud kommer att överskyla vår synd förmedelst Kristi lösenoffer och inte hålla oss ansvariga för den. På grund av vår ångerfulla inställning kommer han att förlåta oss.

Jehovas förlåtelse ges emellertid inte åt en person som gör synden till en regelbunden del av sitt liv och sålunda bedriver synd. En sådan person har ingen benägenhet eller önskan att sträva hänemot det mål som Gud har uppställt. Han bryter med vett och vilja mot Guds lagar, visar ingen kärlek till rättfärdigheten och känner inga samvetskval över sin synd. Hans samvete blir förstockat och okänsligt för att hans vägar är orätta i Guds ögon. Beträffande en sådan laglös människa säger bibeln: ”Var och en som bedriver synd bedriver också laglöshet, och därför är synd laglöshet. Den som utövar synd har sitt ursprung hos djävulen, ty djävulen har hållit på med att synda från begynnelsen.” (1 Joh. 3:4, 8, NW) Från begynnelsen av sin syndfulla kurs har den onda andliga skapelse, som är känd såsom djävulen, uppsåtligt brutit mot Guds lagar. Han har uppenbarligen undertryckt alla skuldkänslor och förespråkar såsom önskvärt det som Gud förklarar vara synd. Uppsåtliga syndare ådagalägger hans inställning.

Man kan inte förvänta att Gud skall förlåta en person hans synder, när han vägrar att bli medveten om sin synd och inte söker Guds förlåtelse. Det är detsamma som självbedrägeri att förneka att det finns synd. För att en person vägrar att erkänna Guds lagar blir de inte såsom funnes de inte till; därigenom blir inte den som bryter mot dem skuldlös. Liksom mänskliga domare inte kommer att förklara en person icke skyldig, därför att han vägrar att erkänna de lagar han överträder, så kommer inte heller Gud att förklara honom icke skyldig, när han bryter mot Guds lagar. Det är skrivet: ”Om vi säga, att vi icke hava någon synd, så bedraga vi oss själva, och sanningen är icke i oss. Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” — 1 Joh. 1:8, 9.

Förlåtelse ges åt den människa, som inser att hon har syndat och ångerfullt bekänner sin synd för Gud och ber om förlåtelse. En sådan människa ådagalägger den rätta inställningen till frågan om att lyda Guds lagar. Därför att hon ådagalägger den rätta hjärteinställningen, leder inte hennes synd till att hon blir utplånad. Även om hon skulle dö en ”naturlig” död på grund av arvsynden från Adam, har hon hopp om uppståndelse. Men det kan inte sägas om den människa, som är laglös med avseende på Guds lagar och som har djävulens inställning till synden. Därför att hon inte känner någon skuld för att hon bryter mot Guds lagar, är hon inte ångerfull och gör ingen ansträngning för att söka förlåtelse. Bedrivandet av synd har förstockat hennes samvete, så att hon har blivit förhärdad i att göra orätt. Gud bevarar inte en sådan människa i sitt minne. ”Den rättfärdiges åminnelse lever i välsignelse, men de ogudaktigas namn multnar bort.” — Ords. 10:7.

Så vare sig det gäller Freuds psykologiska uppfattningar eller något annat sedefördärvande tänkesätt, som avlägsnar de moraliska banden, är det förbundet med stor fara att lystra till sådant. Det är syndens och dödens väg, inte livets väg. ”Faren icke vilse. Gud låter icke gäcka sig. Ty vad människan sår, det skall hon ock skörda.” — Gal. 6:7.