Frågor från läsekretsen
● Varför står det i den nya boken, ”Utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga”, att planeten Pluto blev upptäckt på grund av den inverkan den hade på planeterna Uranus och Saturnus? Befinner sig inte Neptunus närmare Pluto än Saturnus gör? — L. P., Förenta staterna.
Detta är en detalj, som bibeln inte säger något om, men den bibliska lärobok, som omnämns här, drog fram den för att belysa det förhållandet att tillvaron av något som inte är synligt för människoögon kan bevisas av verkningar som det framkallar.
I den omtalade boken, ”Utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga”, heter det om Pluto, på sidan 11: ”Planeten upptäcktes först år 1930. Men man hade redan år 1905 börjat misstänka att den fanns till. Hur så? På grund av den inverkan den hade på planeterna Uranus’ och Saturnus’ rörelser. Man kallade den Planet X. Genom vetenskapliga beräkningar i överensstämmelse med denna inverkan kunde man fastställa att denna planet befann sig på omkring 5.900.000.000 kilometers avstånd från vår sol, så att man slutligen kunde rikta in ett teleskop med tillräcklig styrka emot den och fotografera den. Tack vare en astronoms förutsägelser och tjugofem års efterforskningar kunde man alltså bevisa att denna gulaktiga planet, Pluto, existerade.”
Några frågeframställare har undrat om det inte var så att man misstänkte att Pluto fanns till på grund av dess inverkan på planeterna Uranus och Neptunus, inte Uranus och Saturnus, som befinner sig på större avstånd från Pluto än Neptunus gör. En del böcker i astronomi ger dessa upplysningar: Astronomerna hade beräknat Uranus’ bana; men den följde inte den beräknade banan. Detta ledde till ytterligare forskningar, och så upptäckte man planeten Neptunus. Man fann emellertid att Neptunus’ dragningskraft inte kunde vara en tillräcklig orsak till att Uranus inte följde den bana man hade beräknat att den skulle följa. Dessutom lade man märke till en viss nyckfullhet i Neptunus’ egna rörelser. Detta ledde till vidare forskningar, fotografiska studier av himmelen och till att man upptäckte Pluto år 1930. — Se The Encyclopædia Britannica, 1959 års upplaga, band 18, sidan 92; James S. Pickering: 1001 Questions Answered About Astronomy, sidorna 66, 67, 69.
Följande intressanta framställning av dr S. A. Mitchell, föreståndare för Leander McCormickobservatoriet vid University of Virginia, står emellertid att läsa i årsboken The Americana Annual för 1932, sidan 79: ”För ett kvarts sekel sedan började det bli uppenbart att såväl Uranus som Saturnus avvek mera från de för dem beräknade banorna än som kunde förklaras av de störningar som vållades av Neptunus. Många forskare tog itu med problemet, i Amerika bland andra Percival Lowell och W. H. Pickering ...”
På grund av de frågor som framställts om den här detaljen ombads utgivarna av den ovan nämnda årsboken, som har redaktion i New York, att uttala sig om hur korrekt den just citerade framställningen kan anses vara. Chefredaktören för The Encyclopedia Americana gav följande svar: ”En kollega, som är mycket förtrogen med nutida astronomiska texter, har sagt mig att dr Mitchells påstående är korrekt, och en liknande redogörelse för förhållandena görs i många texter. Han tillägger: ’Innan Neptunus upptäcktes, misstänkte man att planeten fanns till på grund av de störningar som förmärktes hos Saturnus och Uranus. Sedan Neptunus hade upptäckts, fann man att (dragnings)kraften inte kunde vara stor nog för att förklara alla de störningar som förmärktes hos Saturnus och Uranus — någon annan planetarisk kropp förorsakade avvikelser från de banor man beräknat att de skulle följa. Med detta såsom utgångspunkt räknade man ut den nionde planetens, Plutos, position.’”
I förbigående kan nämnas att det vanligtvis är önskvärt att man går tillbaka till en informationskälla som har så nära anknytning som möjligt till händelsen i fråga. Samtida vetenskapsmän, historieskrivare eller andra sagesmän får förstahandsupplysningar om de faktiska händelserna och förhållandena och är vanligen bättre rustade att ge pålitliga upplysningar om det som har inträffat i deras egen tid. Fördenskull ansåg vi det vara praktiskt att använda uppgifterna i The Americana Annual för 1932, när vi sökte upplysningar om upptäckten av Pluto år 1930.
De här givna upplysningarna visar alltså att det inte är utan grund som den nya boken, ”Utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga”, säger så här på sidan 11: ”Man hade redan år 1905 börjat misstänka att den [planeten Pluto] fanns till. Hur så? På grund av den inverkan den hade på planeterna Uranus’ och Saturnus’ rörelser.”
● Vad ligger det för innebörd i orden i Matteus 10:41? Är det någon skillnad på den ”lön” åt olika individer som omnämns här? — R. D., Förenta staterna.
Enligt Matteus 10:40—42 sade Jesus Kristus följande: ”Den som tager emot eder, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager emot honom som har sänt mig. Den som tager emot en profet, därför att det är en profet, han skall få en profets lön; och den som tager emot en rättfärdig man, därför att det är en rättfärdig man, han skall få en rättfärdig mans lön. Och den som giver en av dessa små allenast en bägare friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge — sannerligen säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön.”
Jesus hade blivit utsänd av sin Fader, Jehova Gud. En människa som gärna tog emot Kristi lärjungar skulle följaktligen ta emot Kristus och likaså Gud, som hade sänt ut Kristus. En sådan människa skulle sannerligen bli välsignad; hon skulle inte bli obelönad.
Likaså skulle den som var villig att ta emot en Guds profet, därför att denne var en profet, bli belönad. Han skulle få ”en profets lön”. Hur så? Jo, tänk t. ex. på den belöning som den gästfria änka fick, som gav Elia mat och vatten. Hon blev storligen välsignad, därför att hon hade tagit ”emot en profet”. Hennes förråd av mjöl och olja förökades mirakulöst av denne profet, som verkade under Guds andes ledning. Ja, genom ett underverk fick hon till och med tillbaka sin son, sedan denne hade dött en förtidig död! (1 Konungaboken 17) Dessa underverk utförde Jehova genom sin profet Elia. Änkan tog tydligen emot Elia, ”därför att” han var ”en profet”. Alltså fick hon ”en profets lön”.
Vi får inte förbise att Jesus Kristus, som yttrade de ord som är återgivna i Matteus 10:40—42, var den störste av alla profeterna. (5 Mos. 18:15—19; Apg. 3:19—23) De som tog emot honom, därför att han var en profet, rönte andliga välsignelser genom det som han sade till dem. Några av dem blev också helbrägdagjorda genom underverk och blev till och med uppväckta från de döda. (Matt. 4:23; Luk. 8:40—42, 49—56; Joh. 11:38—44) Därefter gav Jesus Kristus ”några som profeter” (NW) såsom gåvor åt den kristna församlingen. Bland dem kan vi nämna Agabus. De personer som tog gynnsamt emot dessa profeter och som sökte gemenskap med dem i den kristna församlingen fick sannerligen röna andliga välsignelser. Dessa män blev använda till att uttala nya profetior. (Ef. 4:11, 12; Apg. 11:27, 28; 21:10, 11) Men i uppfyllelse av orden i Joel 2:28, 29 kan också i våra dagar åt Jehova överlämnade tjänare, fastän de inte är inspirerade, få hjälp av Guds ande eller verksamma kraft till att förklara Skriftens profetior för dem som gärna, villigt och tacksamt tar emot dem. Sådana människor blir därigenom belönade andligen. — 1 Kor. 2:10.
Jesus Kristus talade också om att ta emot en rättfärdig man och att få ”en rättfärdig mans lön”. Om man gästfritt toge emot en rättfärdig man, skulle man kunna vänta sig att bli vänligt behandlad i gengäld, inte på ett orättfärdigt sätt, utan i överensstämmelse med Guds rättfärdighet. Det slags ”rättfärdig man” som Jesus talade om var inte en människa som helt enkelt satte upp sina egna normer och förde vad man skulle kunna kalla en ”god vandel”. Han talade om en människa som höll sig till Jehovas rättfärdiga ord och befallningar. (Matt. 4:4; Pred. 12:13, 14) De som verkligen uppfyllde Guds fordringar på Jesu tid blev Jesu efterföljare. Om någon hade privilegiet att ta emot en sådan troende i sitt hem, hade han möjlighet att röna andligt gagn, att få ”en rättfärdig mans lön”. Besökaren skulle utan tvivel dela med sig av trosstärkande sanningar från Guds ord åt sin värd, alldeles som Jesus gjorde. (Luk. 10:5—7; 19:1—10) På samma sätt förhåller det sig i våra dagar.
Det finns människor som välvilligt tar emot ”dessa [rättfärdiga] små”, som är Jesu Kristi smorda lärjungar eller andliga bröder, och som gör gott mot dem. (Upp. 14:1—4; Luk. 12:32) Genom att visa sådan vänlighet ger de Jesu smorda efterföljare ”en bägare friskt vatten att dricka” så att säga. De gör gott mot Kristi andliga bröder, men inte bara därför att de visar allmän människokärlek mot envar, utan därför att dessa är Kristi lärjungar. Fördenskull blir dessa, som gör gott, belönade; de går ”ingalunda ... miste om sin lön”. Även om de inte omedelbart röner något gagn genom ett eller annat underverk, så har de privilegiet att höra Jesu Kristi smorda lärjungar förklara Skriften för dem. Dessa som lyssnar har alltså möjlighet att få ett visst gagn i andligt avseende. De ibland dem som visar att de älskar det som är rättfärdigt och som gör gott mot Kristi bröder i betraktande av att de är Kristi andliga bröder eller smorda lärjungar ådagalägger verkligen att de har en gynnsam inställning till konungen Jesus Kristus själv och att de ger honom sitt stöd. (Matt. 25:34—40) Om dessa människor fortsätter att följa ett sådant handlingssätt, kommer de att få röna varaktigt gagn, ty de har utsikt att vinna evigt liv i Jehovas utlovade nya tingens ordning. — 2 Petr. 3:13; Sef. 2:2, 3.
● I Predikaren 3:11 heter det att Gud har lagt ”obestämd tid” (NW) i människornas hjärtan. Vad innebär detta? — M. O., Förenta staterna.
Predikaren 3:11 lyder: ”Allt har han [Jehova] gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt evigheten [obestämd tid, NW] i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk, som Gud har gjort.” Det hebreiska ord som återges med ”evigheten” och ”obestämd tid” (NW) är olám. Det har avseende på tiden, och dess grundbetydelse är ”dold” eller ”hemlighållen”, och det har sagts betyda ”dold tid, dvs. okänd och lång, vars början eller ände är oviss eller obestämd”. (William Gesenius: A Hebrew and English Lexicon of the Old Testament, 1836, sidan 746) Det finns några översättningar av Predikaren 3:11 — förutom 1917 års sv. övers. — som säger att Gud har lagt ”evigheten” i människornas hjärtan. (Leeser; RS; AS) Av sammanhanget framgår det att det är fråga om tid. (Pred. 3:1—8, 17) På grund härav och på grund av ordet oláms grundbetydelse är det mycket lämpligt att termerna ”evigheten” eller ”obestämd tid” används i Predikaren 3:11.
Jehova har en fastställd tid för allting. (Dan. 2:21, 22; Apg. 17:26, 31) Han har också gjort allting skönt eller ”välordnat” (NW, 1957 års upplaga) för sin tid. Den ordning och skönhet som utmärker skapelsen, t. ex. årstidsväxlingarna, belyser detta. Orden i Predikaren 3:11 innebär naturligtvis inte att Gud bokstavligen har lagt en tidsmekanism i människans hjärta. Det som sägs här har uppenbart att göra med det sätt, på vilket människans uppskattning av olika saker och ting skulle påverkas av tidens gång. Versen hjälper oss att inse att Gud inte fullständigt kan utgrundas av människan. Jehovas verk är fullkomliga, men inte ens den fullkomliga människan i Guds utlovade nya tingens ordning kommer att kunna fatta djupet i Guds vishet. (5 Mos. 32:4; Jes. 40:28; 55:8, 9; Rom. 11:33—36) Enligt orden i Predikaren 3:11 kommer människorna aldrig att ”till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk, som Gud har gjort”. Det kommer alltid att finnas något att lära om Jehovas verk. Följaktligen kommer människan aldrig att förlora intresset för att inhämta kunskap om Gud eller för att utforska hans skaparverks under. Även om invånarna i Guds nya tingens ordning aldrig någonsin kommer att till fullo kunna ”fatta det verk, som Gud har gjort”, kommer de för varje år som går att lära sig mer och mer om Guds mångskiftande vishet, och de kommer att uppskatta den allt mer och mer.