Frågor från läsekretsen
● I Ordspråksboken 11:29 heter det att den som drar olycka över sitt hus ”får vind till arvedel” och att ”den oförnuftige bliver träl åt den som har ett vist hjärta”. Vad ligger det för betydelse i dessa ord? — I. M., Förenta staterna.
Orden i Ordspråksboken 11:29 var ursprungligen riktade till Israels folk. De utgör en varning för ett dåraktigt eller oförnuftigt handlingssätt, som får onda följder, ty vi läser: ”Den som drager olycka över sitt hus, han får vind till arvedel, och den oförnuftige bliver träl åt den som har ett vist hjärta.”
Det är ett bildligt uttryck som används här, då det heter att ”den som drager olycka över sitt hus ... får vind till arvedel”. Naturligtvis kan dessa ord inte innebära att en människa bokstavligen kan gripa fatt i vinden, kan sätta sig i besittning av den eller kan få den ”till arvedel”. De här orden måste tydligen syfta på ett bemödande att söka vinna något som inte är gripbart eller verkligt. I bibelboken Predikaren förekommer upprepade gånger uttrycket ”ett jagande efter vind”. Det heter till exempel i Predikaren 1:14: ”När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.” Gagnlösa förehavanden medför med andra ord idel fåfänglighet. Orden i Ordspråksboken 11:29 klargör alltså att det inte kommer att gå den man väl som drar olycka över sitt hus. Han kommer inte att vinna något som är av värde. Det blir som om han finge vind till arvedel.
Men hur drar någon olycka över sitt hus? Tänk på hur det gick för Akan. När israeliterna intog staden Jeriko, skulle alla värdeföremål i den vara helgade åt Jehova, ty Jeriko var Kanaans förstlingsfrukt och som sådan avsedd för honom. Men den girige Akan rövade från Gud genom att lägga sig till med en vacker mantel från Sinear, två hundra siklar silver och en guldplatta. Senare led Israel nederlag vid Ai. Detta gjorde det nödvändigt med en undersökning, för att man skulle få veta orsaken till denna motgång. Slutligen blev Akans orätta handling uppenbarad, och han bekände sin skuld. Därpå tog Josua och hela Israel Akan, hans söner och döttrar, de stulna föremålen och ”allt övrigt, som han hade”, och förde det upp till Akors dal. Sedan sade Josua till Akan: ”Varför drog du olycka över oss? Nu skall ock HERREN i dag låta olycka komma över dig.” Skildringen fortsätter så: ”Och Israels menighet stenade honom; de brände upp dem i eld och kastade stenar på dem.” Akan drog sannerligen olycka över sig och sitt hus. — Josua, kapitel 7.
I det forntida Israel drog de familjeöverhuvuden, som underlät att rätta sig efter Jehovas rättfärdiga krav och befallningar, olycka över sitt hus. Stundom kunde följderna bli lika allvarliga som dessa som Akah och hans hus fick uppskära. Men nu i denna tid kan också en man som är överhuvud i ett kristet hem visa sig otrogen. Han och de andra i familjen kan komma att dras in i sådant som leder till uteslutning ur den rena kristna församlingen. (1 Kor. 6:9, 10) En man som själv bryter mot Skriftens bud och blundar för de allvarliga förseelser, som familjemedlemmarna kanske begår, drar i sanning olycka över sitt hus. Trogna kristna tar med rätta avstånd från honom och kanske från andra medlemmar i hans familj, i det att de utesluter dem ur sin gemenskap, eftersom de är obotfärdiga syndare. — 1 Kor. 5:11—13.
I Ordspråksboken 11:29 heter det vidare: ”Den oförnuftige bliver träl åt den som har ett vist hjärta.” Dessa ord besannas ofta. På en oförnuftig eller dåraktig människa kan man till exempel inte lägga något större ansvar. En sådan människa blir ofta ”träl” eller tjänare åt en person som har bättre omdöme än hon själv. Den som exempelvis missköter sina affärer kan råka i beroendeställning till en annan på ett eller annat sätt. Eftersom den oförnuftige saknar praktisk vishet, kan han lätt bli ”träl åt den som har ett vist hjärta”.
Orden i Ordspråksboken 11:29 bör fördenskull inprägla hos de sanna kristna hur nödvändigt det är att man gör bruk av ett gott omdöme och handlar med praktisk vishet i allt man gör. Detta ordspråk bör också hjälpa dem att klart och tydligt inse hur viktigt det är att man undviker att handla orätt, varigenom man skulle dra olycka över sig, genom att bli utstött av de trogna kristna och i synnerhet av Jehova Gud.
● Ibland ändras Sällskapet Vakttornets syn på de bibliska ämnen som dryftas i Sällskapets publikationer. Vi talar om det som vi tror på såsom ”sanningen”. Men förändras ”sanningen”? — W. P., Förenta staterna.
Det är i själva verket bibeln som kallar de trosuppfattningar, som är i överensstämmelse med Skriften, för ”sanningen”. I 2 Petrus 2:2 kallas den gudsdyrkan som grundar sig på sådana trosuppfattningar för ”sanningens väg”. Men om denna ”sanningens väg” läser vi i Ordspråksboken 4:18: ”De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd.” Vi känner alltså inte till allt som finns att veta. Nej, inte ens när den tingens ordning införs, som kommer efter Harmageddon, kommer vi att veta allting. Evigheten igenom kommer det alltid att finnas mer att lära. Detta antyds av aposteln Paulus’ ord i Romarna 11:33: ”O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga äro icke hans domar och huru outrannsakliga hans vägar!”
Vi kan därför förvänta att vår syn på saker och ting ibland ändras. Även om våra grundläggande trosuppfattningar är sunda bibliska sanningar, kan det vara en del detaljer som vi inte helt och fullt förstod tidigare. Med tiden klaras allt detta upp med hjälp av Jehovas ande.
För bara några år sedan hade vi till exempel en utmärkt artikelserie i Vakttornet om de ”överordnade myndigheterna”. (Numren för 1 april, 1 och 15 maj 1963) Innan dessa artiklar publicerades, visste och lärde vi att Jehova är den Högste och att Jesus Kristus är den som står honom närmast i makt och myndighet. Vi visste att vi bör vara laglydiga människor, men att vi, när människors lag kommer i strid med Guds lag, måste lyda Gud såsom härskare mer än människor. Dessa grundsanningar är desamma nu som tidigare; de har inte ändrats. Men genom en omsorgsfull granskning av Skriften har vi kommit att inse att vissa bibelverser bör tillämpas på ett annat sätt. Vi har till exempel insett att den ”överhet” eller de ”överordnade myndigheterna” (NW), som omtalas i Romarna 13:1, inte är Jehova Gud och Jesus Kristus utan de politiska styresmännen. Så förhåller det sig också med det som sägs i Titus 3:1 och 1 Petrus 2:13, 14. Men grundsanningen är oförändrad. Vår syn på Gud och på staten är densamma som förut.
På liknande sätt är det med vårt studium av ämnet uppståndelsen. Vi trodde på de dödas uppståndelse redan innan vi fick artikelserien i det ämnet i Vakttornet (numren för 1 juni—1 augusti 1965), och vi tror fortfarande på den. Vi trodde också att 144.000 skulle uppväckas till himmelskt liv tillsammans med Kristus. Vi trodde att många fler skulle få uppstå såsom människor, att en del av dem skulle vara sådana som troget hade tjänat Gud i det flydda och att andra skulle vara sådana som hade levat orättfärdigt. Vi trodde också att ett omfattande undervisningsarbete skulle äga rum då dessa skulle bli uppväckta. Dessa sanningar har inte ändrats. Men nu ser vi, enligt de upplysningar Skriften ger, att fler än vi förväntade kommer att återvända. I stället för att sanningen om uppståndelsen blivit skjuten åt sidan har den alltså blivit förstärkt, och vår uppskattning av den kärlek och barmhärtighet, som Jehova visat genom att göra anordningar för uppståndelsen, har blivit mycket större.
Detta utgör en direkt motsats till vad som hände vissa män, som aposteln Paulus skrev om till Timoteus, såsom vi läser i 2 Timoteus 2:18: ”När dessa säga, att uppståndelsen redan har skett, hava de farit vilse från sanningen, och de förvända så tron hos somliga.” De här männen hoppades inte längre på uppståndelsen; de trodde att det som redan hade skett var allt man hade att vänta. Men de sköt den sanning åt sidan som Jesus hade förkunnat. Också i kristenheten har man ändrat uppfattning om saker och ting. Men där har man förkastat bibeln såsom en myt och skjutit dess morallagar åt sidan såsom gammalmodiga.
Vilken oerhörd skillnad är det inte mellan det som har skett bland människorna i kristenheten och det som Jehova gör för sitt folk, för att vårt tänkesätt allt bättre skall bringas i överensstämmelse med hans inspirerade sanningsord!
● Orden i Jesaja 52:14, som utgör en profetia om Messias, tycks ange att Jesus Kristus hade en vanställd kropp. Hur skall man förstå det? — J. B., Förenta staterna.
Jehova Gud inspirerade profeten Jesaja att profetiskt skriva följande om Messias: ”Se, min tjänare skall hava framgång; han skall bliva upphöjd och stor och högt uppsatt. Såsom många häpnade över honom, därför att hans utseende var vanställt mer än andra människors och hans gestalt oansenligare än andra människobarns, så skall han ock väcka förundran hos många folk; ja, konungar skola förstummas i förundran över honom. Ty vad aldrig har varit förtäljt för dem, det få de se, och vad de aldrig hava hört, det få de förnimma.” — Jes. 52:13—15.
Dessa Jesajas ord har avseende på Jesus Kristus. Men av det som sägs i Jesaja 52:14 bör vi inte dra den slutsatsen att Jesus var fysiskt vanställd. I bibeln finns det visserligen inte någon beskrivning av Kristi ansiktsdrag eller fysiska gestalt, men de äldsta arkeologiska vittnesbörden ger inte vid handen att Jesu ansikte var frånstötande eller hans drag groteska. På tal om tidiga målningar, där Kristus är avbildad, har till exempel den amerikanske forskaren Jack Finegan skrivit följande: ”Den nästan förstörda målade bilden av Kristus i Priscilla-katakomben i Rom [Lasarus’ uppväckande] härrör sannolikt, som vi har sett, från mitten av 100-talet. Målningen i Dura [Botandet av den lame mannen] är ännu mera definitivt daterad till första delen av 200-talet. På båda bilderna visas Kristus som en ung och skägglös man med kort hår och klädd i den tidens vanliga dräkt. Dessa och liknande avbildningar återger den såvitt man nu vet tidigaste Kristus-typen i den tidiga kristna konsten.” (Light from the Ancient Past, 1946 års upplaga, sidan 408) De äldsta bevarade målningarna där Jesus Kristus är avbildad antyder följaktligen inte att han var vanställd på något sätt.
Vad innebär då orden i Jesaja 52:14? De har av allt att döma avseende på den förödmjukelse som Jesus Kristus utsattes för. Många ansåg honom vara en syndare och skymfade honom svårt. (1 Petr. 2:22, 23) Såsom människa på jorden utförde Jesus rättfärdiga gärningar som andra inte kunde utföra, men han blev hatad utan sak trots allt det goda han gjorde. Likväl bar han denna smälek och visade på så sätt att han var ostrafflig inför Gud. Detta ledde till att Jesus blev upphöjd. — Joh. 15:17—25.
Jesus hävdade och försvarade ivrigt sanningen och rättfärdigheten. Han avslöjade frimodigt sin tids religiösa ledare och sade att de var skrymtare, ja, också lögnare och mördare. (Matt. 23:1—39; Joh. 8:44) För dem som blev avslöjade på detta sätt hade Jesus helt naturligt inte något tilltalande utseende. De hatade honom. För de skrymtaktiga religiösa ledarna på Jesu tid föreföll Jesu budskap vara frånstötande, och den som frambar detta budskap hade inte något behagligt utseende.
Skriften innehåller alltså visserligen inte någon klar och tydlig beskrivning av Kristi ansiktsdrag eller fysiska gestalt, men vi bör tänka på att Jesus var en fullkomlig människa. (Hebr. 7:26) Gud beredde en kropp åt honom. (Hebr. 10:5) Det råder fördenskull inget tvivel om att Jesu gestalt och ansiktsdrag var mycket tilltalande.
● I Nya Världens översättning av den Heliga skrift lyder Habackuk 1:12 delvis så här: ”O min Gud, min Helige, du dör icke.” Men i andra översättningar heter det: ”Vi skola ej dö!” (1917; AS; AV) Vad är förklaringen till denna olikhet? — S. C, Förenta staterna.
Under arbetet med att skriva av bibelhandskrifter lade de tidiga judiska skriftlärda, de s. k. soferim, sig vinn om att vara skrupulöst noggranna. Men längre fram tog sig dessa avskrivare vissa friheter. De gjorde till exempel aderton förbättringar eller ändringar i bibelns hebreiska text. Dessa korrigeringar antogs vara rena förbättringar. Men massoreterna, de skriftlärda som efterträdde soferim, upptäckte ändringarna och införde marginalanmärkningar om dem i den hebreiska texten. Dessa anmärkningar eller noter kallas för massora. En av soferims aderton förbättringar, tiqqunei soferim, finner vi just i Habackuk 1:12.
En del översättningar, t. ex. 1917 års svenska översättning, återger Habackuk 1:12 i överensstämmelse med den massoretiska hebreiska texten med dess av soferim utförda ändringar. De lyder fördenskull: ”Vi skola ej dö!” Men Nya Världens översättningskommitté återställde samvetsgrant de ursprungliga ordalagen, som med adress till Jehova lyder så: ”Du dör icke.” Denna lydelse är också i överensstämmelse med versens övriga innehåll.
I 1917 års svenska översättning av Habackuk 1:12 heter det: ”Är du då icke till av ålder? Jo, HERRE, min Gud, min Helige, vi skola ej dö! HERRE, till en dom är det du har satt dem, och till en tuktan har du berett dem, du vår klippa.” Det talas här upprepade gånger om Gud, men med detta stämmer orden ”vi skola ej dö”, en hänvisning till människorna, illa överens. Lydelsen i Nya Världens översättning ger däremot inte något problem. Den framhäver en parallellism i satserna med orden: ”Är du icke från forntiden, o Jehova? O min Gud, min Helige, du dör icke. O Jehova, till en dom har du satt den; och, o klippa, till en tillrättavisning har du grundat den.”
Andra nutida översättningar stämmer överens med Nya Världens översättning av Habackuk 1:12. I En amerikansk översättning heter det till exempel: ”Är icke du från forna dagar, o HERRE, min helige Gud? Du dör icke!” I J. B. Rotherhams översättning, Den emfatiska bibeln, heter det: ”Är icke du från forna dagar, o Jahveh, min Gud, min Helige? Du dör icke!”
Den med hebreiska språket förtrogne C. D. Ginsburg har gjort följande viktiga kommentar till Habackuk 1:12: ”Alla forntida uppgifter framhåller med eftertryck att detta utgör den av soferim korrigerade texten och att den ursprungliga lydelsen varit: ’Är du icke från evighet? O Herre, min Gud, min Helige, du dör icke.’ Parallellismen anger tydligt och klart att detta är den rätta lydelsen. Orden är i båda satserna riktade till Herren, som i den första satsen sägs vara från evighet och i den andra påstås aldrig dö eller sägs bestå för evigt. Att här införa ett nytt subjekt i pluralis som bestämning till predikatet ’vi skola icke dö’, varigenom odödlighet tillskrivs människorna, är följaktligen helt i strid med det som inryms i detta avsnitt. ... Det som orsakat ändringen är inte svårt att finna. Det ansågs vara stötande att om Herren säga ’du dör icke’. Fördenskull bytte man ut det mot ’vi skola icke dö’.” — Introduction to the Massoretico-Critical Edition of the Hebrew Bible, 1897, sidan 358.
De judiska soferim gjorde uppenbarligen sin textförbättring av Habackuk 1:12, därför att de ansåg det hädiskt att förbinda tanken på dödlighet med Gud, hur detta än skedde. Men det är inte alls vanvördigt att vända sig till Jehova Gud med orden: ”Du dör icke.” Nej, dessa ord riktar i stället ett skriftenligt slag mot den nutida uppfattningen att Gud är död, och de är i full överensstämmelse med Mose inspirerade psalm, där dessa ord riktas till Jehova: ”Ja, från evighet till evighet är du, o Gud.” — Ps. 90:1, 2.