Frågor från läsekretsen
● Hur kunde Asael räknas upp bland hövitsmännen i Davids här (1 Krön. 27:7), när Asael, enligt 2 Samuelsboken 2:23, blev dödad redan innan David blev konung över hela Israel? — R. F., USA.
I 1 Krönikeboken 27:7 nämns Asael som en härhövitsman i den förteckning över häravdelningarnas tjänstgöring som gällde månad för månad: ”Den fjärde, den som tjänstgjorde under fjärde månaden, var Asael, Joabs broder, och efter honom hans son Sebadja. Och i hans avdelning voro tjugufyra tusen.” Av skildringen i 2 Samuelsboken 2:23 framgår det att Asael efter kraftmätningen vid Gibeons damm och den strid som därpå följde, då den israelitiska hären under Abner blev slagen, envist förföljde den flyende Abner och till sist blev dödad av Abner, när han inte gav upp förföljandet. (2 Sam. 2:12—28) Eftersom Asael dog innan David hade blivit konung över hela Israel, har somliga bibelkommentatorer menat att omnämnandet av honom här bevisar att den anordning som det redogörs för i viss utsträckning företogs innan alla stammarna kom till David i Hebron och erkände honom som konung. Beträffande detta heter det i The Interpreter’s Dictionary of the Bible (band 1, sidan 244): ”Det är tänkbart att vi här har den förebild till Davids här, som organiserades tidigare, medan konungen hade väldet över enbart Juda, och att denna ursprungliga förteckning har blivit justerad genom att man lagt till namnet på Sebadja, Asaels son och efterträdare i hans häravdelning.” — Jämför 1 Krönikeboken 12.
En annan förklaring har framlagts med anledning av att den fjärde avdelningens hövitsman, enligt 1 Krönikeboken 27:7, inte bara var Asael utan ”efter honom hans son Sebadja”. Den här uppgiften att vara befälhavare eller hövitsman under en månad var ett privilegium som tillföll en framstående veteran, och i några fall kan en sådan ära ha tillfallit en krigare efter hans död. Namnet ”Asael” som förekommer här kan följaktligen syfta på Asaels hus, företrätt av hans son Sebadja, som sägs vara Asaels efterträdare.
● Är det passande att kristna människor ”dricker en skål”, när de är tillsammans på en bjudning? — M. D., USA.
I vissa länder är det ganska vanligt att man föreslår en skål för någon eller något som man t. ex. kommit tillsammans för att fira. Man lyfter då glasen och låter dem snudda vid varandra. Det är förståeligt att somliga undrar om det är tillbörligt från Skriftens ståndpunkt för de kristna att delta i sådant skålande.
Naturligtvis är det inget orätt i att en kristen tillönskar en vän lycka och välgång. Det är inte heller otillbörligt att göra detta i grupp. De i andligt avseende äldre männen i första århundradet avslutade ett brev till de kristna församlingarna med en fras som egentligen betyder: ”Lev väl!” — Apg. 15:29, NW.
Men är detta allt som kan sägas om att ”skåla”? Hur kommer det sig att de som skålar lyfter sina glas och får dem att klinga genom att lätt stöta mot varandra? Är det någon viss sedvänja man då följer? Lägg märke till följande citat ur The Encyclopædia Britannica, 11:e upplagan, band 13, sidan 121:
”Sedvänjan att dricka en levande människas ’skål’ härrör mycket sannolikt från den forntida religiösa riten att dricka till gudarnas och de dödas ära. Grekerna och romarna göt vid måltiderna ut dryckesoffer åt sina gudar, och vid ceremoniella fester drack de till deras och de dödas ära.” Efter att man därpå i detta uppslagsverk påpekat hur dessa hedniska sedvänjor överlevde bland de skandinaviska och germanska folken, heter det vidare: ”Seden att dricka levande människor till måste ha varit intimt förbunden med dessa dryckeslag, som till hälften var offermåltider.”
Flertalet människor som förenar sig i att dricka en ”skål” tänker förmodligen inte alls på att de tar efter denna sed att höja ett dryckesoffer till hedniska gudars ära, men så kan det likväl vara. Naturligtvis önskar en trogen kristen inte ha någon del i ett faktiskt hedniskt offer, eftersom han har klart för sig att han ”inte [kan] dricka Jehovas kalk och demoners kalk”. (1 Kor. 10:21, NW) En mogen kristen söker också undvika att ta efter falska religiösa ritualer. Att följa en sådan andligt mogen kurs är välbehagligt för Jehova. Tänk på att Gud särskilt varnade israeliterna för att ta efter sådana religiösa sedvänjor som de hedniska nationerna i deras omgivning följde. — 3 Mos. 19:27; 21:5.
Ifall en kristen vill bedja om Guds välsignelse över någon annan, är det rätta sättet härför att vända sig i innerlig bön till Gud och inte att följa traditioner som härrör från hednisk gudsdyrkan som Jehova avskyr. — Fil. 1:9; 2 Kor. 1:11.
Det finns en mängd olika seder och traditioner runt om på jorden. Om en mogen kristen vet att en viss sed eller tradition direkt härrör från falsk religion, undviker han den naturligtvis. Men det är inte alla sedvänjor som är anstötliga. Somliga kan bara vara ett bruk eller ha med ”etiketten” på orten att göra och inte alls ha någon anknytning till den falska religionen, t. ex. sådana hälsningsceremonier som att ta i hand, bocka eller buga. (1 Mos. 23:7) Varje enskild människa bör tänka igenom vad hon vet om en viss sed och tänka över sitt eget motiv i förbindelse med den. Varför gör hon så eller så? Hon kan ställa sig den här frågan: Kommer andra att ta anstöt av att jag gör detta, eller kommer folk här på orten att förbinda det jag gör med falsk religion? (1 Kor. 10:32, 33) Ingen annan kan vara en enskild kristens samvete; därför bör var och en tänka över saken och fatta ett sådant beslut att han kan ha ett rent samvete. — Apg. 23:1; 2 Kor. 1:12.
● De judiska prästerna bar ju huvudbonader när de tjänade i templet. Hur kommer det sig då att aposteln Paulus längre fram skriver att män inte skall bära huvudbonad, men att kvinnorna däremot skall göra det? — L. H., USA.
De här båda föreskrifterna hade med två olika anordningar att göra. Det var inte förrän vid den tid då den judiska anordningen upphörde med dess system av präster, offer och tempelgudstjänst som Paulus förklarade vad som var Guds vilja beträffande huvudbonader under den kristna anordningen. (Hebr. 9:26) Liksom Jehova hade rätt att förändra andra yttre former för den sanna gudsdyrkan eller gudstjänsten, kunde han vidta förändringar i fråga om vem som skulle bära huvudbonad. — Dan. 4:32.
Att de israelitiska prästerna bar huvudbonader var inte något som de själva hade hittat på; det skedde på anvisning från Gud. Översteprästen skulle bära en särskild huvudbindel. En liten guldplåt, på vilken orden: ”Helgad åt HERREN” eller ”Helighet tillhör Jehova” (NW) hade graverats in, skulle fästas på bindelns framsida, varigenom den kom att sitta på översteprästens panna. (2 Mos. 28:4, 36—38) Underprästerna bar huvor som var litet annorlunda. (2 Mos. 28:40) I båda fallen skulle huvudbonaderna utgöra tecken på deras undergivenhet under Jehova, förutom att de var ”till ära och prydnad”. (2 Mos. 28:2, 40) Prästerna bar alltså huvudbonader av lydnad för sin Gud och laggivare.
Men när aposteln Paulus redogjorde för vad som var lämpligt och passande i den kristna församlingen, framhöll han att kvinnor som bad eller profeterade i församlingen, där en man egentligen skulle göra detta, borde bära huvudbonad. Det skulle vara opassande om en man som fungerar såsom tjänare i församlingen skulle bära huvudbonad; han skulle i så fall vanära sitt huvud, Kristus. (1 Kor. 11:3—16) Vi bör emellertid tänka på att det är en avsevärd skillnad här. I templet eller tabernaklet under den judiska tingens ordning utförde inga kvinnor prästerliga tjänster, och därför behövde man inte göra någon åtskillnad mellan man och kvinna. Men i den kristna församlingen kunde både män och kvinnor utföra tjänst. Under inspiration framhöll alltså Paulus med all rätt att en kristen kvinna under vissa omständigheter skulle ”ha ett myndighetstecken på sitt huvud för änglarnas skull” (NW) men att männen däremot, som direkt representerade Kristus, skulle utföra sina åligganden barhuvade.
I båda fallen, under den judiska prästerliga anordningen såväl som under den kristna anordningen, tjänade huvudbonaden såsom ett tecken på undergivenhet. Men det fanns dubbla anledningar för kvinnor som tjänade i den kristna församlingen att bära huvudbonad. När de gjorde detta, visade de att församlingen är Kristus underdånig, och dessutom erkände de, genom att bära huvudbonad, att det är mannen som utövar ledarskapet i Guds anordning. — 1 Kor. 11:8, 9; Ef. 5:21—24.