Hyksos’ roll i Egyptens historia

FORNTIDENS historiker upptecknade — i likhet med våra dagars — bara sådana upplysningar som de ansåg vara viktiga eller nödvändiga för det syfte de hade. Redogörelserna färgades ofta av historikernas fördomar och personliga uppfattningar. Inte sällan tog de sin tillflykt till öppna osanningar för att förhärliga den egna nationen. Detta är några av de faktorer som gör det mycket svårt att ge en exakt bild av händelser i forntiden. Det bör därför inskärpa hos oss behovet av försiktighet när vi försöker förstå bibliska berättelser i ljuset av forntidens historia återgiven av nutida historiker.

Ett karakteristiskt exempel inbegriper vad som vanligen har kallats ”hyksostiden”. Det är allmänt antaget att hyksos var ett främmande folk som fick makt över Egypten. Åtskilliga lärde sätter in skildringen i Första Moseboken i detta sammanhang och menar att det var under hyksoskungarnas tid som Josef kom till Egypten liksom också senare hans far, Jakob, och dennes familj. De grundar detta i första hand på antagandet att det skulle ha varit rimligare att en främmande härskare upphöjde den icke-egyptiske Josef till ställningen som näst högste styresman i riket än att en infödd egyptisk härskare skulle ha gjort det. (1 Mos. 41:40) Detta väcker frågan: Är dessa lärdes uppfattning i överensstämmelse med bibelns skildring?

Om Josef hade blivit upphöjd till sin ställning medan Egypten stod under främmande herravälde, är det rimligt att Faraos hov i hög grad hade bestått av utlänningar. Men Skriften ger inget vittnesbörd i den riktningen. I stället finner vi att hovmannen Potifar var egyptier (1 Mos. 39:1) och att Josef själv omgavs av infödda egyptier, vilkas fördomar samvetsgrant respekterades. (1 Mos. 43:32) Därför finns det i verkligheten inte något giltigt skäl till att försöka passa in skildringen om Josef i en tid av utländskt styre. Följaktligen måste vi undersöka andra källor för att avgöra vilken roll hyksos kan ha spelat i Egyptens historia.

Det är den judiske historikern Josefos, som levde under första århundradet, som är källan till namnet ”hyksos”. I en skrift som kallas ”Mot Apion” hävdar Josefos att han citerar ordagrant från en skildring som skrivits av den egyptiske historikern Manetho (200-talet f.v.t.). Och om man skall tro Josefos förbinder denna skildring hyksos direkt med israeliterna!

Josefos godtar sambandet mellan hyksos och israeliterna men tillbakavisar många av detaljerna i skildringen. Han föredrar att återge ”hyksos” med ”fångna herdar” i stället för med ”herdekungar”. Enligt Josefos skildrar Manetho hur hyksos vinner kontroll över Egypten utan strid och efteråt förstör städer och tempel. Många år senare sägs egyptierna ha rest sig och kämpat ett långt och fruktansvärt krig mot dem. Till sist belägrade en egyptisk styrka på 480.000 man hyksos i deras främsta stad, Avaris. Därpå uppnåddes egendomligt nog en överenskommelse som tillät hyksos att oskadda lämna landet tillsammans med sina familjer och ägodelar, varpå ”de begav sig till Judeen och byggde Jerusalem”. — Against Apion, bok 1, stycket 14.

I ett annat omnämnande gör Manetho förmodligen tillägg till skildringen. Han framlägger någonting som Josefos betecknar som en uppdiktad historia. Det handlar om en stor skara med 80.000 spetälska och sjuka som tillåts bosätta sig i Avaris efter herdarnas avtågande. Dessa människor gjorde sedan uppror, återkallade ”herdarna” (hyksos?), förstörde städer och byar och begick helgerån mot Egyptens gudar. Till sist blev de besegrade och utdrivna ur landet. — Against Apion, bok 1, styckena 26 och 28.

Nutida historiker tror att Josefos’ citat är oriktiga när de förbinder hyksos med israeliterna. Men de håller fast vid tanken på en erövring utförd av ”hyksos”. Detta beror främst på att de i egyptiska källor kan finna obetydliga eller inga upplysningar alls till att utfylla skildringarna av den period som man tror omfattar ”trettonde till och med sjuttonde dynastin”. Av detta skäl har de lärde antagit att det inträffade en maktupplösning under ”trettonde och fjortonde dynastin”. Med slumpartade informationer, egyptiska folksagor och många hypoteser som grundval drar de slutsatsen att Egypten under ”femtonde och sextonde dynastin” behärskades av hyksos.

Vissa arkeologer beskriver hyksos under denna ”erövring” som ”norrifrån kommande nomadstammar ... som svepte genom Palestina och Egypten i snabba stridsvagnar”. Andra talar om en ”smygande erövring”, dvs. ett gradvis skeende inträngande av kringvandrande nomader eller halvnomader, som antingen långsamt och etappvis tog kontroll över landet eller genom en snabb statskupp satte sig i spetsen för den existerande regeringen. I ett nyare verk (The World of the Past, 1963, sid. 444) framhåller arkeologen Jaquetta Hawkes: ”Man tror inte längre att hyksoskungarna ... representerar en invasion av en erövrande hord asiater. Namnet tycks betyda ’härskare över främmande länder’, och de var kringvandrande grupper av semiter, som under lång tid hade kommit till Egypten för att driva handel och fullfölja andra fredliga syften.” Denna uppfattning gör det emellertid svårt att förklara hur sådana ”kringvandrande grupper” kunde ha vunnit kontroll över Egypten, i synnerhet då den ”tolfte dynastin”, som härskade före denna period, anses ha fört landet till en höjdpunkt av makt.

Det som här har nämnts illustrerar att det råder avsevärd förvirring, inte bara i det forntida Egyptens historia, utan också bland dess nutida uttolkare. Följaktligen kan man inte nå fram till någon säker slutsats beträffande ”hyksostidens” verkliga innebörd.

Det kan emellertid förhålla sig så att Manethos skildring, sådan den citeras av Josefos, helt enkelt är en förvanskad egyptisk tradition. Man bör aldrig glömma att historieupptecknandet i Egypten, liksom i många andra länder i Främre Orienten, var oskiljaktigt förbundet med prästerskapet, under vars beskydd skrivarna utbildades. Därför skulle det vara mycket märkligt om man inte hade uppfunnit någon propagandistisk skildring som skulle förklara de egyptiska gudarnas fullständiga misslyckande med att förhindra den olycka som Jehova Gud lät komma över Egypten och dess folk. I historien finns det många exempel, också från senare tid, på grovt oriktiga framställningar. Förtryckta folk har skildrats som förtryckare, och oskyldiga offer har beskrivits som farliga och grymma angripare. — 2 Mos. 12:12, 29—32; 14:15—31.

Om Josefos med en viss noggrannhet bibehöll Manethos skildring (som skrevs mer än tusen år efter Israels uttåg ur Egypten), förhåller det sig kanske så att den representerade de förvanskade traditioner som hade förmedlats av många generationer egyptier för att de skulle kunna bortförklara sanningen om Israels vistelse i deras land. Om det verkligen är så, då skulle hyksos helt enkelt vara israeliterna, fastän de skildrats på ett förvanskat sätt.