Frågor från läsekretsen
● Varför använder vi beteckningen ”styrande krets” för de äldste som presiderar över Jehovas vittnens arbete? — USA.
Beteckningen ”styrande krets” (engelska: ”governing body”) som sådan finns inte i Skriften. Det finns emellertid fullt tillräckliga bevis för att en krets av äldste som tjänade med styrande befogenheter verkligen existerade i den kristna församlingen under det första århundradet.
Paulus förmanade sina medkristna: ”Påminn er dem som har ledningen bland er. ... Var lydiga mot dem som har ledningen bland er och var undergivna.” I andra översättningar är det uttryckt så att de kristna skall tänka på och lyda sina ”ledare” eller ”föreståndare och lärare”. (Hd; Åk; Melin, fotnoten) I Kingdom Interlinear Translation (Rikets mellanradiga översättning) finns lydelsen: ”Tänk ni på dem som styr [eng.: governing; grek.: hegoumeʹnon] er.” — Hebr. 13:7, 17, 24, NW.
Andra former av detta grekiska ord finns i Matteus 2:6; Lukas 22:26; Apostlagärningarna 7:10; 15:22, och i dessa fall är det fråga om en likartad betydelse, nämligen styra, fungera som hövding eller ta ledningen. I Septuagintaöversättningen används en form av detta ord i återgivningen av Malaki 1:8: ”Kom med något sådant till din ståthållare [eng.: governor (jämför guvernör); grek.: hegoumeʹnoi, dvs. en som styr].”
Det är således uppenbart att det var vissa personer som styrde i den kristna församlingen genom den ledning och vägledning de gav sina bröder i fråga om rättfärdiga gärningar och gudaktiga principer.
Det engelska ordet för ”styra”, nämligen ”govern”, kommer från det latinska verbet gubernare, som är härlett från det grekiska ordet kybernaʹo, vilket har grundbetydelsen ”manövrera eller lotsa ett skepp, leda, styra”. (Century Dictionary and Cyclopedia, band 3, sid. 2584, 2585) Det engelska ordet ”governor” kan användas om den mekanism på en maskin som kontrollerar och reglerar maskinens hastighet eller tryck. Beteckningen ”styrande krets” (eng.: ”governing body”) kan därför syfta på ett organ som har överinseende över ett visst tillvägagångssätt och ger anvisningar, vägledning och regler åt en organisation.
I en kommentar till det grekiska ord av vilket det engelska ordet ”govern” kommer heter det i Expository Dictionary of New Testament Words av W. E. Vine (band 2, sid. 168): ”kubernao, att vägleda (varav det engelska ’govern’), betecknar a) styrning, lotsning [jämför Apg. 27:11]; b) bildligt: styrelser eller styranden, använt om dem som verkar som vägledare i en ortsförsamling, 1 Kor. 12:28.” Detta skriftställe, 1 Korintierna 12:28, lyder (enl. NW): ”Och Gud har satt de respektive lemmarna i församlingen: för det första apostlar; för det andra profeter; för det tredje lärare; därpå kraftgärningar; så gåvor att bota sjuka; nyttiga tjänster, förmågor att leda [grek.: kyberneʹseis].”
I Septuagintaöversättningen används vid återgivningen av det hebreiska ordet tachbulahʹ, som betyder ”styrning, vägledning”, detta grekiska ord, till exempel i Ordspråksboken 1:5: ”Den förståndige mannen skall vinna vägledning [grek.: kyberʹnesin].”
Under det första århundradet var det helt visst så att de äldste och tillsyningsmännen i de olika församlingarna utövade ”förmågor att leda” inom varje församlings område, eftersom det var nödvändigt för att uppnå god samordning av verket och för att fred och endräkt skulle råda i Guds hjord. Att ge anvisningar och vägledning är en viktig del av en herdes arbete. — Jämför Apostlagärningarna 20:17, 28; 1 Timoteus 3:4, 5; Titus 1:9.
Och eftersom detta var nödvändigt för ortsförsamlingarna, är det klart och tydligt att det var nödvändigt för ledningen av det kristna verket i allmänhet. Därför tjänade apostlarna och andra äldste i Jerusalem som en krets för att ge vägledning och råd åt alla församlingarna.
Dessa ”förmågor att leda” förekommer ganska långt ner på förteckningen över de tjänster och gåvor av skilda slag som Gud ombesörjde (1 Kor. 12:4, 5, 28, NW), men sådana förmågor var ändå inte oviktiga, i annat fall skulle de inte ha getts åt apostlarna och de äldre män som utgjorde den styrande kretsen. Hur dessa män verkade som en krets framgår tydligt av det sätt på vilket de löste problemet med utdelningen av mat, nämligen att de förordnade en kommitté av kvalificerade män till att ta hand om denna angelägenhet. Deras tillvägagångssätt blir också belyst av skildringen hur de sände ut Petrus och Johannes till Samarien för att hjälpa de nya lärjungarna där liksom också av deras åtgärder, då de såsom en krets i samverkan med andra äldste sände ut fyra ”ledande män”, bland dem aposteln Paulus, för att till Antiokia förmedla deras beslut beträffande de hedningar som blivit omvända till kristendomen. Ytterligare belysning ger deras råd till Paulus beträffande det tillvägagångssätt han borde följa bland judarna i Jerusalem. — Apg. 6:1—6; 8:14; 15:1, 2, 22—32; 21:17—26.
Den uppväckte Jesus Kristus är den himmelske styresmannen eller hövdingen för sin församling av andliga israeliter på jorden. Han är den på vilken de ord som anförs från Mika 5:2 är tillämpliga: ”Och du, o Betlehem i Juda land, är visst inte den obetydligaste staden bland Juda hövdingar; ty ur dig skall träda fram en styrande [grek.: hegouʹmenos], som skall vara en herde för mitt folk, Israel.” (Matt. 2:6, NW) Förmedelst helig ande och genom den synliga styrande krets som består av ”styrande” äldste eller äldste som ”har ledningen” [grek.: hegoumeʹnon] i enlighet med Guds skrivna ord styr Jesus Kristus den världsomspännande sammanslutningen av Jehovas vittnen på jorden i vår tid. — Hebr. 13:17, Interlinear; se även New World Translation of the Christian Greek Scriptures, 1950 års upplaga.
Av detta kan vi förstå att beteckningen ”styrande krets” är lika lämplig, passande och skriftenlig som någon annan när det gäller att omtala denna krets av äldste, som är anförtrodd den andliga tillsynen över Jehovas kristna vittnen i vår tid.
● Vad är innebörden i 1 Korintierna 7:1, där det heter att ”en man gör visserligen väl i att icke komma vid någon kvinna”? — USA.
Dessa ord av aposteln Paulus inleder ett dryftande som rekommenderar det ogifta ståndet såsom en bättre gåva än äktenskapet för dem som har självbehärskning och är beslutna att ägna sig helt åt att befrämja den sanna tillbedjan. (1 Kor. 7:6—9) När uttrycket ”komma vid” används på ett liknande sätt i de hebreiska skrifterna, har det avseende på sexuell kontakt. Jehova sade till exempel till Abimelek beträffande Abrahams hustru Sara: ”Jag har själv hindrat dig från att synda mot mig; därför har jag icke tillstått dig att komma vid henne. Men giv nu mannen hans hustru tillbaka.” (1 Mos. 20:6, 7) Även Ordspråksboken 6:29 sätter likhetstecken mellan sexuellt umgänge och att ”komma vid”; ”Så sker ock med den som går in till sin nästas hustru: ostraffad bliver ingen som kommer vid henne.”
I överensstämmelse med bibelns bruk av uttrycket ”komma vid” innebär Paulus’ uttalande om att inte ”komma vid någon kvinna” att undvika all vällustig eller sexuell kontakt. Att ingå äktenskap är det enda ärbara sätt på vilket en person kan ha sådan kontakt. Eftersom det förhåller sig så, framhöll alltså Paulus, när han skrev att ”en man gör visserligen väl i att icke komma vid någon kvinna”, att det är fördelaktigt för den kristne att förbli ogift. An American Translation och Weymouths New Testament återger detta avsnitt på det sättet. Aposteln utvecklade sedan denna tanke ytterligare.
Det är värt att lägga märke till att uppmaningen ”att icke komma vid någon kvinna” också följer omedelbart efter en kraftig varning för otukt. (1 Kor. 6:15—20) Vid ett tillfälle sade Jesus Kristus: ”Jag säger er att var och en som håller i med att se på en kvinna, så att han får passion för henne, redan har begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.” (Matt. 5:28, NW) Vi ser alltså att det till och med är orätt för en man att se på en kvinna med passionerat begär. Om han fick tillfälle till det, skulle han i handling ge utlopp åt sitt hjärtas otuktiga begär. (Jämför 2 Samuelsboken 11:2—4.) I vidare bemärkelse kan följaktligen uttrycket ”komma vid en kvinna” inbegripa all kroppskontakt som härrör från eller väcker passion, eftersom detta innebär att gå längre än att bara se på en kvinna.
En man som söker bevara sitt ogifta stånd på ett ärbart sätt bör alltså undvika alla handlingar som kan väcka passion eller leda till otukt. Om han finner detta alltför svårt, är det bäst för honom att gifta sig. Aposteln Paulus skrev: ”På grund av att otukt är så utbredd, må varje man ha sin egen hustru och varje kvinna ha sin egen äkta man.” — 1 Kor. 7:2, NW.
● Är det förenligt med bevarandet av ett kristet samvete att godta en anställning som innebär att man skall vara beväpnad och bära antingen pistol eller batong? — USA.
Jehova Gud själv har låtit mänskliga regeringar utöva myndighet för att upprätthålla lag, om nödvändigt med hjälp av vapen. Beträffande sådan regeringsmyndighet läser vi: ”Det är inte utan ändamål som den bär svärdet; ty den är Guds tjänare, en hämnare till att ge uttryck åt vrede gentemot den som bedriver det som är ont.” (Rom. 13:4; NW) Följaktligen kan det inte resas någon skriftenlig invändning mot att det finns väpnade organ för lagens upprätthållande och inte heller mot att en regering bemyndigar vissa människor att bära vapen när de skyddar egendom och/eller människor.
Men om en kristen skall ta ett sådant arbete, till exempel som polis, vaktman eller nattvakt, om det krävs att han skall bära pistol eller annat vapen, det är någonting som han själv måste avgöra. Han bör tänka på detta: Vill jag ta på mig bördan att fatta snabba och svåra beslut i en kritisk situation som kan gälla människoliv? Är jag villig att komma i omständigheter som skulle kräva att jag använde ett vapen, kanhända gjorde det på ett sätt som skulle ådra mig blodskuld inför Jehova?
Därtill har en kristen som sitt främsta syfte att hjälpa andra att komma till exakt kunskap om sanningen. Han vill lära andra hur de skall vara ”fridsamma mot alla människor”. (Rom. 12:18, NW) Med tanke på detta kan han fråga sig: Kommer det förhållandet att jag bär vapen i mitt arbete att för andra förefalla som en gensägelse av den kristna läran? Finns det skäl att tro att det kommer att vara orsak till att andra tar anstöt? Den kristne måste själv fatta sitt beslut, som är grundat på Guds ord och hans kunskap om de rådande omständigheterna. Om den kristne är medveten om att det förhållandet att han har ett arbete där han bär vapen skulle vara till skada för spridandet av bibelns sanning, skulle det vara förståndigt om han valde ett annat arbete. Det råd bibeln ger är att ”inte bringa andra att ta anstöt”. — Fil. 1:10, NW.
Vilket beslut den kristne än fattar, bör det vara i överensstämmelse med hans enligt Skriften övade samvete. Men han bör aldrig känna sig tvingad på grund av oro för att han skall sakna det han behöver i livet. I Guds ord försäkras det: ”HERREN älskar, vad rätt är, och övergiver icke sina fromma.” (Ps. 37:28) ”Jag skall icke lämna dig eller övergiva dig.” — Hebr. 13:5.
● I butiker erbjuds man ibland en lott som visar att man tillhör ett antal människor av vilka någon utväljs att ta emot en gåva. Är det rätt och riktigt att en kristen tar del i en sådan ”dragning”? — USA.
I allmänhet är syftet med sådana dragningar att locka folk att komma in i butiken eller att stimulera intresset för en viss produkt. Själva dragningen består i att man gör vad som menas vara ett opartiskt urval av kunder åt vilka gåvor ges. Det är inte nödvändigtvis fråga om hasardspel, eftersom ingen betalar pengar eller någonting annat av värde för att få lotten. Inte heller betyder mottagandet av lotten i sig självt att slumpen eller turen åkallas som en gud. Den som tar emot lotten (eller skriver sitt namn på en lista) kan resonera så här: ”Företaget avser att ge bort en gåva som en del av en reklamkampanj. Om jag blir utvald, är jag villig att ta emot gåvan.”
Den kristne, som stöder sig på sitt samvetes bud, måste avgöra för egen del om han skall ta emot en sådan lott, som enbart är en del i en reklamkampanj. Han kan fråga sig själv: Om jag tar emot lotten, stimulerar jag då samma vinningslystnad som driver människor att ta del i hasardspel? Kan det bli en orsak till att andra tar anstöt? Skulle jag kunna lockas att åkalla den gud som kallas Gad eller ”lyckans Gud”? — Jes. 65:11, Myrberg.
Sanna kristna inser att Jehova Gud ogillar girighet eller vinningslystnad och avgudadyrkan. (1 Kor. 6:9, 10) De står också under befallningen att ”inte bringa andra att ta anstöt”. — Fil. 1:10, NW.
Men antag att någon tar emot lotten som enbart en del i en reklamkampanj och vinner i ”dragningen” och först då upptäcker att ”gåvan” är en lottsedel i ett penninglotteri. Hur blir det nu? Plötsligt har det som tycktes vara ett enkelt inslag i en reklamkampanj visat sig vara en del av ett hasardspel. Man är inte alls förpliktad att ta emot gåvan. Kan man ta emot stulna diamanter bara därför att de är en ”gåva”?
Om en kristen bestämmer att det skulle vara bäst för honom och likaså bäst för andra att han inte tog emot en lott, finns det följaktligen inga skäl för andra att ifrågasätta hans beslut. Om å andra sidan en kristen är övertygad om att det inte skulle bli några problem om han tog emot en sådan lott, så är det han själv som skall fatta detta beslut. Det är som Guds ord förklarar: ”Var och en av oss [skall] inför Gud göra räkenskap för sig själv.” — Rom. 14:12.